fredag 28 mars 2008

Dåligt skäl

Jag besökte i dag ett seminarium med forskaren Stephen Finlay som var filosofihistoriskt, på så sätt att det handlade om att tolka vad en död filosof egentligen menade och argumentera för att andras tolkningar varit felaktiga, även om det i detta fall var en filosof som bara varit död i fem år: engelsmannen Bernard Williams. Williams förespråkade bl.a. en teori om skäl (”reasons”) för handlande, som gick ut på att alla egentliga skäl för någon är s.k. interna skäl, d.v.s. de har någon anknytning till individens önskningar, värderingar etc. Motsatsen skulle vara externa skäl, t.ex. om man skulle hävda att alla har skäl att följa någon moralprincip, oavsett om de kan motiveras att göra det eller ej, och Williams hävdade att sådana skäl bara är struntprat. Seminarieuppsatsen (som finns tillgänglig här) handlade om hur hans argument för detta exakt skall tolkas.

Jag kom att tänka på en dialog jag minns mellan några personer på gymansiet, som kan illustrera Finlays tolkning av vad Williams menar med ”skäl”.

A: Varför var du inte i skolan dagen efter festen?
B: Vet inte. Jag kanske var trött.
A: Var du full?
B: Nej. Jag var helt nykter.
A: Dåligt skäl....

Vad betyder ”dåligt skäl” här? Betyder det att B egentligen var motiverad av något annat än att hon var trött? Eller betyder det att hon motiverades av att hon var trött, fast hon egentligen hade skäl att gå till skolan i alla fall? Det senare verkar kanske troligast.

Inom modern filosofi brukar man ofta skilja mellan motiverande och normativa skäl. Ett motiverande skäl förklarar det man faktiskt gör, medan ett normativt skäl handlar om vad man i någon mening borde göra. Man kunde då hävda att B hade ett motiverande skäl att stanna hemma, samtidigt som det fanns ett normativt skäl för henne att gå till skolan. Ett ”dåligt skäl” skulle kunna vara ett motiverande skäl som inte överensstämmer med ens normativa skäl. Enligt seminariehållarens tolkning skulle Williams ha skiljt mellan ”skäl varför” och ”skäl för”. Att B var trött var kanske ett skäl varför hon inte gick till skolan. Men det fanns i varje fall inget överordnat skäl för henne att inte gå till skolan, om det var så att om hon tänkt igenom saken ordentligt och förstått vad de inneburit att stanna hemma, hade hon släpat sig till skolan i alla fall. Om hon inte haft någon som helst benägenhet att ta hänsyn till det faktum att skolan inte godtagit trötthet som giltig orsak till frånvaro, skulle det inte kunna vara ett skäl för henne, ty det vore i så fall ett externt skäl av det slag Williams inte vill veta av.

torsdag 20 mars 2008

Mitt farliga födelseår

SCB kom nyligen med befolkningsstatistik för 2007. När jag läser deras historiska sammandrag kan jag jämföra med mitt födelseår, 1981, på några punkter. Vi är t.ex. nära en miljon fler; andelen personer under 18 har blivit något färre, medan andelen över 65 har blivit något fler; andelen utrikes födda har ökat från 7,6 till 13,4 procent. Jag levde inte samma trygga, ombonade liv som dagens nyfödda: spädbarnsdödligheten var nästan tre gånger högre 1981 än 2007. Överhuvudtaget har medellivslängden från födseln ökat med ungefär sex år för män och fyra år för kvinnor. I denna rapport från 2001 presenterade Socialstyrelsen beräkningar för hur mycket medellivslängden skulle öka om all dödlighet i vissa orsaker före 90 års ålder eliminerades: eliminering av bröstcancer skulle t.ex. leda till en ökning (för perioden 1993–97) med 6 månader för kvinnor och prostatacancer 5 månader för män; kranskärlssjukdom 19 månader för kvinnor och 34 månader för män. Ja, bara sedan 2003 har det alltså skett en förbättring av svenskornas livslängd som mer än väl motsvarar en utrotning av bröstcancerdödligheten före 90, även om man kan fundera på i vilken omfattning ökningen skett genom att man räddar ett mindre antal personer som har livet framför sig eller genom att man ger ett större antal personer ytterligare några skröpliga månader.

fredag 14 mars 2008

Hurra för klantiga, olovliga experiment?

I Hongkong lät de nu i går bomma igen alla förskolor och småskolor i två veckor, efter att några barn som haft symptom på influensa dött. När jag först läste det blev jag litet betänksam. I denna artikel från 2006 av forskaren Edwin Kilbourne beskrivs hur de två senaste riktiga influensapandemierna, 1957 och 1968, både uppmärksammades i väst genom tidningsartiklar om utbrott i Hongkong. Som påpekas hade man dock på den tiden inte alls den övervakning och den kommunikation mellan Kina och väst som finns idag. I senaste rapporten uppger också Hongkong att de inte kunnat hitta några nya, hotfulla virus hos barnen, utan det har rört sig om kända A/H1- och A/H3-varianter som cirkulerat runt om i världen i månader. Hongkong har SARS 2003 i färskt minne, och vissa pratar om att det var en panikåtgärd att stänga skolorna så pass abrupt.

