lördag 27 mars 2010

Fråga om generationer

Jag hörde i torsdags ett föredrag med Oxfordfilosofen John Broome. Temat var liknande det föredrag han höll i för något år sedan som jag skrev om här 12 december 2008, och det anknyter också till vissa mörkläggningsevenemang i kväll. Det kan inte uteslutas att klimatförändringarna, om inte radikala åtgärder vidtas, kommer att leda till att den mänskliga populationen minskar kraftigt, eller t.o.m. dör ut. Utifrån de kalkyler som finns tillgängliga idag är sannolikheten för detta rätt liten. Men hur skall vi värdera den möjligheten när vi utvärderar nyttan av olika alternativa, mer eller mindre radikala, strategier? Om populationen decimeras kommer många möjliga framtida personers existens att förhindras. Vore det något bra, likgiltigt eller dåligt? Broome har argumenterat för att det i varje fall inte är något likgiltigt, och eftersom det kan röra sig om ett mycket stort antal möjliga individer, kan det, trots de små sannolikheter det gäller, få överordnad betydelse om vi fattar beslut utifrån någon vanlig princip om förväntat värde. Problemet är, enligt Broome, att vi inte har någon rimlig teori om värdet av att individer får existera, t.ex. när en individs liv är så dåligt att det hade varit bättre om personen aldrig existerat, så vi kan inte säga om det är bra eller dåligt om kommande generationers existens helt eller delvis förhindras.

Denna problematik, kring värdet av möjliga liv, har hört till de mest debatterade frågorna inom analytisk moralfilosofi sedan Derek Parfit kom med boken Reasons and persons 1984 (för översikt över problematiken, se Stanford Encyclopedia (1)). Man kunde tänka sig att man dessutom vägde in olika teorier om vad som är värdefullt i kalkylen, utifrån någon subjektiv uppfattning om har sannolikt det är att de är riktiga, men det låter sig inte göras på något enkelt sätt. Dessutom är det så, att även om vi skulle hitta en teori vi tycker är rimlig, kommer det troligen inte att bli lätt att tillämpa den på verkligheten, vilket en del av diskussionen efteråt handlade om.

(1) The repugnant conclusion, SEP-artikel, http://plato.stanford.edu/entries/repugnant-conclusion/

söndag 21 mars 2010

Omstuvad dödlighet

Om medellivslängden utvecklas olika bland olika grupper, t.ex. kvinnor och män, letar man gärna efter någon specifik dödsorsak där dödligheten utvecklats på olika sätt bland olika grupperna. När medellivslängden nu ökar snabbare bland män i Sverige, hänvisar man till gradvis minskad manlig överdödlighet i rökrelaterade sjukdomar. Men det är ju också så att förskjutningar i dödsorsaksmönstret kan leda till förändringar i dödlighetsskillnader mellan könen, även om det inte sker några förändringar av förhållandet mellan könens dödlighet i någon specifik orsak. Den relativa överdödligheten bland unga män jämfört med unga kvinnor har ökat kraftigt i Sverige under 1900-talet. Tittar man i Sveriges officiella dödsorsaksstatistik, inser man att huvudförklaringen är att infektioner som tbc, som drabbade könen relativt lika, nästan försvunnit som dödsorsak i dessa grupper och yttre orsaker, som olyckor och självmord, i stället blivit dominerande. Överdödligheten i yttre orsaker bland unga män är inte högre idag än på 30- eller 50-talet, snarare tvärtom.

När det gäller medelålders och äldre ökade också dödlighetsklyftan mellan könen under en stor del av 1900-talet. Här är en viktig förklaring att den manliga överdödligheten i kranskärlssjukdom ökade under perioden. En grupp brittiska epidemiologer har påvisat detta fenomen i flera västländer (1). De visar på en korrelation med ökande fettintag i befolkningarna och spekulerar i om förändrade matvanor kan ha påverkat kvinnor och män olika. En annan förklaring kanske kunde vara att den manliga överdödligheten huvudsakligen beror på ökad mottaglighet för åderförkalkning bland män och att hjärtsjukdomar förr, och även i nutida befolkningar med låg manlig överdödlighet, vilka i stor utsträckning utgjordes av relativt fattiga befolkningar, oftare orsakades av andra faktorer, t.ex. infektioner. De diagnoskriterier de brittiska forskarna använt sig av är också ganska ospecifika, speciellt för äldre tid, och inkluderar t.ex. sådant som preciserats som inflammationer i hjärtat. Det blev en brant ökning av den rapporterade överdödligheten i England kring 1950, samtidigt som de bytte klassifikation och införde mer specifika kriterier för kranskärlssjukdom. Ser man till svensk statistik från 30-talet hade speciellt litet yngre män redan då en påtaglig överdödlighet i ”åderförkalkning”, men inte i diagnoskategorier specifika för hjärtat.

