söndag 27 november 2011

Lägg dem i restgruppen

Nyligen lanserades senaste statistiken för hjärtinfarkter i Sverige, och i ett pressmeddelande påtalar Socialstyrelsen fortsatt sjunkande dödlighet (1). I samband med detta kan man ju fråga sig dels om andelen som dör av hjärtinfarkter och besläktade sjukdomar minskar, eller om dödligheten i sjukdomarna tenderar att pressas högre upp i åldrarna, dels i vilken mån trenden kan bero på ändrat sätt att rapportera dödsorsaker. Jag har varit inne på denna typ av frågor tidigare, t.ex. den 29 juli i år.

Diagrammen nedan visar hur andelen dödsfall i olika undergrupper av sjukdomar i cirkulationsorganen förändrats sedan 1951, då Sverige började använda den internationella ICD-klassifikationen för statistik. Jag har tittat på de kategorier i den statistik som finns tillgänglig via WHO som närmast motsvarar kranskärlssjukdom, där hjärtinfarkt ingår, övriga hjärtdiagnoser, slaganfall och övriga sjukdomar i cirkulationsorganen.

Andelen dödsfall för cirkulationsdiagnoser som helhet, sett över alla åldersgrupper, ökade fram till början av 1960-talet och förblev sedan relativt oförändrad fram till mitten av 1980-talet, varefter den minskat stadigt. Kranskärlsgruppens andel ökade också fram till 1970-talet på bekostnad av de övriga grupperna, men har sedan minskat betydligt: 1980 låg den på 33/39 procent bland kvinnor/män, och 2010 hade andelen minskat till 15/19 procent. Under samma period har emellertid de övriga hjärtdiagnosernas andel av den totala dödligheten ökat: kranskärlssjukdomar+övriga hjärtdiagnoser har förändrats mindre, från 38/42 till 27/28 procent bland kvinnor/män. Andelen dödsfall som tillskrivs slaganfall var högst på 1950-talet, och andelen för restgruppen har minskat sedan 1980-talet.

Dödsorsaksmönstret bland de äldsta i befolkningen får ökande betydelse för mönstret i befolkningen som helhet. Jag visar också utvecklingen inom gruppen 85 år och äldre, där mer än hälften av den totala dödligheten bland kvinnorna inträffade 2010. Här ses också en tydlig minskning av andelen för kranskärlssjukdom sedan 1980-talet, samtidigt som andelen för hjärtdiagnoser generellt minskat mycket litet under de senaste 20 åren. Andelen för restgruppen för cirkulationsorgan har också här minskat sedan 1980-talet.

Gruppen icke kranskärlsrelaterade hjärtdiagnoser innefattar till stor del symptomatiska diagnoser som hjärtsvikt och arytmi och hjärtsjukdom som tillskrivs högt blodtryck. Det ter sig högst rimligt att ökningen av denna diagnosgrupp på bekostnad av kranskärlssjukdom sedan 1980-talet i stor utsträckning beror på ändrad rapportering. En rejäl förändring av förhållandet mellan de båda hjärtgrupperna skedde i samband med bytet till ICD-9 1987. Restgruppen av icke hjärt- eller hjärnrelaterade cirkulationsdiagnoser innehåller också ospecifika tillstånd, som generell åderförkalkning. Den minskade andelen för denna grupp bland äldre under de senaste decennierna kanske då kan bero på en ökad benägenhet att rapportera tillstånd i andra diagnoskapitel, som demens.

Diagrammen (klicka för förstoring) visar andelen av den totala dödligheten i befolkningen som helhet och i gruppen 85– år bland kvinnor och män i Sverige 1951–2010 för olika cirkulationsrelaterade diagnoser. Diagnosgrupper: sjukdom i cirkulationsorgan (ICD-7: 330–334+400–468, ICD-8/9: 390–459, ICD-10: I00–I99), hjärtsjukdom (ICD-7: 400–443, ICD-8: 390–429, ICD-9: 390–429 (utom 401,403), ICD-10: I00–I51 (utom I10,I12)), kranskärlssjukdom (ICD-7: 420–422, ICD-8/9: 410–414, ICD-10: I20–I25), slaganfall (ICD-7: 330–334, ICD-8: 430–438, ICD-9: 430–438, ICD-10: I60–I69). Rådata tillgängliga via WHO.

