Förutseende stalker

I boken Puzzles for the will från 1998 tar filosofen J.H. Sobel upp vissa beslutsteoretiska problem som är besläktade med Newcombproblemet jag beskrev den 7 mars, på så sätt att de handlar om att någon kan förutsäga ens beteende och fattar beslut på grundval av detta. Vi kan tänka oss att jag har råkat ut för en besvärlig stalker, som alltid lyckas förutsäga vart jag kommer att åka, och sedan väntar på mig där och besvärar mig. Jag kan välja mellan att åka till Stockholm eller Uppsala en given dag. Samtidigt är jag övertygad om att busen kommer att dyka upp oavsett vilket mål jag väljer, och jag har inga skäl i övrigt som talar för det ena snarare än det andra målet.

Det kan då verka som att vilket mål jag än väljer kan det sägas vara ett klokt beslut, eftersom inget mål är sämre än det andra. Men Sobel argumenterar för att jag i en sådan situation skulle hamna i ett slags dilemma: om jag tänker åka till Stockholm måste jag dra slutsatsen att busen, om jag åker, säkert är på väg dit, och att det då vore bättre om jag åkte till Uppsala, men om jag då bestämmer mig för att åka till Uppsala, måste jag dra slutsatsen att om jag fullföljer min avsikt, är busen säkert på väg dit i stället. Jag kan alltså aldrig komma fram till något beslut som det är klokt att hålla fast vid.

Min reaktion på detta är att jag inte gör någonting sämre genom att åka till ett visst mål: om jag t.ex. åker till Stockholm, gäller att om jag hade åkt till Uppsala hade busen förutspått detta och åkt dit i stället. Därför kan det vara klokt att hålla fast vid ett beslut att åka till Stockholm. Det verkar då som om det i vissa fall är rimligt att säga att om något skulle inträffa, hade det förflutna varit annorlunda, även om vi kanske normalt håller det för fast i sådana resonemang.

Det är kanske så alla som skulle ta bara en låda med pengar i det ursprungliga Newcombexemplet (vaccinera sig i mitt häxexempel) resonerar: jag missar inget genom att ta en låda/vaccinera mig, ty om jag hade valt det andra alternativet, hade häxan förutspått detta och låtit bli att lägga pengar i lådan/straffat mig. Filosofen Terence Horgan skrev om detta sätt att tänka i dessa fall i en artikel, ”Counterfactuals and Newcombs problem”, 1981. Jag tror mig själv vara en sådan människa, medan Sobel hävdar att det är förnuftigt att ta två lådor, och också låter sig försättas i ett dilemma av stalkern. I båda fallen bygger det på att man behandlar det förflutna som fast när man jämför vad som skulle hända om man fattade ett visst beslut: eftersom miljonen redan antingen finns eller inte finns där, skulle jag förlora om jag bara tog en låda, och eftersom stalkern förutspått mitt faktiska resmål, måste varje beslut innebära något negativt för mig jämfört med om jag skulle besluta mig för det andra målet.