lördag 28 mars 2009

Eländiga kohorter

I förra veckans inlägg diskuterade jag sambandet mellan civilstånd och dödlighet, utifrån dödsorsaksspecifika siffror för Sverige från 70-talet. Några nyare siffror har jag inte hittat, och som jag skrev då speglar civilståndet idag inte på samma sätt som då huruvida folk lever ensamma eller ej. SCB publicerar dock fortfarande uppgifter om den totala dödligheten hos personer i olika civilstånd. Tabeller över Sveriges befolkning 2007 visar att den relativa överdödligheten hos ogifta över gifta är lägre idag än på 70-talet i åldrarna under 50 år, speciellt bland kvinnor. Detta kan vara en följd av att många ogifta idag lever i samboförhållanden, och då inte skiljer sig speciellt mycket från gifta när det gäller utsatthet för olika riskfaktorer som är vanligare bland ensamlevande.

I åldrarna över 50 år har emellertid den relativa överdödligheten bland ogifta ökat, både bland kvinnor och män. Ogifta 60–64-åringar hade t.ex. mer än dubbelt så hög dödlighet som gifta under 2007, men bara ca 50 (kvinnor) och 35 (män) procent högre dödlighet på 70-talet. Det verkar som om de kohorter av ogifta (nu förändras de förstås genom att folk gifter sig eller dör) som var unga på 70-talet tagit med sig sina överrisker upp i åldrarna. Siffror från 40-talet visar också att den relativa överdödligheten bland yngre ogifta då var lägre än på 70-talet.

En kanske rimlig förklaring till dessa skillnader är att skälen till att folk förblivit ogifta varierar mellan olika generationer. Idag är det som sagt så att människor som inte är speciellt utsatta lever ogifta i samboförhållanden. När det gäller kohorter födda på 1920–50-talet, som utgör de medelålders och äldre idag, är kanske alkoholmissbruk eller kroniska sjukdomar vanligare orsaker till att människor förblivit ogifta. Dessa kohorter kan vara allmänt utsatta för alkoholmissbruk från tidig ålder. Alkoholkonsumtionen ökade på 1960–70-talet, och dödligheten i specifikt alkoholrelaterade tillstånd bland yngre ökade på 70-talet och har senare planat ut eller minskat, för att i stället öka i högre åldrar (se t.ex. vår senaste Folkhälsorapport). I ännu äldre genrationer kan det ha varit vanligare att friska, nyktra människor förblev ogifta av ekonomiska skäl, eller till följd av större svårigheter än senare för kvinnor att kombinera familj med arbete.

Det är möjligt att det jag påpekade förra veckan om lägre dödlighet i prostatacancer bland äldre ogifta män idag inte alls gäller för de ogifta som grupp, men det kanske fortfarande gäller den undergrupp av dessa som inte förblivit ogifta p.g.a. missbruk.

lördag 21 mars 2009

Fördel för ungkarlar

Nu i veckan har det blivit diskussion i media efter att The New England Journal of Medicine publicerat resultaten från en randomiserad studie (d.v.s. en studie där ett antal personer lottats ut att få eller inte få t.ex. en viss behandling eller undersökning) i flera europeiska länder, där dödligheten i prostatacancer bland män som deltagit i PSA-screening var 20 procent lägre än i kontrollgruppen. Samtidigt medför screeningen risk för diagnos av fall som aldrig hade utvecklat några allvarliga symptom på cancersjukdomen under sin livstid, eller fått sitt liv förkortat av denna, och där behandling riskerar att enbart få negativa konsekvenser.

Utifrån vissa statistiska korrelationer skulle man kunna dra slutsatsen att det finns ett annat sätt att uppnå jämförbar dödlighetsminskning i prostatacancer, även om det för många är för sent. År 1981 publicerade SCB en rapportserie i Sveriges officiella statistik (Hs 1981:10) som bl.a. visade orsaksspecifik dödlighet uppdelad på ålder, kön och civilstånd (gift, ogift hela livet, skild, änka/änkling) för perioden 1974–78. I dag skulle en sådan statistik ge missvisande resultat, om man var intresserad av skillnader mellan personer som lever ensamma och de som inte gör det, eftersom många, även medelålders och äldre, lever ihop utan att vara gifta.

