Att hitta det man söker

I förra inlägget skrev jag om det som kommit att kallas confirmation bias: en benägenhet att lägga otillbörlig vikt vid sådant som bekräftar ens hypoteser och ignorera sådant som talar mot dem. Resultaten av försök med det s.k. Wasons selection task har upppfattats som stöd för att detta spelar en viktig roll i människans tänkande, men den tolkningen kan, som jag diskuterade, starkt ifrågasättas. Däremot fick jag nyligen se vad jag tycker ser ut som ett annat exempel på confirmation bias.

Den 20 maj i år skrev jag här om hur ohälsotemat behandlats i Hans-Eric Hellbergs Mariaböcker (nu tillgängliga som samlingsvolym (Hellberg 2010)). Jag har sedan studera en del gamla recensioner för att studera vilket mottagande de fick när de kom och vilka aspekter recensenterna fokuserade på (det finns en uppsats om böckerna från 1983, som bl.a. innehåller en högst användbar källförteckning (Tjernström 1983)). De tre första böckerna, som utkom 1969–71, fick generellt ett positivt mottagande. År 1971 fick Hellberg Nils Holgersson-plaketten, Svensk Biblioteksförenings barn- och ungdomslitteraturpris. Under 1970-talet utgav han sedan flera böcker (några tillsammans med Elvira Birgitta Holm) som väckte stor uppmärksamhet på grund av deras skildring av sexualitet för en ung publik, något som avhandlas i en bok av Tony Elgenstierna från förra året (Elgenstierna 2012). Hellberg fick en hel del positiv kritik och uppskattande brev från unga läsare, men också en del negativa reaktioner. Han utsattes för svavelosande hat från anonyma brevskrivare, men även vissa recensenter i tidningar var kritiska, speciellt mot slutet av 70-talet.

Om vi tittar på recensionerna av de två sista Mariaböckerna, från 1974 och 1982, är de generellt ganska kritiska. Jag kan hålla med om att de kanske inte är lika framstående litteratur som de tre första, men det är ändå intressant att se vilka aspekter en del av kritikerna fokuserat på. Den sista boken, Maria kär, karakteriseras t.ex. i Arbetet som att protagonisten (som i bokens huvudhandling är 23 år) huvudsakligen ägnar sig åt ”olika erotiska aktiviteter”, och att det efter att hon hunnit få ihop det med sin pojkvän blir ”ett enda utdraget pippande som för tankarna till en gotländsk kaninfarm” (Nilsson 1982), och recensenten sågar boken på grund av vad han betecknar som bristande trovärdighet. Är hans beskrivning av boken rättvisande? Vad jag kan se förekommer det skildringar av samlag på 5/184 sidor, och det ägnas större utrymme åt att beskriva t.ex. när Maria är förkyld än åt att beskriva när hon har sex (och snittet mellan dessa båda teman är tomt). Jag grips av misstanken att recensionen är ett utslag av confirmation bias: i ljuset av den uppmärksamhet fokuseringen på sex i Hellbergs 70-talsböcker fått åren närmast innan Maria kär utkom väntade sig recensenten att hitta en bok som var fixerad vid sexualitet och hittade därför också en bok fixerad vid sexualitet.

Det skall dock sägas att några andra recensioner, som inte heller är speciellt positiva till boken, fokuserar på andra aspekter. Arbetarens recensent är kritisk mot att det dricks alkohol ”i alla möjliga sammanhang som en naturlig del av den sociala samvaron” och antyder inflytande från anglosaxiska TV-serier (Blom 1982). En kritiker i Göteborgs-Posten ondgör sig också över att Maria ”konsumerar ansenliga mängder alkohol och röker som en skorsten” och oroar sig för att hon skulle kunna bli förebild för yngre flickor; hon talar också om en ”tendens till effektsökeri” i vissa scener med nakenhet, vilket ligger mer i linje med kritiken i Arbetet (Nettervik 1982). I mitt tycke är emellertid de båda sistnämnda framställningarna av Maria kär som helhet betydligt mer rättvisande än den i Arbetet: personerna i boken konsumerar alkohol vid nästan alla tillfällen där de träffas, annat än i direkt anslutning till arbete, men å andra sidan kanske Marias och andra figurers relativt dåliga fysiska hälsa, som jag fokuserade på i 20 maj-inlägget (men som inte berörs i någon av de nämnda recensionerna), gjorde att de snarast fungerade som avskräckande exempel.

