måndag 25 maj 2009

Riskabelt medelvärde

DN hade i dag en artikel om hur folk förhåller sig till olika risker. De redovisar resultat från en undersökning av en forskargrupp vid Mittuniversitetet, där folk tillfrågats hur de skattar olika personliga och samhälleliga risker, och diskuterar också detta med några riskforskare. Psykologiprofessorn Lennart Sjöberg säger att ”experter talar om sannolikheter medan människor i allmänhet ser till konsekvenserna”, och att kärnkraften är ett exempel på detta.

Den vanligaste modellen för rationellt beslutsfattande är väl maximering av förväntat värde, där man multiplicerar sannolikheten för olika möjliga utfall med deras (positiva eller negativa) värde. Om man enbart värderade risker utifrån deras sannolikhet, skulle stickor i fingret uppfattas som allvarligare hot än kärnkraftsolyckor. Kanske är det så att folk ”ser till konsekvenserna” snarare än sannolikheterna i den meningen att deras beslutsfattande i många situationer ligger närmare något slags maximinstrategi, där man väljer det alternativ som har det minst dåliga sämsta möjliga utfallet, och alltså inte väger in sannolikheter (kanske måste man ändå räkna med någon nedre sannolikhetsgräns över 0 för vilka utfall som räknas som ”möjliga”, eftersom det finns en teoretisk möjlighet att nästan vad som helst initierar ett förlopp som leder till världskrig). Man kunde hävda att förväntat värde-metoden talar för att satsa på kärnkraft, medan maximinmetoden talar mot, givet bästa tillgängliga indata. (Jag är inte säker på att någon av metoderna skulle tala för.)

Mittuniversitetets undersökning är inte publicerad, och jag vet inte exakt hur frågorna var ställda, men det verkar som om folk fått gradera sin värdering av olika risker på en femgradig skala, från ”mycket liten risk” till ”mycket stor risk”. I en grafiktermometer har DN sedan redovisat hur folk skattade de personliga riskerna i genomsnitt. Jag ställer mig frågande till om det alls är speciellt meningsfullt att redovisa medelvärden här. Leder inte denna typ av mätning till en s.k. ordninalskala, som inte innehåller någon annan information än den rankning folk gjort, där det enda väsentliga rörande de tal som används är deras storleksordning? De kunde lika gärna ha använt andra tal i graderingen, och då kunde de beräknade ”medelvärdenas” relation ha blivit en annan.

Detta är gammal kritik av användning av medelvärden inom psykologi. Man kan försvara sig med att intervallen mellan de olika graderna är konstanta på ett ungefär (när det gäller den underliggande egenskap man är intresserad av), men jag tycker det verkar mycket tveksamt här, utan att vara speciellt insatt i liknande forskning. Skillnaderna mellan uppfattad ”mycket liten risk” och ”mycket stor risk”, när det gäller t.ex. (uppfattad) sannolikhet*värde, kanske varierar oerhört mycket beroende på person och sammanhang.

2 kommentarer:

Svenske Floyd sa...

Jag håller med svennarna. Det man har sett har man sett, men vad man får se senare vet ingen. När det är kris poppar det alltid opp folk som säger "jag förutsåg detta", men om de gjorde det så kunde de väl sagt ifrån lite bättre. Idag på radionyheterna hörde jag att opinionsundersökarna inte anser sig kunna mäta vilka kandidater som kommer att få mest kryss i personval. För en utomstående låter det som en enkel grej att fixa, men tydligen inte.

Karl sa...

Jaså, jag hade inte hört det. Men utför man en opinionsundersökning av normal storlek (jag såg att Sifo frågat 1897 personer i en undersökning nyligen, och var tredje var osäker på parti), så blir nog underlaget när det gäller enskilda kandidater på de olika partiernas listor magert, så att det blir väldigt stor osäkerhet. Gör de en telefonundersökning går det väl inte att presentera hela kandidatlistor heller, och då blir det väl ännu färre som har någon uppfattning.