(1) Kraftigt minskad dödlighet i hjärtinfarkt, Socialstyrelsen 2011-11-25, http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2011november/kraftigtminskaddodlighetihjartinfarkt

måndag 21 november 2011

Inte så kvick rapportering

Svensk glasåtervinning har rapporterat om problemet med lågenergilampor som slängs i glasåtervinning, vilket dels kan leda till att kvicksilver i lamporna sprids i naturen, dels kan innebära hälsorisker för personer som arbetar med återvinningen; det rapporters om detta på flera håll i svenska media. Jo, det är säkerligen ett allvarligt problem, men det är något märkligt med den vinkling som ges, som framställer alla problem relaterade till lågenergilampor och kvicksilver som något nytt, orsakat av EU:s förbud mot glödlampor för vanliga belysningsändamål. Lågenergilampor är bara kompaktlysrör med inbyggt driftdon, och utfasningen av glödlampor till förmån för lysrör är inte direkt någon nyhet, även om den tidigare inte på samma sätt reglerats genom myndighetsdirektiv.

Utvecklingen av lysrör för försäljning började på 1930-talet, och beskrivs i en rapport av Richard N. Thayer, som var involverad i det arbetet vid amerikanska GE (1). Av ett diagram som visas i rapporten framgår att lysrör stod för en större andel av belysningen än glödlampor i USA redan på 1950-talet, och på 1970-talet uppgick förhållandet lysrör:glödlampor till nära 9:1. Jag gissar att liknande förhållanden råder i de flesta industrialiserade länder. Jag var inne på det litet i mitt inlägg här 2 augusti 2009, när glödlampsförbudet debatterades i media. Om folk är så oroliga för att någon skall bli kvicksilverförgiftad om en lågenergilampa krossas, speciellt under drift, vilket är en aspekt jag sett många tar upp, har de då också någon gång under de senaste 60 åren krävt att t.ex. skolor och förskolor skall sluta använda lysrör (eller i alla fall använda bollsäkra armaturer överallt), så att barnen slipper bli förgiftade om ett rör krossas? Möjligen kan man hävda att användningen av lågenergilampor i t.ex. små, lösa bordsarmaturer är mer osäker i detta avseende än användningen av lysrörsarmaturer, som typiskt är fastmonterade i väggar eller tak.

Problemet att ljuskällor som innehåller kvicksilver inte återvinns korrekt kan inte rimligen heller vara helt nytt. Men det är väl möjligt att det förvärrats genom att användare av lågenergilampor ofta inte har samma rutiner för att hantera förbrukade lampor som användare av traditionella lysrör och övriga ljuskällor med kvicksilver, som olika typer av högtrycksurladdningslampor. Kanske skulle problemet minska om vi fick litet fler återvinningsstationer som kunde hantera lysrör (inklusive lågenergilampor). Glödlampor får för övrigt inte heller slängas i glasåtervinning eller hushållssopor, bl.a. därför att de kan innehålla bly.

På längre sikt kommer nog ljuskällor med kvicksilver hur som helst att försvinna. Det mest lovande alternativet för de flesta typer av belysning är kanske LED-lampor. Här har utvecklingen gått ganska fort de senaste åren. Bakgrundsbelysning med LED tycks bli allt vanligare på platta bildskärmar (den bildskärm jag använder när jag skriver denna text är för övrigt utrustad med sådan). LED-lampor som ersättning för glödlampor har funnits i några år. Tidigare har det varit begränsat till låga ljuseffekter, men nu har lamptillverkare som Philips (2) och Osram (3) också börjat lansera LED-rör som ersättning för lysrör, och utlovar andra fördelar än frihet från kvicksilver, som längre livslängd och bättre ljusutbyte, även om priserna fortfarande är höga.

(1) Thayer, R.N., The Fluorescent Lamp: Early U. S. Development, The Report courtesy of General Electric Company, 1991, http://home.frognet.net/~ejcov/thayer.html

(2) Prislista för ljuskällor driftdon 2011, Philips 2011, http://www.lighting.philips.se/connect/broschyrer_philips_lighting.wpd

(3) Sortimentlista 2011, Osram 2011, http://www.osram.se/osram_se/Kundservice%26Verktyg/Broschyrer/Sortimentslista_2011/index.html

söndag 6 november 2011

Fler incidenter?

