onsdag 28 april 2010

Dödligt mönster

Nu har Socialstyrelsen släppt rapporten över dödsorsaksmönstret i Sverige 2008 (1). Det har inte skett några dramatiska förändringar jämfört med de närmast föregående åren. Både bland kvinnor och män tillskrivs drygt 40 procent av dödsfallen sjukdomar i cirkulationsorganen och ungefär 25 procent tumörer. En bra sak i rapporten är de diagram som visar fördelningen mellan olika dödsorsaksgrupper inom femåriga åldersintervall. Dödsorsaksmönstret för befolkningen i stort säger inte mycket om vad som gäller inom olika åldergrupper, och då förstås än mindre om vad som skulle vara det främsta akuta hälsohotet för några enskilda individer. Tumörer tillskrivs t.ex. över hälften av dödsfallen bland kvinnor i alla åldersgrupper från 40‒44 till 65–69 år, men bara 4 procent i den äldsta gruppen 95+(*). Bland män är de vanligast i gruppen 65–69 år (39 procent), för att sedan successivt minska till 7 procent i 95+-gruppen.

Historiska data för vissa dödsorsaker sedan 1911, då heltäckande dödsorsaksstatistik infördes i Sverige, redovisas också. De illustrerar hur statistiken kan påverkas av förändringar när det gäller sättet att rapportera och klassificera dödsorsaker. År 1951 infördes den internationella ICD-klassifikationen i Sverige, och man kan se en brant ökning av den rapporterade cirkulationsdödligheten i och med detta. I äldre nationella klassifikationer fanns inga kategorier som någorlunda motsvarar kranskärlssjukdom och en stor andel av dödsfallen bland äldre tillskrevs diagnoser som ålderdomssvaghet.

En trend de senaste årtiondena är att de åldersjusterade dödstalen i demens ökat påtagligt bland de äldre. I rapporten är de inne på att det också delvis kan vara en artificiell trend, orsakad av att läkarna blivit mer benägna att använda den diagnosen på intygen. Ja, det kanske även till en del är ett utslag av den effekt forskaren Jack E. Riggs studerat, som jag skrev om här 8 februari, att olika dödsorsaker befinner sig i konkurrens. Minskad dödlighet i t.ex. kranskärlssjukdom, kanske mycket till följd av bättre behandling, slår igenom även bland gamla, men de livsförlängande effekterna blir mindre än man skulle kunna tro genom att titta på kranskärlsdödligheten isolerat, då fler multisjuka gamla i stället kommer att dö av demens, blodtryckssjukdom (där man också kan se en trend med ökande dödlighet bland äldre) etc. I vissa välbärgade kommuner i Stockholms län har vi nu, för perioden 2005–09, en medellivslängd på nära 83 år för män och 86 år för kvinnor(2), och frågan är hur mycket längre vi kan komma med de genetiska förutsättningar vi har.

(*)Deras kategorisering gör att det kan bli svag underskattning i den äldsta gruppen, som inte finns med i detaljtabellen.

(1) Dödsorsaker 2008, Socialstyrelsen, http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2010/2010-4-31

(2) SCB-data, http://www.scb.se/Statistik/BE/BE0101/2009A01b/Be0101Medellivsl%c3%a4ngd%2005-09.xls

måndag 19 april 2010

Här sitter jag

Jag sitter hemma i Uppsala, men för några dagar sedan trodde jag att jag nu, i skrivande stund, skulle befinna mig i Holland, och att jag i morgon skulle hålla föredrag och kommentera ett föredrag av en holländsk filosof på detta filosofievenemang. Men hela konferensen har blivit uppskjuten på obestämd tid, till följd av flygstoppet, då en stor del av de filosofer som skulle ha deltagit inte kommer från Holland. Jag har inte flugit sedan jag var till Grekland på semesterresa 1997, och när jag skall flyga inträffar detta.

I samband med tågproblemen för ett par månader sedan, som inte drabbade mig personligen, gjorde jag reflektionen att det här är precis sådana saker många väntat sig att influensapandemin skulle orsaka, men inte har orsakat. Jag är inte någon expert på vare sig tåg- eller flygstörningar, men de förutfattade meningar jag haft kanske är representativa för stora delar av den svenska allmänheten. Tågstopp under kallt vinterväder i Sverige har jag varit med om tidigare, och jag kanske hade gissat rätt på orsaken om jag någon gång under hösten kunnat se tågstopp i februari i en kristallkula. Men om jag för bara någon månad sedan fått veta att det skulle bli allvarliga flygstörningar (utan att ha fått reda på något om hur samhällsfunktioner i övrigt skulle vara påverkade) runtom i Europa i mitten av april, skulle jag i alla fall ha varit mer benägen att gissa på en aggressiv andra pandemivåg än på ett vulkanutbrott som orsak.

