måndag 28 september 2009

Om ni sett det här

En gång när jag gick på gymnasiet besöktes vi av en skådespelare som höll en monolog om droger (förmodligen var det denna föreställning). Hans rollfigur sjönk allt djupare ned i olika former av missbruk, och på slutet gestaltade han förberedelser till injicerande av heroin. ”Det här har ingen av er sett?”, sade han. ”Om ni har sett det här … tycker jag synd om er.” Vad sade han egentligen? Uttryckte han en inställning, som är villkorlig på ett visst förhållande, med vad som kallas smal räckvidd hos påståendeoperatorn?

(Smal) Jag tycker (det är synd om er), (om ni sett förberedelser till heroinmissbruk).

Med en sådan tolkning blir det ett ganska märkligt uttalande. Han kunde ju inte veta om det fanns några bland oss gymnasieelever som sett folk ägna sig åt den aktuella verksamheten. Menade han att han tyckte synd om oss i vilket fall som helst? Eller att han inte visste om han tyckte synd om oss? Den rimliga är väl att tolka uttalandet som uttryck för en inställning till ett villkorligt förhållande, d.v.s. med räckvidd hos operatorn.

(Vid) Jag tycker ((det är synd om er), (om ni sett förberedelser till heroinmissbruk)).

Detta är helt förenligt med att han faktiskt inte tyckte synd om någon enskild bland åhörarna, som, honom ovetande, sett förberedelser. Själva formen hos uttalandet tycks ligga närmare tolkningen (Smal): det ser ut som en villkorssats som har förhållandet att han tycker synd om oss som efterled. Men sammanhanget ger den rätta tolkningen. Ingen vettig människa skulle intuitivt dra de slutsatser som följer ur (Smal). Om folk i filosofiska sammanhang skulle försöka sig på att analysera formen hos mannens uttalande, kanske de initialt skulle vara benägna att göra en analys i enlighet med (Smal), men det skulle vara lätt att övertyga dem att de var fel ute.

I morgon skall jag hålla ett seminarium i Stockholm på ett avhandlingsavsnitt, som till en del handlar om likartade fall med villkorliga normer, där tolkningen inte är så självklar utan har gett upphov till oenighet bland akademiska filosofer.

lördag 19 september 2009

Besparing, men för hur länge?

Svenska medier rapporterar om en studie publicerad i Eurosurvelliance, där det gjorts en analys av de ekonomiska konsekvenserna av influensapandemin, givet sex scenarion med olika andelar av befolkningen vaccinerade(1). De har kommit fram till en nettobesparing på 2,5 miljarder kronor, bortsett från dödlighet, i scenariot med högst täckning (90 procent vaccinerade) jämfört med ingen vaccination alls. Dock är besparingarna små när det gäller ytterligare täckning utöver 50–60 procent, och då har man inte tagit hänsyn till ökade kostnader för administration av vaccinet i dessa scenarion. De har räknat på att vaccinationen skulle komma igång 30 dagar efter spridningens början. Nu verkar den ju inte kunna börja förrän tidigast 12 oktober, och det tycks ha förekommit spridning i samhället redan i slutet av augusti, men å andra sidan har olika influensaindikatorer minskat i SMI:s rapport för vecka 37(2), och det har diskuteras om smittspridningen kan ha bromsats av bl.a. det varma vädret(3). Hur som helst imponerar simuleringen knappast på den som köper ett resonemang à la Engwall, om att vaccinationen skulle ge försämrad långsiktig immunitet jämfört med naturlig immunisering, som jag diskuterade i ett inlägg här för några veckor sedan. Den sträcker sig bara över sex månader och innehåller bara en våg, och har därför inte ens möjlighet att ta hänsyn till sådana effekter.

