Inget kan stoppa dig

I dag var jag in till Stockholm och lyssnade på ett filosofikollokvium med Steven Nadler, som talade om vissa idéer hos den judiske filosofen Maimonides (1135–1204). Maimonides var, som många andra filosofer, upptagen av teodicéproblemet, alltså frågan om hur förekomsten av dåligheter i världen skulle kunna vara förenlig med existensen av en god och allsmäktig Gud. Han hävdade tydligen att en verkligt dygdig person var skyddad mot ont, så att oförskyllt elände bland människor skulle vara en illusion. Man kunde tolka det som att en dygdig person (där dygd inkluderar intellektuell och moralisk fullkomlighet) skulle ha en enastående förmåga att kontrollera sina psykologiska reaktioner på vad som hände, som de antika stoikerna påstod. Men Nadlers idé var att Maimonides ansåg att den dygdige även hade kontroll över de yttre omständigheterna. Om man blev utstött av sin omgivning, eller råkade ut för fattigdom, sjukdom o.s.v., skulle det då visa att man inte utvecklat en fullt dygdig karaktär.

En invändning som genast dök upp under diskussion efteråt var vad han i så fall skulle ha sagt om t.ex. barn som fötts med olika funktionshinder, innan de ens hunnit utveckla sin karaktär, och här visste inte Nadler vad Maimonides skulle ha haft att komma med. Maimonides verkar dock ha accepterat att icke-mänskliga djur inte var skyddade mot elände, då de naturlagar som bestämde skeendet i naturen inte kunde ha varit sådana att världen varit bättre än det är. Kanske skulle han då, utan att göra sin lära alltför osammanhängande, också ha kunnat säga att skyddet för människor bara gällde sådant som drabbade dem efter att de haft chansen att utveckla sitt förnuft. Idén om dygdig karaktär som skydd mot elände kanske skulle bli acceptabel som helhet om man definierade dygd så att det skulle vara uppenbart omöjligt för någon människa att uppnå detta tillstånd, men det hade väl knappast Maimonides varit nöjd med.