I Sverige har det varit ganska lugnt denna vinter, utan speciellt mycket A/H3, som brukar vara den besvärligaste varianten, men i t.ex. USA har de haft mycket besvär med H3 under de senaste veckorna. Kanske kommer det hit till nästa vinter, även om vi då har uppdaterat vaccin.

Många ser ju A/H5 som det stora pandeimhotet idag. Kilbourne påpekar att av 16 kända H-subtyper har bara H1, H2 och H3 orsakat kända, mänskliga pandemier, och han spekulerar i om de kan vara ”the default human subtypes”. Ja, om det skulle vara så att de är de enda typer som är kapabla att orsaka mänskliga pandemier, och en H-subtyp mot vilken det saknas immunitet är nödvändig för att det skall bli pandemi, är det väl egentligen bara H2, som dominerade 1957–68, som är ett allvarligt hot idag. H3 kom 1968, och H1 dominerade före 1957 och återkom i en lindrig variant 1977. Om H2 kom tillbaka skulle det kunna vara ett hot mot folk födda efter slutet av 60-talet. Det finns spekulationer om att det milda H1-viruset kom ut i samband med något hemligt experiment 1977, men kan det i så fall vara det skumma experimenterandet vi har att tacka för att det inte blivit någon allvarlig pandemi på fyrtio år, genom att yngre generationer fått grundläggande H1-immunitet på ett förhållandevis smärtfritt sätt?

fredag 7 mars 2008

Gå på intuition

Jag har ägnat denna vecka åt en kurs som, grovt sett, behandlade frågan under vilka omständigheter, om några, man har rätt att tro på något för att man har en intuition som säger att det är så. En intuition definieras ofta som en tro man har ”omedelbart”, som inte är grundat på något resonemang eller någon teori och rör något som inte går att konstatera med sinnena (t.ex., kan man hävda, åsikter om vad som är moraliskt rätt eller olika filosofiska påståenden). Det är vanligt att filosofer försöker testa teorier genom att skissera upp mer eller mindre fantasifulla scenarion och sedan frågar om intuitionen ger ett svar som överensstämmer med den teori man vill testa. Ofta kan man ha intuitioner som direkt strider mot varandra, eller inte bildar något sammanhang, och man kan då söka uppnå det berömda jämviktstillståndet, reflektivt ekvilibrium, där man kan offra vissa intuitioner, för att få bättre överensstämmelse med någon generell teori. Samtidigt kan olika personer ha olika intuitioner, och faran är då att de att kan komma att försvara motstridiga teorier som sammanfattar deras intuitiva tyckanden bättre, och det är kanske inte så bra om man ser det som en väg till objektiv kunskap.

Låt mig bara visa på en typ av scenario som kan användas för att visa på olika människors motstidiga intuitioner är s.k. Newcombproblem, som presenterades i filosofiska sammanhang av Robert Nozick 1969. Följande är ett egenhändigt formulerat exempel på ett sådant.

En häxa tänker skicka en svår sjukdom på mig om jag inte vaccinerar mig mot sjukdomen, men låta mig slippa sjukdomen om jag vaccinerar mig mot den. Men hon måste göra valet en gång för alla och är rädd att inte själv leva tillräckligt länge för att det skall vara avgjort om jag vaccinerar mig eller inte. Därför använder hon sin spådomsförmåga, som är mycket god, men inte alldeles ofelbar, när det gäller att förutsäga mänskligt handlande, och låter mig drabbas om hon förutsäger att jag struntar i vaccinet, eller förbli frisk om hon förutsäger att jag vaccinerar mig. Vaccinering medför ett obehag och är inget jag gör för skojs skull, men det är ett betydligt bättre alternativ än att drabbas av sjukdomen. När jag får reda på att förtrollningen ägt rum, har jag då mest att vinna på att ta vaccinet eller på att låta bli?

Man kan resonera så här: hur jag än blivit förtrollad är det bäst att jag inte vaccinerar mig. Om häxan förtrollat mig så att jag blir sjuk gör det ingen nytta, och om hon förtrollat mig så att jag slipper sjukdomen gör det heller ingen nytta. Så det är klokt att strunta i vaccinet. Men å andra sidan har hon troligen gjort en korrekt förutsägelse av mitt val, så om jag inte vaccinerar mig har hon troligen förutspått det, och då kommer jag troligen att drabbas av sjukdomen. Om jag å andra sidan vaccinerar mig, har hon troligen förutspått det, och då kommer jag troligen att slippa. Så det är klokt att ta vaccinet.

Vissa människor verkar ha en stark intuition att det i fall som detta är klokt att gå på den första linjen, medan andra verkar ha en lika stark intuition att det är klokt att gå på den andra linjen. Går det avgöra vilken, om någon, part som har rätt?