Kvickt ljus

Nu i veckan rapporterades att folk i Stockholm börjat hamstra glödlampor. Anledningen är att matta glödlampor förbjuds inom EU från första september, i syfte att spara energi, även om befintliga lager får säljas ut. SVT citerar en lampaffärsexpedit som säger att lågenergilampan, som lanseras som det främsta alternativet, skulle bli ”lite blågrön” i tonen, vilket de kunder som köper på sig glödlampor inte gillar. Det är underligt att de låter det där stå oemotsagt. Att folk har sådan uppfattning kan kanske vara en förklaring till att de hamstrar glödlampor, men de lågenergilampor som säljs i dag har normalt ungefär samma färgtemperatur som vanliga glödlampor (även om färgåtergivningen kan vara litet sämre), och det borde journalisterna själva ha kunnat konstatera genom att titta på en lampa i butiken.

Nu finns det andra problem med lågenergilampor, som att de innehåller kvicksilver (samtidigt som glödlampor bl.a. innehåller bly), och att vanliga modeller inte går att ljusreglera, även om det finns dyrare varianter som skall klara det. I framtiden kommer vi kanske att använda lysdiodlampor, som är ännu effektivare och hållbarare än lågenergilampor och inte innehåller tungmetaller. Idag är de dock dyra och finns inte för höga ljusstyrkor.

Lågenergilampor är i själva verket små lysrörsarmaturer med driftdonet och lysröret hopbyggda. Jag har läst många på nätet som oroar sig inte bara för kvicksilvrets påverkan på miljön och påverkan på människor i samband med tillverkningen, utan också för att det skulle vara förfärligt farligt om en lågenergilampa gick sönder, så att kvicksilver spreds i rummet. En miljöexpert i en artikel hos TV4 anser att lamporna borde märkas med dödskalle. Jag har aldrig, varken nu eller tidigare, hört någon som oroat sig för att bli kvicksilverförgiftad av ett vanligt lysrör som krasat, trots att lysrör funnits överallt sedan 1940-talet och äldre modeller innehåller mer kvicksilver än de lågenergilampor som säljs idag.