Den amerikanske neurologen Jack E. Riggs publicerade i början av 90-talet en serie artiklar i tidskriften Mechanisms of ageing and development där han analyserade utvecklingen av den totala dödligheten och olika individuella dödsorsaker i USA under 1900-talet(1). Han har gjort s.k. Gompertzanalyser, där dödligheten tänks öka exponentiellt med stigande ålder och delas in i en åldersoberoende komponent (R0) och en komponent som bestämmer hur snabbt dödligheten ökar med åldern (α). Riggs påvisar ett omvänt linjärt samband mellan log R0 och α under 1900-talet, där den första minskat, antagligen genom mer gynnsam miljö, och den andra ökat, vilket betyder att dödligheten ökat allt brantare med stigande ålder. Det verkar finns en fast ”skärningsålder”, efter vilken dödligheten tenderar att öka med bättre miljö och lägre R0: det har dock visat sig att detta inte utan vidare kan överföras på mycket höga åldrar.
När Riggs analyserade olika dödsorsaker fann han också att de flesta av de kroniska sjukdomar som orsakar den mesta dödligheten i industrialiserade samhällen följer ett Gompertzianskt mönster, med exponentiell dödlighetsökning med åldern, och att en nedgång av vissa av dessa orsaker, som kranskärlssjukdom och slaganfall, verkade åtföljas av en uppgång av andra, bl.a. neurodegnerativa sjukdomar som parkinsons och ALS och även emfysem och lungcancer. De senare sjukdomarna kännetecknas av en relativt låg skärningsålder, inom ramen för normal mänsklig livslängd. En minskad dödlighet i andra orsaker kan genom bättre överlevnad bland mottagliga individer leda till ökad dödlighet i dessa orsaker inom högre åldersgrupper, alltså inte bara större absolut antal döda, till följd av fler äldre i befolkningen. Speciellt gäller det i kombination med förbättringar av den åldersoberoende komponenten för de aktuella sjukdomarna, som direkt ökar dödligheten efter skärningsåldern, något som enligt Riggs också skett i flera fall.
Filosofen Herman Tønnessen ansåg i boken Jeg velger sannheten att medicinen borde bli mer teoretisk och prioritera grundforskning kring orsakerna till det mänskliga åldrandet, snarare än de ”praktiska” discipliner den är indelad i idag. Han menade att målet borde vara att stoppa åldrandet, så att folk inte längre skulle vara dömda att dö. Även om vi anser att detta är en fåfäng strävan, kanske vi ändå i större utsträckning bör prioritera sådan forskning om vi vill att så många som möjligt skall få möjlighet till en ”normal” livslängd med hyggligt bibehållen funktionsförmåga. Det kan förstås diskuteras vad en normal livslängd är: i enkäten jag diskuterade förra veckan låg medianen för önskad livslängd på över 90 år, vilket är mer än de flesta får uppnå enligt nuvarande livslängdstabeller för USA eller Sverige. Om vi för att uppnå detta riktar in oss på enstaka Gompertzianska, åldersrelaterade sjukdomar, kanske de vinster vi kan uppnå till stor del äts upp av annat som poppar upp i deras ställe.
(1) Riggs JE, Aging and mortality: manifestations of natural 'non-selection', Mech Ageing Dev. 1992, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/1569784 (sammanfattning)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar