torsdag 25 september 2008

Otäckingars otäckhet

När jag satt och pratade med några kollegor för några dagar sedan kom vi in på detta att folk tenderar att lägga mycket större vikt vid katastrofer som är koncentrerade till ett ställe vid en tidpunkt jämfört med sådana som kräver offer på ett mer rumtidsligt utspritt sätt. Strax efteråt kunde jag se detta exemplifierat när jag såg vilken världsnyhet det blev av den finska skolmassakern. Den blev inte bara huvudnyhet i svenska tidningar och tv-program: den fanns också med bland toppnyheterna på internationella Yahoo. Men här är det klart att kombinationen av många offer på ett ställe vid en tidpunkt med att det finns en illvillig bakomliggande avsikt spelar stor roll. Parallellen till den tidigare massakern kan också spela in, men även denna blev ju huvudnyhet åtminstone i svenska medier. Om samma antal ungdomar omkommit i en bussolycka hade det inte fått internationell uppmärksamhet, även om det nog ändå blivit riksnyhet.

När jag slog på Rapport klockan sex idag handlade det inte om någon skolmassaker: i stället pratade de om rättegångar eller utredningar kring två olika barnamördare. Vi tenderar nog att uppleva detta att det finns folk som förverkligar sina mordiska avsikter som ett påtagligt hot mot vår trygghet (eventuellt indirekt, genom att våra närmaste hotas) på ett annat sätt än andra risker. Jag har nyligen undervisat i en kurs med seminarier på bl.a. filosofen John Harris text ”The survival lottery”. Han diskuterar argument för och emot att ha ett system där folk lottas ut och dödas för att man skulle kunna fördela deras organ bland andra i behov av nya organ och på så vis minimera antalet människor som dör i förtid. Den s.k. utilitarismen, idén att det riktiga handlandet är det som maximerar den generella välfärden, tycks kunna medföra att ett sådant system förordas, vilket enligt många visar att denna lära är oacceptabel. En närliggande invändning mot lotteriet, som vore öppen för en utilitarist, är att det skulle leda till en sådan otrygghet i samhället att det inte skulle maximera välfärden. Det ligger något paradoxalt i detta, eftersom lotteriet ju, om det fungerade, skulle innebära en generellt minskad risk för medborgarna att dö i förtid. Men kanske är det ändå en djupt rotad psykologisk benägenhet hos de flesta av oss människor, som har att göra just med att myndigheter, om lotteriet infördes, systematiskt skulle utföra handlingar med avsikt att döda medborgare. (De som är för dödsstraff skulle kunna hänvisa till att det i detta fall skulle handla om människor som inte dömts skyldiga till något brott.)

Vår tendens att frukta andras illvilja mer än ”naturliga” risker kanske är någon sorts nedärvt, primitivt reaktionsmönster, men den kanske ändå inte är alldeles tokig om vi lever i ett modernt samhälle och vill maximera våra chanser att överleva och ha det bra. Om staten skulle utföra handlingar riktade mot medborgarna på det sätt som skissas upp i Harris text, kanske det skulle leda till en upptrappad terror genom att vissa spärrar brutits ned.

lördag 13 september 2008

Om inte det där hänt...

Under ett seminarium i veckan diskuterade vi ett exempel på ett s.k. kontrafaktiskt påstående, d.v.s. ett påstående om hur det skulle ha varit om något varit fallet. Poängen var att vi i vårt vardagliga tänkande inte räknar med vad som skulle ha behövt vara annorlunda för att villkoret i en sådan sats skulle ha blivit uppfyllt. Vi kan säga om Adam som är mycket ansvarsfull och saknar körkort: ”Om han skulle köra bil idag, skulle han bryta mot lagen.” Det är inte rimligt att säga: ”Om han skulle köra bil idag, skulle han ha körkort och inte bryta mot lagen, eftersom han är så ansvarsfull att han aldrig skulle köra utan körkort.”

Jag hävdade att det är något typiskt när vi beskriver mänskligt handlande. Om det däremot blivit strömavbrott på grund av ett blixtnedslag för en stund sedan, kan vi säga ”Om lyset skulle fungera nu, hade blixten inte slagit ned.”

