Okommer på något

Jag såg andra delen av Lindströms dialektresa, som handlade om norrländska dialekter. Ett tema i programmet var den norrländska ordekonomin. En sak han tog upp var hur de flitigt använder sig av det nekande prefixet ”o” för att kunna uttrycka sig kortare, och han hade exempel som ”okommit” (inte kommit), ”ovunnit” och ”oi” (inte i, om t.ex. en knapp).

Jo, i rikssvenska är det väl ofta så att ett ord bildat o-prefixet uttrycker något starkare än ursprungsordet i kombination med negation som ”inte”.Ett exempel som jag minns att vi körde när jag började läsa filosofi, och vi skulle göra satslogiska formaliseringar: ”olycklig” är starkare än ”inte lycklig”. Här finns det ett mer neutralt mellanområde som täcks in av ”inte lycklig”, medan ”olycklig” står för den absoluta motsatsen till ”lycklig”. Ibland lever ordet med o-prefix kvar, fast det ursprungliga ordet utan prefix är antikverat i den relevanta betydelsen, som ”orolig”, som kommer av ”rolig” i betydelsen lugn. Ett ord som ”odöd” (som används som beteckning på spöken, vampyrer och liknande) fungerar på motsatt sätt jämfört med ”olycklig” i exemplet ovan. ”Odöd” är inte motsatsen till ”död”: en odöd individ står närmare de döda än en som bara inte är död. Men det är ju ett ord som införts i språket på ett sent stadium, när ”inte död” i princip blivit synonymt med ”levande”.

Om vi återgår till Lindströms exempel är väl ”okommit” och ”ovunnit” också språkliga anomalier. Jag kan inte komma på något ord i rikssvenska där o-prefixet används före verb: det används före adjektiv och adverb. Det fungerar väl på samma sätt med ett engelskt prefix som ”un”. Är det överhuvudtaget vanligt med verb som bara betecknar detsamma som ett annat verb kombinerat med ”inte” (även om det givetvis finns massor med verb som betecknar sådant som är oförenligt eller på något sätt motsatt andra verb)? Det verkar som om verb generellt betecknar bestämda tillstånd, handlingar etc., och inte blotta frånvaron av sådana.