I SCB-rapporten (1) jag diskuterade i förra inlägget beskrivs bl.a. hur minskad åldersspecifik tumördödlighet bidragit till den ökade livslängden i Sverige sedan slutet av 1970-talet. De relativa minskningarna har varit mest påtagliga inom yngre åldersgrupper. I mitt inlägg här den 20 september visas också att Sverige i dagens värld har låg tumördödlighet, speciellt i låga åldrar. Om vi tittar på data över insjuknande i cancer, ser dock trenden inte så gynnsam ut. Jämför vi 2009 med 1980, ser vi högre åldersspecifik incidens 2009 inom nästan alla åldersgrupper från 10–14 år upp till 75–79 år, både bland kvinnor och män; den relativa ökningen är störst i 60–70-årsåldern bland män och 65–75-årsåldern bland kvinnor.

Diagrammet (klicka för förstoring) visar kvoten av 2009 och 1980 års cancerincidens inom olika åldersgrupper bland kvinnor och män. Data från Socialstyrelsen.

Ofta har det dock ifrågasatts om den ökade åldersspecifika incidensen är verklig, eller om den beror på att fler fall diagnostiseras på ett tidigare stadium. Det går inte att säkert avgöra om det är så, men något vi då kunde förvänta oss, skulle vara att incidensökningen var tydligast när det gäller cancerformer som är relativt lätta att upptäcka tidigt. När det gäller dessa former inrättas ofta screeningsprogram, och även när det inte förekommer organiserad screening, kan t.ex. ökad medvetenhet om sjukdomarna leda till att det görs fler undersökningar som leder till tidig upptäckt. Vi kan också förvänta oss att de former som går att upptäcka tidigt kännetecknas av lång överlevnad från diagnos.

I publikationen (2) redovisas relativ 5- och 10-årsöverlevnad för en rad olika cancerformer 2007. Jag tittade på dels den kvartil som hade bäst 5-årsöverlevnad (≥84,4 procent för kvinnor, ≥82,1 procent för män), dels den kvartil som hade sämst överlevnad (≤36,5 procent för kvinnor, ≤36,8 procent för män). I gruppen med bäst överlevnad ingick för båda könen cancer i sköldkörtel, övriga endokrina organ, malignt melanom i huden, annan hudcancer och Hodgkins sjukdom; för kvinnor dessutom cancer i bröst och livmoderkropp, och för män cancer i prostata och testiklar. Gruppen med sämst överlevnad innefattade samma former för båda könen: cancer i bukspottskörtel, gallvägar, lever, lungor, magsäck, matstrupe och multipelt myelom.

Jag tittade på hur den genomsnittliga incidensen över åldersgrupperna från 20–24 år utvecklats relativt incidensen 1980. Diagrammen i slutet visar att incidensen, åtminstone under en del av perioden, ökat hos båda könen sedan 1980 för alla former inom gruppen med hög överlevnad, utom sköldkörtelcancer och Hodgkins sjukdom (två former som alltid varit relativt ovanliga). I denna grupp ingår fomer som får stort genomslag när det gäller den totala incidensen, som cancer i bröst, prostata och hud. Gruppen med dålig överlevnad visar ett annorlunda mönster – alla former har minskat eller stått i stort sett stilla sedan 1980, med undantag för lungcancer bland kvinnor.

Utifrån resonemanget ovan, är detta förenligt med att den verkliga utvecklingen av cancer i Sverige generellt förskjutits upp i åldrarna sedan 1980, snarare än tvärtom. Att den rapporterade incidensen efter 80 års ålder inte ökat, kan då också vara rimligt att förklara med att tendens till tidigare upptäckt gjort att de flesta numera får diagnos innan de fyllt 80.

I 1976 års När Var Hur finns en artikel av Nils-Erik Landell, ”Välfärdssamhället i kris?”, där han påpekar att cancerförekomsten ökat i organ som möter den yttre miljön, vilket kunde sättas i samband med ökad exponering för gifter i det moderna samhället, och han nämner bl.a. just cancer i lungor, lever och gallvägar. Han skriver att vi inte kan ta vår höga livslängd för given – den återstående livslängden bland 25-åriga män i Stockholm hade varit på nedgående sedan början av 60-talet, samtidigt som allt fler hamnar i de stora tätorterna. Oron var väl helt befogad utifrån de trender som kunde observeras då. I (1) påpekas också hur dödstalen bland 20–64-åriga män under 1960- och 70-talet bidrog till att sänka männens livslängd med några tiondels år. När de negativa trenderna sedan bröts efter 1980, kan det till stor del bero på att olika åtgärder vidtogs för att förbättra miljön, t.ex. minskad rökning och förbättrad arbetsmiljö. Samtidigt som vi bör fortsätta vara uppmärksamma på nya miljöhot, kan det finnas anledning att vara kritisk mot folk som fortfarande hävdar att förändringar i miljön de senaste 30 åren tenderar att orsaka eller påskynda cancerutveckling i allmänhet, och att det bara är bättre diagnostik och behandling som leder till att dödstalen inte ökar.