SVT har en blogg, där en medarbetare har för avsikt att berätta om hur det är att ha den pandemiska influensan(4). Hon hade först snuva, hostade sedan i ett par dagar och hade också feber under en dyster söndagseftermiddag. Det låter inte som sjukdomen var mycket värre än en vanlig förkylning, och det kanske också var precis vad den var: hon har inte lämnat prover, och i SMI-rapporten påpekas att bara 5 procent av de inkomna proverna vecka 37 innehöll influensavirus. Det vanligaste luftvägsviruset nu tycks vara rhinovirus, d.v.s. vanligt förkylningsvirus. Däremot har praktiskt alla där man hittat något influensavirus den nya pandemivarianten.

För övrigt kan jag påminna om att det idag, den 19 september 2009, är 60 år sedan den amerikanske författaren Will Cuppy dog(5). Han utgav mest satiriska essäsamlingar kring historia, zoologi och andra ämnen, som jag tycker står sig bra än, i många fall. Han drev gärna med gamla filosofer, som han tyckte förlitade sig på luftiga spekulationer, om de inte levererade rent intetsägande budskap. I boken The decline and fall of practically everybody skriver han i avsnittet om Alexander den store om Aristoteles, som var Alexanders lärare: ”Aristotle was famous for knowing everything. He taught that the brain exists merely to cool the blood and is not involved in the process of thinking. This is true only of certain persons.”

(1) http://www.eurosurveillance.org/ViewArticle.aspx?ArticleId=19333
(2) http://www.smittskyddsinstitutet.se/publikationer/smis-nyhetsbrev/influensarapporter/sasongen-20092010/influensarapport-vecka37-2009/
(3) http://svt.se/2.115563/1.1694123/forsenad_influensa_pa_vag
(4) http://svt.se/2.115563/1.1689674/-harmed_kallar_jag_mig_frisk
(5) http://en.wikipedia.org/wiki/Will_Cuppy

onsdag 9 september 2009

Förkrångligande

Dialektmysterieprogrammet i går handlade om dal- och bergslagsmål. De besökte Lima och kom in på fenomenet med språkliga domänförluster: att det inom ett visst språk inte längre finns ord som täcker ett visst ämnesområde. När det gäller Limadialekten, som troligen är svårare att förstå för de flesta svenskar än t.ex. norska, är det svårt för gamla Limabor att hålla sig till den när de pratar politik. Vissa vetenskapsområden är svåra att diskutera på svenska över huvudtaget.

Jag kan märka en sådan utveckling inom filosofin. På mer avancerade nivåer finns ofta ingen svensk terminologi, och i undervisning och uppsatser på svenska kör filosofer med olika hemsnickrade översättningar. Även när det finns en svensk terminologi tenderar den att bli alltmer anglofierad, tycker jag mig märka. Hedenius talade ofta om ”nyttomoral”, och även något yngre filosofer, som Lars Bergström, publicerade på 1970-talet uppsatser med titlar som ”Vad är nyttomoral?”. Men jag vet inte om jag hört någon använda detta uttryck sedan jag började studera filosofi 2001. I stället används ”utilitarism”, som är en direktöversättning av ”utilitarianism”. Kanske har det att göra med att ”nyttomoral” i vissa kretsar blivit en nedsättande term. Det finns fler exempel av liknande typ. ”Värdenihilism” tenderar att ersättas med ”emotivism” och ”värdeteori” med ”axiologi”. I de fallen kan det motiveras med att det undanröjer tvetydigheter i de mer försvenskade termerna. Men i andra fall, som när ”kunskapsteori” ersätts med ”epistemologi”, vet jag inte om det finns någon sådan motivering.

Allmänt kan det vara en fördel att använda termer som liknar de engelska då största delen av den filosofiska litteraturen idag är på engelska: om man känner till uttryckens betydelse på det ena språket blir de självförklarande på det andra. En nackdel, speciellt om man skall försöka göra någon populär framställning, kan ju vara att filosofin ter sig späckad med krångelspråk och därför otillgänglig. Å andra sidan kan det också vara en belastning att använda termer som har motsvarigheter i vanligt språkbruk, eller är sammansatta av ord som förekommer i detta: som jag diskuterade i mitt julaftonsinlägg här finns det då risk att folk tror sig begripa precis vad termerna står för, fast de i själva verket har missat viktiga betydelseskillnader mellan deras filosofiska och vardagliga användningar.