Den genomgående trenden var att gifta hade lägst dödlighet bland vuxna i alla åldersgrupper av båda könen, totalt och i de flesta specifika orsaker. Men ogifta män i de åldersgrupper där det förekommer någon betydande dödlighet i prostatacancer (55–59 och uppåt) hade genomgående lägre dödlighet i denna sjukdom än gifta, och ofta låg minskningen på omkring 20 procent. Skilda och änklingar verkade snarare ha något högre dödlighet än gifta. När det gäller mönstret inom vissa specifika åldersgrupper kan det vara frågan om slumpmässiga avvikelser, då antalet dödsfall inom de olika civilstånden är litet, men trenden verkar vara tydlig.

När det gäller skilda och änkor/änklingar kan de påfrestningar förlusten av makan medför bidra till ökad dödlighet. Det har diskuterats ganska mycket vilka faktorer som kan ligga bakom allmänt högre dödlighet bland ogifta. Människor med allmänt dålig hälsa eller missbruksproblem gifter sig mer sällan än andra. Den som lever ensam kan löpa högre risk att inte få hjälp i tid vid akuta sjukdomar eller olyckor. Men vad kan ligga bakom lägre dödlighet bland ogifta män när det gäller prostatacancer? Lägre utsatthet för sexuellt överförbara sjukdomar är kanske en förklaring. En annan möjlig förklaring skulle kunna vara hormonella skillnader som både gör det mer sannolikt att en man förblir ogift och minskar risken för prostatacancer. När det gäller testning av eventuella orsakssamband på den här punkten lär det i alla fall bli svårt att genomföra några randomiserade studier.

torsdag 12 mars 2009

Matematikmusik

Under de senaste veckorna har jag besökt några seminarier med anknytning till matematikfilosofi. En fråga som diskuterats under ett seminarium nu ikväll och för ett par veckor sedan är existensen av matematiska objekt. Matematiker kan säga sådant som att det finns oändligt många primtal. Men existerar tal och andra matematiska objekt i någon djupare, filosofisk mening? En filosofisk position skulle kunna vara att världen består av konkreta ting och att t.ex. tal, som är något abstrakt, inte finns på riktigt, utan är att betrakta som en sorts påhitt. Men hur skall ett sådant s.k. ontologiskt påstående förstås, om det går att förstå överhuvudtaget?

Ett annat seminarium förra veckan handlade om mängdbegreppets utveckling. Om vi har en egenskap, t.ex. att vara invånare i Sverige, eller att vara udda tal, kan vi definiera en mängd som har alla objekt med den egenskapen som element, och en mängd kan sedan ingå som element i andra mängder, slås ihop med andra mängder till en s.k. union o.s.v. Låter vi mängder definieras utifrån vilka egenskaper som helst hamnar vi dock i motsägelser, och det finns olika system med regler för vilka mängder som antas.

Det är möjligt att definiera det mesta av matematiken i termer av mängder, och mängdläran kan ses som en grundval för matematiken. Jag minns en matematiklärare i grundskolan som visade hur ett visst problem kunde lösas med hjälp av mängdlära, något som han dock förklarade ”numera saligen avsomnat”. När det gäller matematik på högskolenivå och mer formell filosofi är det svårt att tänka sig något felaktigare än att mängdläran skulle vara avsomnad. Men han syftade troligen på den s.k. New Math, där man bl.a. sökte bygga matematikundervisningen redan i grundskolan på mängdlära. Detta togs också upp under seminariet; New Math infördes i USA under 1960-talet och snart också i andra länder i västvärlden, t.ex. Sverige. Den verkar ha lett till kaos i matematikundervisningen både i Sverige och USA, och snart togs mängdläran bort. En orsak till problemen kan ha varit att lärarna inte själva var tränade att använda den. Tom Lehrer har gjort en sång med titeln ”New Math”, om att beräkna 342–173 i olika talsystem, som skall belysa den förvirring som skapades av den överdrivna abstraktionen i New Math.