Diagrammen (klicka för förstoring) visar den genomsnittliga incidensen för åldersgrupperna 20–24 till 85– år för perioden 1980–2009, relativt 1980 års incidens. Inkluderade cancerformer med ICD-7 kod inom parentes. Data från Socialstyrelsen.

(1) Livslängden i Sverige 2001–2010, SCB 2011, http://www.scb.se/Pages/PublishingCalendarViewInfo____259923.aspx?PublObjId=16143

(2) Cancer i siffror 2009, Socialstyrelsen 2009, http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2009/2009-126-127

fredag 4 november 2011

Slå i taket

SCB publicerade nyligen en rapport över utvecklingen av livslängden i Sverige under 2000-talet (1). Flera olika aspekter tas upp, som utveckling över tid, internationell jämförelse, regionala skillnader och skillnader mellan olika utbildningsgrupper i Sverige. Livslängden har ju fortsatt öka i Sverige de senaste decennierna både bland kvinnor och män, fast den inte ökat lika snabbt bland kvinnor, vilket bidrar till att kvinnoöverskottet i befolkningen väntas försvinna, som jag skrivit om här tidigare. Regionalt finns skillnader, med variationer på ca två år i förväntad livslängd från födseln mellan de olika länen. De mest långlivade av invånarna i Sveriges 80 folkrikaste kommuner perioden 2006–10 var kvinnorna i Danderyd, med en förväntad livslängd på 85,6 år. Som jämförelse kan nämnas att den förväntade livslängden bland japanska kvinnor, som är den mest långlivade befolkningen på nationsnivå, beräknades till 86,4 år för 2009 (2).

Skillnaderna mellan olika grupper indelade efter högsta utbildningsnivå är mer påtagliga än skillnaderna mellan länen. Förväntad återstående livslängd vid 30 års ålder bland befolkningen/icke gymnasieutbildade/gymnasieutbildade/eftergymnasialt utbildade låg år 2000 på 52,6/50,9/53,2/55,3 år bland kvinnor och 48,5/46,6/49,0/51,5 år bland män. År 2010 hade de kvinnliga gruppernas livslängd ökat till 54,0/51,5/54,2/56,2 år och de manliga till 50,4/48,0/50,5/53,2 år. Vi ser att livslängden hos befolkningen i stort ökat mer än livslängden inom någon enskild utbildningsgrupp, genom att vi fått fler högutbildade. Variationerna mellan grupper med olika utbildning är större än variationerna mellan könen; även om kvinnor lever längre än män inom varje utbildningsgrupp, var den återstående livslängden vid 30 alltså 1,7 år högre för högutbildade män än för lågutbildade kvinnor.

Skillnaderna mellan låg- och högutbildade har också ökat med några tiondels år från 2000 till 2010. Kanske speglar detta ökade sociala klyftor inom Sverige, men som diskuteras i rapporten kan det också handla om selektionseffekter; när det blir allt vanligare med hög utbildning, kan det vara så att de med låg utbildning i allt större utsträckning består av människor med olika sociala och medicinska problem redan från barn- och ungdomsåren. Efter senaste folkhälsorapporten 2009 blev det viss debatt kring skillnader i dödstal mellan olika utbildningsnivåer; jag diskuterade detta här den 19 januari 2010.

Eftergymnasialt utbildade kvinnor är alltså den grupp som har högst livslängd, men här har ökningen varit liten de senaste åren, från 55,8 år 2004 till 56,2 år 2010. I samma grupp män har det skett en ökning från 52,2 till 53,2 år. Dessa trender, i förening med att det är svårt att hitta några befolkningar i värden som blir mycket äldre än de högutbildade svenskorna, gör att det kan verka naturligt att fråga sig hur hög den genomsnittliga livslängden kan bli, så länge det inte sker några radikala genombrott i forskningen om åldrandet, t.ex. när det gäller våra genetiska förutsättningar.

(1) Livslängden i Sverige 2001–2010, SCB 2011, http://www.scb.se/Pages/PublishingCalendarViewInfo____259923.aspx?PublObjId=16143

(2) Human Mortality Database, http://www.mortality.org/, data hämtade 2011-10-31