torsdag 20 augusti 2009

Mer oprat

Jag fick en kommentar från Sven på mitt inlägg om negerade verb häromdagen. Jag ifrågasatte i sista stycket två saker, som jag kanske inte höll isär på ett tydligt sätt: för det första ifrågasatte jag om det i rikssvenska finns verb som bara uttrycker negationen av andra verb, och för det andra om vi bildar verb med o-prefixet på samma sätt som vi bildar t.ex. adjektiv. Dessa båda ifrågasättanden är oberoende av varandra: även när det gäller adjektiv är det ofta så att o-prefixet uttrycker något mer än bara negation, som i exemplen med ”olycklig” och ”odöd”.

När det gäller frågan om o-prefixet måste jag nog medge att det ibland används för att bilda verb som betecknar motsats. Sven hade exemplet med ”oroa”, men där verkar det rimligt att hävda att det är bildat av ”oro” snarare än direkt av verbet ”roa”. Men ”ogilla” är också ett vanligt verb i rikssvenska, och det verkar inte vara bildat av något substantiv eller adjektiv. ”Ogillande” kan användas substantivistiskt eller adjektivistiskt, men det är ju verbets egen presens participform. ”Ogilla” tycks vara bildat som ett motsatsord till ”gilla”.

I negationsfrågan står jag fast: jag har inte sett något rikssvenskt verb som bara uttrycker detsamma som något annat verb kombinerat med ”inte”. ”Ogillar” är starkare än ”gillar inte”/”inte gillar”, även om det kan se ut som om det inte vore så, utan de betydde samma sak. Om jag säger ”Jag gillar inte Magnus Uggla”, kommer nog folk att dra slutsatsen att jag ogillar Uggla. Men det verkar vara en s.k. konversationell implikatur, som har att göra med vad som är underförstått i yttrandet, snarare än vad det betyder. Jag kan upphäva den genom att säga något i stil med: ”Jag gillar inte Magnus Uggla, men jag ogillar honom inte heller, utan jag förhåller mig kallsinnig”. När det gäller t.ex. adjektiv verkar det å andra sidan vara så att o-prefixet ibland bildar rena negationer. ”Det är omöjligt att alla klarar tentan” tycks inte betyda något annat än ”Det är inte möjligt att alla klarar tentan”. Det verkar inte finns något neutralt mittemellan för möjlighet, som för lycka eller gillande.

I Svenska akademiens grammatik nämns också kort fenomenet med norrländska negerade verb som ”oätit”. De påpekar att det mest är supinumformer som bildas på det viset, som i Lindströms exempel med ”okommit” och ”ovunnit”. ”Jag okommer på något” eller ”Sju elever okom till lektionen” skulle då troligen inte ens gå hem i Blattnicksele. Man kan ju alltid undra om det finns någon förklaring till begränsning i negerandet; kanske är det bara en språkhistorisk tillfällighet.

2 kommentarer:

Svenske Floyd sa...

Ogilla, ja förstås, tänk att jag inte kom på det. Hur tolkar du "okväda"?

Karl sa...

Det kanske är bildat av substantivet "okväde". Enligt NE:s ordbok är det fornsvenskt, medan verbet finns belagt först 1748. Substantiv får ju ofta nedsättande snarare än motsatt betydelse med o-prefiket, som "odjur" och "oljud". "Okväde" kanske också ingår i den kategorin.