fredag 27 februari 2009

Odödlig utan evigt liv

I rapporten jag diskuterade i förra veckans inlägg framhåller de att siffrorna över vunnen livslängd inte är additiva: vinsten av att eliminera A + B är inte lika med vinsten av att eliminera A + vinsten av att eliminera B. Om vi hittar ett säkert, biverkningsfritt botemedel mot cancer, som alla får tillgång till, så att cancerdödligheten praktiskt taget elimineras, skulle det, för den population rapporten gäller, ge en ökning av medellivslängden med 3,36 år, givet konstant dödlighet i övriga orsaker. Men vinsten blir ju större om även dödligheten i andra orsaker minskar, eftersom folk då gör större vinster i förväntad livslängd genom att undgå att dö i cancer. Extremfallet vore om samtliga dödsorsaker eliminerades: ”people would become immortal and the gain in life expectancy would be infinite”.

Om folk aldrig dog, skulle det alltså innebära att de blev odödliga. Herman Tønnessen ställde sig frågande till detta språkbruk. Vi kan säga att ett stycke guld är lösligt i kungsvatten, utan att hävda att det kommer att lösas upp. ”Dödlig” borde vara svagare än ”kommer att dö” (och ”odödlig” på motsatt sätt starkare än ”kommer inte att dö”). Men vi tycks använda ”kommer att dö”. som utbytbart mot ”dödlig”, vilket Tønnessen såg som en ”eufemism”. Ja, NE:s ordbok översätter t.o.m. ”dödlig” med ”som måste dö enl. naturens lagar” och ”odödlig” med ”som aldrig dör”. Det verkar något förvirrat: ett adjektiv som ser ut att uttrycka att något är möjligt påstås uttrycka att det är nödvändigt, och ett adjektiv som ser ut att uttrycka att något är omöjligt påstås uttrycka det att det faktiskt inte inträffar. För min del tror att jag en viktig anledning till att vi använder ”dödlig”, ”måste dö” och ”kommer att dö” som utbytbara mot varandra, är att de (enligt vad vi tar för givet) är vad som inom filosofin kallas extensionellt ekvivalenta utryck, d.v.s. sanna om samma individer. Endast det som lever kan dö, samtidigt som vi antar att allt som lever måste dö, och då också kommer att dö.

När vi pratar om vad som är möjligt och nödvändigt är det också så att vi relaterar till en viss uppsättning alternativ, som hålls öppna. I rysk mytologi förekommer t.ex. en figur som kallas Kosjtej den odödlige. Hans själ finns inuti ett ägg, som är undangömt på ett komplicerat sätt på en ö ute på havet, och det enda sättet att döda honom är att få tag på ägget och krossa det. Han skulle alltså dö om vissa villkor var uppfyllda, men han kan ändå sägas vara odödlig om de villkoren antas ligga bortom det möjligas gräns: ägget kommer inte att krossas av naturliga krafter, och ingen människa skulle lyckas få tag på det. Samtidigt skulle han väl själv kunna hämta ägget och begå självmord genom att knäcka det. Om ”odödlig” ställs i relation till naturen och andras handlande implicerar det inte logiskt ”kommer inte att dö”.

fredag 20 februari 2009

Livräddning värd namnet?

I boken Jeg velger sannheten framför den norsk-kanadensiske filosofen Herman Tønnessen åsikten att det är något galet när t.ex. kirurger skryter om att de ”räddar livet” på folk. Allt vi kan göra idag är ju att uppskjuta döden. ”Alla människor är dödliga”, som brukar figurerar i inledningsexemplet i logikböcker, är också för svagt. Det minst missvisande, enligt Tønnessen, är att säga att alla människor redan är döende. Jag vill inte följa honom fullt ut i detta avseende, men jag håller med om att det finns skäl att se upp med missbruk av uttrycket ”rädda liv”, eftersom det nog skapar associationer till att man ger folk om inte evigt liv, så i varje fall dramatisk förlängning av livet.

När man talar om att olika medicinska eller samhälleliga åtgärder räddar eller skulle rädda ett visst antal liv, kan det vara på sin plats att fråga sig vad detta betyder i fråga om vunna levnadsår för de räddade individerna. I Folkhälsorapport 2001 har Socialstyrelsen inkluderat beräkningar av hur mycket medellivslängden skulle öka om dödligheten i vissa orsaker för 90 års ålder kunde elimineras. Detta säger emellertid inte i sig något om vad en eliminering tenderar att innebära för dem som annars skulle ha dött.