Jo, allmänt är det väl så att när vi resonerar i relation till ett beslut, när vi ger någon råd eller söker försvara ett beslut i efterhand, håller vi sådant som ligger i det förflutna fast: det som hänt har hänt, oavsett vad vi gör. (I vissa fall, när vi ser det förflutna som obestämt, kanske det däremot kan vi vara rimligt att anta att det skulle vara beroende av vad vi väljer; jag skrev om det i mitt 8 maj-inlägg.) Men när vi diskuterar konsekvenserna av ett beslut utan att ta ställning till beslutets riktighet, behöver vi inte hålla det som låg före beslutet som fast.

Jag har köpt biljetter till en konsert med någon grupp; men när jag står utanför konsertlokalen får jag veta att den blivit inställd för att gruppen fått influensa. Vi kan då tänka oss att gruppmedlemmarna själva sitter hemma och säger: ”Ja, det var det enda rätta att ställa in det här: som vi mår i kväll hade det aldrig blivit bra om vi uppträtt.”

Jag står däremot besviken utanför lokalen och muttrar: ”Det var bra synd att det blev inställt: jag har inget mer tillfälle att se dem, och hade den blivit av, hade den säkert blivit jättebra.”

En mer optimistiskt lagd konsertbesökare försöker trösta mig: ”Du missade ingenting genom att konserten blev inställd; de har ju influensan, och hade de uppträtt hade det aldrig blivit bra.”

Jag låter mig inte lugnas: ”Men fatta poängen: hade konserten blivit av hade de inte haft influensan!”

tisdag 2 september 2008

Dagens flumhyllande ungdom

Jag har funderat en del över folks uppfattning om filosofi, eller brist på sådan. Nu har tydligen folk vid Filosofiska institutionen i Göteborg låtit göra en enkät, riktad till elever som läser filosofi på gymnasiet, där de fått besvara frågor om sin syn på filosofin. Nu är inte filosofi obligatoriskt för andra än de som läser samhällsprogrammet, så svaren kanske inte är riktigt representativa för svenska gymnasieungdomar. De filosofistuderande eleverna har kanske inte filosofi som specialintresse i så mycket större utsträckning än andra, men de bör kanske ändå ha en tydligare bild av ämnet. I annat fall är det illa ställt med filosofiundervisningen.

En majoritet ansåg i varje fall att filosofi är intressant och roligt, men relativt få sade sig vilja läsa det vid universitet, och det verkade av deras kommentarer som om anledningen till detta i stor utsträckning var sådant som brist på tydlig arbetsmarknad.

Samma individer som tyckte att det var intressant eller att det var till hjälp när det gällde att fördjupa förmågan att tänka logiskt och klart (en majoritet i båda fallen) tenderade också att anse att det var förvirrande och flummigt. Hur skall man tolka detta? En tolkning är att eleverna anser att det finns vissa riktningar inom filosofin som är förvirrande och flummiga, och andra riktningar som främjar logiskt tänkande. Det är i varje fall en vanlig uppfattning bland företrädarna för olika riktningar. En annan tolkning är att de anser att de olika elementen samverkar, så att flummigheten kan vara till hjälp när det gäller utvecklingen av det logiska tänkandet. Det element av spekulation som spelar en viktig roll inom nästan all filosofi kanske uppfattas som ”flummighet”. Göteborgsfilosoferna är kanske inne på det när de i sin kommentar säger att ”flummigt” kan ha en mer positiv laddning för den yngre generationen.

De avslutade enkäten med att fråga eleverna om de uppfattade filosofi som ett ”manligt” eller ”kvinnligt” ämne, eller ”varken/eller”. Ca 60 procent svarade ”varken/eller”, men bland de övriga svarade nästan alla ”manligt”. Ja, enkäten riktade sig till filosofistuderande på gymnasiet, som kanske läst en del filosofihistoria, och där är det väl så att praktiskt taget alla tänkare de läst om varit män. Så ser det fortfarande ut bland forskarna på filosofiska institutioner i landet, även om utvecklingen på senare år gått mot jämnare fördelning.