Sedan 80-talet har könsklyftorna i dödlighet minskat i Sverige, samtidigt som dödligheten i kranskärlssjukdom minskat och denna orsak kommit att uppta en allt mindre andel av den totala dödligheten bland båda könen. De relativa könsskillnaderna i kranskärlsdödlighet har i och för sig också minskat i yngre åldersgrupper, men knappast bland pensionärer, där de flesta dödsfall inträffar. En allt större andel av dödsfallen bland medelålders och äldre har kommit att orsakas av annat, som cancer och demens (även om man får se upp med artificiella trender, orsakade av ändrad rapportering). När det gäller cancersjukdomar som grupp har kvinnor högre dödlighet än män från 30-årsåldern upp till 60-årsåldern; därefter finns en manlig överdödlighet, men den är relativt sett inte lika stor som för kranskärlssjukdom, förutom bland de äldsta. När det gäller demens finns ingen manlig överdödlighet, tvärtom tycks kvinnor ha något högre dödlighet i förhållande till åldern, åtminstone i åldersgrupperna över 80 år. När de nämnda tillstånden får allt större relativ betydelse som dödsorsaker, på bekostnad av kranskärlssjukdom, tappar kvinnorna gradvis sin överlevnadsfördel.

Dödsorsaksstatistik tillgänglig via Socialstyrelsen från 1997 och SCB 1969–96; i övrigt tryckta rapporter.

(1) Lawlor DA, Ebrahim S, Davey Smith G., Sex matters: secular and geographical trends in sex differences in coronary heart disease mortality, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/11546699

torsdag 11 mars 2010

Vad som kommer att hända

Nu har SCB:s befolkningsstatistik för 2009 kommit, med bl.a. uppgifter om medellivslängd(1). Medellivslängden ökar både bland män och kvinnor, men något snabbare bland män: från 79,10 år 2008 till 79,36 år 2009 bland män och från 83,15 till 83,37 år bland kvinnor. Även den återstående medellivslängden vid 65 års ålder ökade: från 17,93/20,84 till 18,16/21,03 år bland män/kvinnor. Jag befarade att medellivslängden vid 65 års ålder skulle minska något 2009, p.g.a. den elaka influensan i början av året, men så blev det alltså inte: det hade i och för sig gått att gissa innan genom att titta på de låga dödssiffrorna för årets senare månader. Det gör att man kan se en tydlig illustration av det jag skrev i mitt inlägg här den 7 januari. Jag kommenterade en artikel av medicinarna Göran Nilsson och Bo Simonsson om ökningen av medellivslängden bland äldre och påpekade att deras metod att redovisa trender utifrån en enkel beräkning av genomsnittlig årlig ökning per decennium blir väldigt känslig för tillfälliga variationer p.g.a. influensaperioder och annat. Den årliga ökningen av medellivslängden bland 65-åriga kvinnor, som redovisades i deras tabeller, var i snitt 0,133 år under 10-årsperioden fram till 1998, men bara 0,081 år under perioden fram till 2008. Hade de suttit och skrivit på sin artikel med tillgång till dagens statistik och förskjutit sina jämförelseår ett år framåt, hade de i stället konstaterat en snittökning med 0,075 år under perioden fram till 1999, men en ökning med 0,111 år under perioden fram till 2009.

I övrigt såg jag att de miljöer där jag bedriver en del av mitt arbete fått viss medial uppmärksamhet. Lars Epstein rapporterar i sin DN-blogg från Stockholms universitets campus Frescati, som han tycker verkar mer inbjudande idag än för 40 år sedan, när han själv studerade där(2). De har haft öppet hus, och han har bl.a. besökt en föreläsning i praktisk filosofi, med en doktorand som han rapporterar lyckades göra honom osäker på om det existerar någon fri vilja, vilket han tidigare trott. Om en månad kommer jag att opponera på en uppsats av henne. Kanske var föregående påstående förhastat: vissa filosofer, som A.N. Prior, skulle hävda att om det t.ex. existerar varelser med fri vilja, är det inte så att påståenden om vad som kommer att hända i framtiden nödvändigtvis har något bestämt sanningsvärde nu: inte bara i den enkla meningen att vi inte säkert kan veta om de är sanna eller falska, utan så att det inte alltid ens finns något att veta rörande detta. I stället finns olika möjliga framtider, som kan realiseras beroende på icke förutbestämda val, och i vissa av dessa kommer jag t.ex. att strunta i oppositionen och i stället åka och hälsa på min mormor.

(1) Återstående medellivslängd för åren 1751-2009, SCB, http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____25830.aspx

(2) Epstein, L., Återbesök i Frescati efter 40 år, 2009-03-10, http://www.dn.se/blogg/epstein/2010/03/10/aterbesok-i-frescati-efter-40-ar-6646