Referenser

Blom, Margot. 1982. “Tonårsböcker. Ytligt och insiktsfullt.” Arbetaren 61 (47).

Elgenstierna, Tony. 2012. Hellbergs Kram. Gidlunds.

Hellberg, Hans-Eric. 2010. Maria, Maria, Maria. Dejavu.

Nettervik, Ingrid. 1982. “Så olika kan ungdomsböcker vara.” Göteborgs-Posten (24 november).

Nilsson, Jan. 1982. “Läsvärt för ungdom – och mindre läsvärt.” Arbetet (13 december).

Tjernström, Maria. 1983. Hellbergs Maria – en flickboksflicka?. Litteraturvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

Vända kort

För några veckor sedan deltog jag i Filosofidagarna, som detta år var förlagda i Stockholm. En av föredragshållarna, Justine Jacot från Lund, tog bl.a. upp det s.k. Wason selection task, ett psykologiskt experiment som för första gången genomfördes på 60-talet. För min del tycker jag detta experiment är intressant, inte minst därför att diskussionen som förts kring det visar på en allmän tendens att kanske alltför lätt tillskriva folk systematiskt felaktiga uppfattningar eller felaktiga resonemang, vilket jag diskuterat bl.a. i de två senaste inläggen här, på tal om tolkningar av enkäter.

I sin ursprungliga form går det aktuella försöket alltså ut på att försökspersonerna får se fyra kort, märkta A, K, 4, 7, och informeras om att varje kort har en siffra på ena sidan och en bokstav på andra sidan, varefter de ombeds ange den minsta mängd kort de behöver vända för att avgöra om följande regel är giltig: Om det är en vokal på ena sidan, är det ett jämnt tal på andra sidan. Vad är rätt svar? Ja, tolkar man det aktuella villkoret som s.k. materiell implikation som gäller för de fyra korten, vilket i detta sammanhang helt enkelt skulle innebära att det på vart och ett av de fyra korten antingen finns en konsonant på ena sidan eller ett jämnt tal på andra sidan, är korrekt svar A och 7. Men det är typiskt bara 5–10 procent som ger detta svar; det vanligaste är att man svarar A och 4. Detta har, t.ex. av upphovsmannen, Peter Wason, tolkats som evidens för utbrett feltänkande, t.ex. det som kallats confirmation bias, att man bara söker evidens som styrker ens hypotes och inte evidens som motsäger den.

Det har emellertid också gjorts försök som visar att när folk ställs inför andra exempel med en, på ytan, likartad struktur, svarar de flesta ”rätt” enligt den ovannämnda tolkningen, t.ex. om regeln är: Om en person är under 18, får denne inte dricka alkohol. Här svarar de flesta att man måste kontrollera dels fallen där personen är under 18, dels fallen där personen dricker alkohol för att avgöra om denna regel åtlyds. En tolkning av denna diskrepans är att siffer- och bokstavsexemplet ställer till det därför att det är mer abstrakt till sin natur och att vårt tänkande ofta inte sker i enlighet med abstrakta, logiska regler. En annan tolkning är att personerna i det exemplet uppfattar villkoret i linje med något annat än materiell implikation för de fyra korten, och att de flesta kanske, givet denna alternativa förståelse, resonerar helt korrekt. Ett exempel på något som skulle kunna göra att Wasons avsedda tolkning verkar långsökt, är att man i naturligt språk normalt inte skulle uttrycka sig i termer av ”regler” och använda villkorssatser om man bara ville säga att ett visst rent beskrivande villkor är uppfyllt av några kort, och att det är naturligt att istället uppfatta korten som ett stickprov när problemet formuleras på detta sätt. Däremot är det helt naturligt när man, som i ungdomsfylleexemplet, diskuterar om en viss grupp personer följer ett påbud – då är man ofta intresserad av just de aktuella personerna snarare än personerna som stickprov (se (Stenning och Lambalgen 2004) för mer diskussion om de olika tolkningarna av de aktuella experimenten).

Referenser

Stenning, Keith, och Michiel van Lambalgen. 2004. ”A little logic goes a long way: basing experiment on semantic theory in the cognitive science of conditional reasoning”. Cognitive Science 28. http://dx.doi.org/10.1016/j.cogsci.2004.02.002.