Amerikanska NCHS har en rapport med mer omfattande beräkningar av effekterna av total eliminering av olika orsaker (för perioden 1989­–91). De har dels beräkningar av hur mycket medellivslängden skulle öka i hela befolkningen och olika grupper om en viss orsak totalt eliminerades (som dödsorsak), dels beräkningar av hur mycket den skulle öka för dem som givet dagens dödlighet skulle dö av den aktuella orsaken. Om ingen dog av sjukdomar i cirkulationsorganen skulle t.ex. medellivslängden i USA öka med 6,16 år för män och 6,76 år för kvinnor från födseln. Men männen som skulle ha dött av dessa sjukdomar skulle få en något större ökning av sin förväntade livslängd (14,23 år) än kvinnorna (13,64 år). De utgör en något mindre andel av männen än kvinnorna, men tenderar att dö tidigare. Eliminering av cancer i könsorganen skulle öka medellivslängden för männen med 0,28 år och kvinnorna med 0,33 år, men de annars döda männen hade vunnit 8,43 år, och kvinnorna 16,06 år. Det är en effekt av olika åldersfördelning bland dem som dör i prostatacancer jämfört med t.ex. livmodercancer, kontra den andel av den manliga/kvinnliga populationen de utgör. Blev inga dödade av skjutvapen skulle medellivslängden öka med 0,4 år i hela befolkningen, men med 36,37 år för dem som annars blivit ihjälskjutna. Men dessa beräkningar tar ju inte hänsyn till om de personerna i stället hade tenderat att t.ex. falla offer för andra tillhyggen.

I Socialstyrelsens rapport redovisas också amerikanska beräkningar av hur mycket olika medicinska åtgärder påverkar medellivslängden. Livmoderhalsscreening beräknas t.ex. medföra att medellivslängden ökar två veckor. För den övervägande majoriteten av de kvinnor som deltar förlänger ju inte detta kontrollerande livet ett dugg, och för vissa kan det kanske ge upphov till stress som förkortar livet, vilket dock knappast tagits med i beräkningarna. Men de som får sina liv förlängda tack vare screeningen får nog i genomsnitt en ganska rejäl ökning.

söndag 8 februari 2009

Säga vad jag vill ha sagt

Nu har jag väl kommit igång med denna termin på allvar. Häromdagen inledde vi vår seminarieverksamhet med en utländsk forskare som ägnade sig åt tolkningar av Kants moralfilosofi och hade en teori om hur Kant försökte argumentera för principen att människonaturen bör behandlas som mål och inte som enbart medel. Själv höll jag ett seminarium på KTH för två veckor sedan och skall hålla ytterligare seminarier i Stockholm och Uppsala och troligen också föredrag under Filosofidagarna i Lund senare under våren.
I mitt avhandlingsprojekt utgår jag från reflektion över det vi uttrycker med ord som ”bör”, ”får” och ”måste”, som jag har fått med mig under min uppväxt. Samtidigt är jag i princip tvungen att skriva på engelska. Nästan all filosofisk debatt inom mitt område, logiska relationer mellan normer, förs på engelska, precis som inom de flesta andra filosofiska områden (även om det faktiskt ägt rum en liten diskussion om vissa normlogiska problem i de senaste numren av Filosofisk tidskrift).

När jag skriver är det som att jag hela tiden är tvungen att översätta mina resonemang kring de begrepp jag kopplat samman med svenska ord till närmast motsvarande engelskspråkiga terminologi: ”ought to”, ”can”, ”must” o.s.v. Närmast motsvarande är ordet: jag kan inte utgå från att det existerar någon exakt motsvarande terminologi. En forskare i Uppsala har hävdat att vissa av de mest diskuterade problemen inom området är skenproblem som uppkommit genom att man med den moderna engelskans ”ought to” inte kan göra den åtskillnad man gör med ”bör” och ”borde” i svenskan. Jag vet inte om jag håller med honom där, men det är litet störande att behöva skriva på engelska: jag kan aldrig säga riktigt vad jag vill ha sagt.