torsdag 26 juni 2008

Filosofi och sådana onyttigheter

Föreningen Vetenskap & Allmänhet har under senaste åren gjort undersökningar där allmänheten tillfrågats om sin värdering av olika typer av forskning. De flesta har mycket eller ganska stort förtroende för forskare i allmänhet och anser att den vetenskapliga utvecklingen gjort livet bättre för ”vanliga människor”. Värderingen av olika vetenskapsområden varierar dock ganska markant. 81 procent hade 2007 stort förtroende för medicinsk forskning, men bara 33 procent för humanistisk forskning. I undersökningarna ingick även frågor om hur viktigt det är att Sverige satsar på världsledande forskning inom olika områden. Ja, för 96 procent var det mycket eller ganska viktigt när det gäller cancer (2006), för 92 procent när det gäller hjärt-lungsjukdomar (2007), 91 procent när det gäller ”miljö” (2007), 85 procent när det gäller ”teknik” (2003), 28 procent när det gäller det ämne jag doktorerar i: filosofi (2004). Andra humanistiska ämnen, som litteraturvetenskap och historia, hade siffror liknande filosofin.

De jämförde också svar mellan olika grupper, t.ex. ålder, utbildning och partisympati. Äldre personer hade i allmänhet en mer positiv inställning till forskning än unga. Andelen som tyckte det var mycket viktigt med hjärt-lungsjukdomar ökade för varje åldersgruppp. Den minskade också för varje högre grad av utbildning, trots att högutbildade i allmänhet är mer positiva till forskning. Kanske reflekterar detta vad folk ser som allvarliga hot mot sig själva. (Sjukdomarna ökar ju med stigande ålder, och verkar också vara vanligare bland lågutbildade, se t.ex. senaste Folkhälsorapporten, kanske p.g.a. levnadsvanor och stress; även om många lågutbildade kanske inte själva känner till detta, kanske de har erfarenhet av flera tidiga sjukdoms- eller dödsfall i sin omgivning, där många har liknande bakgrund, eller vet att de är belastade med andra kända riskfaktorer.) När det gäller partisympatier verkar sverigedemokrater vara mindre positiva än andra till de flesta typer av forskning, och speciellt statsvetenskap och humaniora. Hypotesprövning och sådant är kanske slöseri med tid.

När jag läste pedagogik (också det ett område där forskarna åtnjöt lågt förtroende) för filosofer diskuterade vi det att omedelbart ”praktisk” forskning har högre status jämfört med t.ex. filosofi i Sverige, uppfinnarnas land, jämfört med en del andra länder. Det vore intressant att se någon motsvarande undersökning för t.ex. Storbritannien eller Frankrike. Filosofi var också det ämne där flest (17 procent) inte hade någon uppfattning om hur viktigt det är. Detta kan hänga samman med att många inte har någon klar uppfattning om vad filosofi är. När det gäller historia, där ungefär lika få tyckte att det var viktigt, var det bara 9 procent (2006) som saknade uppfattning. Alla har väl också läst historia i skolan och tycker sig ha någon sorts begrepp om vad det är. När det gäller filosofi är det inte så lätt att förklara vad ämnet handlar om. Det är inte lätt att ge någon enhetlig karakteristik av de problem som diskuteras inom filosofiämnet vid svenska universitet idag. Vad man anser är ett relevant filosofiskt problem beror till stor del på vilken filosofisk skola man själv tillhör.

Jag tycker för min del att det är svårt att förklara för folk i min omgivning vad mitt avhandlingsprojekt går ut på. För personer som inte på förhand har något begrepp om formell logik är det svårt att förstå vad det är för frågor jag utreder, och det finns inte heller någon tydlig, omedelbar praktisk tillämpning. Vore jag medicinare, kanske de vore nöjda med att jag svarade ”jag forskar om att försöka hitta bot mot alzheimers” på frågan vad min forskning går ut på, och sedan inte brydde sig om vilka högt specialiserade specifika frågeställningar jag hade. För andra filosofer kan det vara lättare att förklara forskningens ändamål för icke-filosofer, t.ex. ”jag diskuterar vad som är en solidarisk lönepolitik”, ”jag utreder under vilka omständigheter fosterdiagnostik bör vara tillåtet”. Frågan är om folk skulle bli mer positiva till filosofin om de hade en klarare uppfattning om vilka problem som behandlas inom detta ämne.

fredag 13 juni 2008

Den lurade Alexander

Kant är känd för att ha betonat hur fel det är att ljuga i alla upptänkliga situationer. En sak jag kunde ha skrivit examinationsuppgift på i den kurs jag gick om honom är hur han såg på andra typer av vilsledande språkanvändning.

Man kan ju vilseleda genom att säga en del av sanningen. Ibland kan man till och med vilseleda genom att säga hela sanningen i en situation där den man kommunicerar med är inställd på att man skall ljuga. Jag såg ett exempel på det i en gammal Kalle Anka-serie, ”Guldklimpsbåten” (av Carl Barks). Farbror Joakim och Alexander Lukas är med i en tävling, i Alaskas vildmark, om vem som kan hitta störst guldklimp. I en situation där Alexander är på väg in i mål, med båt, ropar Joakim, som verkar chanslös, ”Det är bäst att du tar högra flodgrenen! Det är en genväg till stan!” Alexander räknar med att Joakim ljuger och tar, som Joakim beräknat, den vänstra flodgrenen, vilket leder till att han hamnar i en vattenvirvel och blir sjösjuk, så att han går med på att byta bort guld och båt mot ”läkande örter” från Joakim, förklädd till medicinman.

När Joakim utgav sig för att vara medicinman ljög han verkligen, men när han ropade åt Alexander att ta högra flodgrenen vilseledde han ju bara genom att inte ljuga eller undanhålla. Ja, man kan väl gå vidare tänka sig situationer där man vill hjälpa någon person som är inställd på att man kommer att ljuga, och därför säger vad man vet är falskt, i hopp om att personen skall tro att man ljuger och därmed dra korrekta slutsatser.