måndag 25 maj 2009

Riskabelt medelvärde

DN hade i dag en artikel om hur folk förhåller sig till olika risker. De redovisar resultat från en undersökning av en forskargrupp vid Mittuniversitetet, där folk tillfrågats hur de skattar olika personliga och samhälleliga risker, och diskuterar också detta med några riskforskare. Psykologiprofessorn Lennart Sjöberg säger att ”experter talar om sannolikheter medan människor i allmänhet ser till konsekvenserna”, och att kärnkraften är ett exempel på detta.

Den vanligaste modellen för rationellt beslutsfattande är väl maximering av förväntat värde, där man multiplicerar sannolikheten för olika möjliga utfall med deras (positiva eller negativa) värde. Om man enbart värderade risker utifrån deras sannolikhet, skulle stickor i fingret uppfattas som allvarligare hot än kärnkraftsolyckor. Kanske är det så att folk ”ser till konsekvenserna” snarare än sannolikheterna i den meningen att deras beslutsfattande i många situationer ligger närmare något slags maximinstrategi, där man väljer det alternativ som har det minst dåliga sämsta möjliga utfallet, och alltså inte väger in sannolikheter (kanske måste man ändå räkna med någon nedre sannolikhetsgräns över 0 för vilka utfall som räknas som ”möjliga”, eftersom det finns en teoretisk möjlighet att nästan vad som helst initierar ett förlopp som leder till världskrig). Man kunde hävda att förväntat värde-metoden talar för att satsa på kärnkraft, medan maximinmetoden talar mot, givet bästa tillgängliga indata. (Jag är inte säker på att någon av metoderna skulle tala för.)

Mittuniversitetets undersökning är inte publicerad, och jag vet inte exakt hur frågorna var ställda, men det verkar som om folk fått gradera sin värdering av olika risker på en femgradig skala, från ”mycket liten risk” till ”mycket stor risk”. I en grafiktermometer har DN sedan redovisat hur folk skattade de personliga riskerna i genomsnitt. Jag ställer mig frågande till om det alls är speciellt meningsfullt att redovisa medelvärden här. Leder inte denna typ av mätning till en s.k. ordninalskala, som inte innehåller någon annan information än den rankning folk gjort, där det enda väsentliga rörande de tal som används är deras storleksordning? De kunde lika gärna ha använt andra tal i graderingen, och då kunde de beräknade ”medelvärdenas” relation ha blivit en annan.

Detta är gammal kritik av användning av medelvärden inom psykologi. Man kan försvara sig med att intervallen mellan de olika graderna är konstanta på ett ungefär (när det gäller den underliggande egenskap man är intresserad av), men jag tycker det verkar mycket tveksamt här, utan att vara speciellt insatt i liknande forskning. Skillnaderna mellan uppfattad ”mycket liten risk” och ”mycket stor risk”, när det gäller t.ex. (uppfattad) sannolikhet*värde, kanske varierar oerhört mycket beroende på person och sammanhang.

torsdag 14 maj 2009

Kom med något nytt

Hans Rosling, professor i internationell hälsa, har infört ett mått, ”news/death ratio”: antalet nyheter som behandlar en företeelse/antalet dödsfall den ger upphov till (under en given tidsperiod). I en video visar han på denna kvot när det gäller den nya influensan och tuberkulos (baserad på Google News-sökning) under en tvåveckorsperiod fram till 6 maj: den låg på 8176 för ”swine flu” och 0,1 för ”tuberculosis”. Nu skulle ingen vettig människa hävda att alla tillstånd alltid bör ha precis samma n/d-kvot, men i det här fallet är det nog rimligt att tala om att det under perioden förelåg negligering rörande det ena tillstånd och hype rörande det andra, även om den nya influensan, som Rosling medger, är en potentiell katastrof.

I en artikel på SVT:s hemsida hänvisar Rosling till att nyhetsmedierna hugger kraftigt på det som ”rör sig” plus att den rika världen är fokuserad på det som hotar dess egen befolkning. I en annan video visar han ett test där han gett sina studenter fem par av länder och frågat vilket land i varje par som har högst barndödlighet. De hade i genomsnitt signifikant färre rätt än man kunde vänta sig av schimpanser (som genom slumpmässigt val kunde förväntas få 50 procent rätt i genomsnitt). Det här verkar faktiskt vara ett högst rimligt sätt att avslöja okunskap om förhållanden rörande dödlighet, eftersom alla uttryck i frågorna var i princip väldefinierade (även om det kan vara något vagt var gränsen för ”barn” går i detta sammanhang; kanske är de rätta svaren samma för varje rimlig tolkning).