tisdag 13 april 2010

Vad som hände

Den 11 mars skrev jag här, med anledning av ett blogginlägg på DN, om påståenden om framtiden: om det är så att det finns varelser med fri vilja, skulle vissa filosofer hävda att det idag inte alltid finns något sant svar på vad som kommer att hända i morgon. Det var för en månad sedan möjligt att jag skulle komma att opponera på en uppsats om viljans frihet den 13 april, men det vore också möjligt att jag i stället åkte och hälsade på min mormor, att någon bombhotande campuset så att det måste utrymmas innan seminariet, eller att respondenten gjorde en cykelutflykt i det soliga vårvädret. Många filosofer som tror att framtiden är öppen på det ovan beskrivna sättet, skulle nog ändå gå med på att det att det skulle vara soligt i Stockholm den 13 april var en sak som inträffade i alla framtider som var möjliga för en månad sedan, eftersom ingen fri agent skulle kunna göra något åt det.

Men nu har tillfället passerat, och det var den första möjligheten som realiserades: jag opponerade enligt planerna, och nu ligger det i det förflutna. En del tänker sig att det är något logiskt suspekt med resor bakåt i tiden, eftersom det ser ut som om vi då på olika sätt skulle kunna ändra det förflutna. Man skulle kunna tänka sig att det finns någon fundamental skillnad mellan det förflutna och framtiden, på det sätt som beskrevs i förra stycket: det finns bestämda svar på frågor om vad som har inträffat i det förflutna, men inte alltid på vad som kommer att inträffa, och att det förklarar varför vi bara kan ha några val när det gäller framtiden. Men många filosofer tror inte på någon sådan åtskillnad, och hänvisar till att man måste skilja mellan att ändra i det förflutna och att påverka det. Vi kan inte ändra på det förflutna: dels anta att något faktiskt inträffat, dels att vi gör det ogjort. Detsamma gäller framtiden: vi kan inte både anta att ett attentat kommer att inträffa nästa vecka och att vi kommer att lyckas förhindra det. Däremot kan vi på olika sätt påverka framtiden — det finns ett sant svar på vad som kommer att hända, men det kan vara beroende av vad vi gör, eller kommer att göra – och om resor bakåt i tiden vore fysikaliskt möjliga skulle vi också på olika sätt kunna påverka det förflutna.

tisdag 6 april 2010

Modern hårfärgsdramatik

Jag såg nu i kväll ett program på SVT1 med titeln Spanska sjukan: det repriseras i övermorgon. Det var ett drama som handlade om James Niven, en läkare i Manchester, och hans insatser under pandemins mest fatala andra våg hösten 1918. Hans radikala smittskyddsåtgärder, rapporteras ha medfört minskad dödlighet i sjukdomen i denna stad(1). Det man såg i programmet var dock mest en massa folk som dog; värdet av att hans åtgärder omtalades, men framställdes inte på något effektivt sätt. Det är kanske litet svårt att dramatiskt gestalta statistiska förbättringar, där det inte går att peka ut några bestämda individer som fått det bättre.

I programmet pratas också hit och dit om vaccin mot influensan, som de får levererat från London. Man får intrycket att det var ett effektivt, väl utprovat vaccin, och att anledningen till att det inte kunde hejda sjukdomen var att det kom för sent och i för små kvantiteter. Men riktiga influensavacciner kom inte förrän på 1940-talet. Under spanska sjukans tid kände man inte ens till influensaviruset; istället antog man att bakterien Haemophilus influenzae, som ofta orsakar komplikationer vid virusinfektioner i luftvägarna, var den sjukdomsalstrande organismen. Ibland har man visserligen lyckats konstruera effektiva vacciner, och också framställa dem i tillräckliga mängder för massvaccination, utan att man haft en aning om hur vaccinerna fungerade: Jenners smittkoppsvaccin kom redan i slutet av 1700-talet innan man ens hade någon generell förståelse av mikroorganismer som orsak till sjukdom.

I en episod drabbas läkarens sekreterare av sjukan, varvid hennes mörka hår vitnar helt abrupt. Redan i slutet av 1800-talet drev Falstaff, fakir med användningen av den sortens dramatiska effekter: han har i boken En var sin egen professor en historia med en svarthårig kvinna som utsätts för sådana påfrestningar att håret på några timmar blir alldeles eldrött. Kalle Anka-tecknaren/författaren Carl Barks utnyttjade också effekten i komiskt syfte på 1970-talet: i en historia (publicerad i Sverige i KA & C:o 27/2002) har farbror Joakim lyckats föda upp en jättelik hund vars ylande leder till horder av människor flyr sina hem, alla med lika kritvitt hår.

(1) James Niven, Wikipedia-artikel, http://en.wikipedia.org/wiki/James_Niven