Jag har tidigare skrivit om hur enkäter rörande dödsorsaker i Sverige misslyckas med att avslöja speciellt mycket alls, p.g.a. problem med detta. I mediekampanjer om cirkulationssjukdomar bland kvinnor har sådana enkäter anförts som stöd för uppfattningen att dessa sjukdomar varit negligerade i det allmänna medvetandet. Mitt intryck av de kampanjerna är att de på sätt och vis exemplifierar de drag Rosling framhåller för att förklara den höga n/d-kvoten hos den nya influensan. Aftonbladet framhöll att det ”inte längre” är så att hjärtinfarkt ”bara är männens sjukdom”[citat borta från länk 2013-02-28]. När skulle det ha varit så? På 50-talet var, enligt vår officiella statistik, könsskillnaderna i dödlighet i hjärtsjukdomar i Sverige små jämfört med idag, speciellt i åldersgrupperna över 65 år (se även diagram i senaste Folkhälsorapporten). Under de följande decennierna minskade dödligheten bland kvinnor, medan den ökade bland män. Sedan 80-talet har minskningen tagit fart även bland män, samtidigt som den fortsatt bland kvinnor, och då har det skett en viss minskning av männens relativa överdödlighet. Men även om det alltså inte är något nytt hot som tornar upp sig, måste medierna åtminstone framställa det som ett sådant.

Vad jag har sett har de svenska mediekampanjerna också varit i princip helt fokuserade på svenska förhållanden, samtidigt som dödligheten i hjärtsjukdomar och slaganfall i t.ex. Ryssland är betydligt högre bland båda könen än i Sverige och dessutom ökat efter Sovjetunionens fall, enligt data tillgängliga hos WHO. Medelålders kvinnor har t.o.m. klart högre dödlighet i kranskärlssjukdom än svenska män i motsvarande ålder. I ett meddelande om influensahotet framhåller WHO också att 85 procent av sjukdomsbördan för kroniska sjukdomar, som cancer och sjukdomar i cirkulationsorganen, numera ligger på låg- och medelinkomstländer, och att sjukdomarna där drabbar folk tidigare än i rikare delar av världen.

lördag 9 maj 2009

Chokladfilosofi

I torsdags besökte jag ett kollokvium i Stockholm med filosofen Helen Beebee, som diskuterade problem inom s.k. evidentiell beslutsteori, där man koncentrerar sig på sannolikheten för olika utfall av ens handlingsalternativ när det gäller att avgöra om det skulle vara klokt att välja ett alternativ, och inte väger in något prat om orsakssamband. Ett problem med teorin är att den skulle kunna få konsekvensen att det vore klokt att avstå från att äta choklad, om det finns en korrelation mellan att äta choklad och få migrän, även om chokladätandet inte orsakar migränen, utan bara är ett tecken på att man håller på att få migrän. Vissa teoretiker har sökt komma ur detta problem genom att anta att det finns något slags ”agentperspektiv” där man betraktar sina alternativa handlingar som sannolikhetsmässigt oberoende av vad som hänt innan, och Beebee var inne på en sådan idé.

Jag tycker att det är svårt att värdera denna typ av argument. Om man skall göra exemplet realistiskt, måste det väl vara så att förstadiet till migrän ger upphov till chokladsug, och givet att man upplever det suget kanske inte sannolikheten att man kommer att få migrän ökar om man väljer att ge efter för suget och äta choklad. Det går naturligtvis att konstruera logiskt möjliga scenarion där själva valet att äta choklad ökar sannolikheten för migrän, men frågan är om jag inte skulle vara beredd att gå med på att det i så fall är oklokt att äta choklad. Filosofen Terence Horgan har i alla fall resonerat på det sättet i liknande exempel.

I går förmiddags höll jag ett tvåtimmarsseminarium, där jag lade fram avhandlingsavsnitt. Vi diskuterade hur projektet bäst skulle disponeras, om de lösningar jag lagt fram fungerar till det de är avsedda för, och om de innebär att krångla till saker i onödan. På kvällen gick jag sedan ut i Uppsala och såg Sahara Hotnights. Det var inget fel på framträdandet så länge det pågick, men jag hade föreställt mig att den skulle pågå litet längre än knappt en timme. När jag kom hem hade de redan hunnit lägga ut en bild på gruppens trumslagare efter konserten. Hon ser en smula utschasad ut. Men efter att ha sett hennes spelstil skall jag inte säga något; allt jag gör är att stå och skriva krumelurer på vita tavlan.