I slutet av förra inlägget citerade jag ett replikskifte ur tv-serien Osynlig närvaro, baserad på Hans-Eric Hellbergs bok med samma namn, som reflekterar 80-talets debatt om sambandet mellan kost och åderförkalkning. Nu slår det mig att denne författare kanske är en av de som mest systematiskt behandlat panoramat av svenska folkhälsoproblem, åtminstone bland de som vänder sig till en yngre publik. Jag har studerat hans (åtminstone för flera numera vuxna generationer av svenskar) välkända bokserie om flickan Maria. Den är organiserad i fem delar: i den första, Morfars Maria (1969), är huvudpersonen förskolebarn, i den andra, Martins Maria (1970), är hon lågstadieelev, i huvudhandlingen i den tredje, Jag är Maria jag (1971), är hon tolvåring, i den fjärde, Älskade Maria (1974), är hon tonåring och i den femte, Maria kär (1982), är hon 23 år gammal. De tre sista böckerna har dock alla en relativt sofistikerad berättarteknik med riklig användning av prolepser, som sträcker sig ända fram tills Maria är 88 år (vilket, sett till att hon i första boken, kapitel 3, uppges vara född i juni 1962, skulle inträffa 2050: dessa födelsedata, som upprepas i tredje boken, kapitel 55, innebär för övrigt att inte bara prolepserna, utan även huvudhandlingarna, i de senare böckerna måste tänkas utspela sig några år in i framtiden relativt respektive boks utgivningsår). Prolepserna i den tredje boken innebär att den som läst denna bok kanske har mer information om t.ex. Marias framtida relationer till make och barn, som beskrivs i de två sista böckerna, än vad som kommer att ges i nedanstående sammanfattning av böckernas skildring av ohälsa. Alla böckerna är också skrivna så att deras primära målgrupp är personer i ungefär samma ålder som Maria i respektive boks huvudhandling. De är alla indelade i numrerade kapitel som inte är längre än några sidor.
Redan i den första boken introduceras alltså ohälso- och dödstemat. Marias mormor avlider i 60-årsåldern. Detta sker dock när Maria är två år gammal, och vi får inte veta något närmare om omständigheterna kring dödsfallet. Morfadern är förlamad i ena armen. Modern lider av psykiska problem och vistas under en stor del av den första bokens handling på ”vilohem”, vilket medför att morfadern tar hand om Maria, då hennes far är frånvarande. I den andra boken är morfadern svårt sjuk – det beskrivs hur han magrar och lider av magsmärtor. Hans samtal med Maria kring döden spelar en viktig roll i boken, som också slutar med att han avlider. Varken orsaken till hans död eller till hans tidigare förlamning nämns explicit (Hellberg såg det kanske som meningslöst att införa den sortens detaljer i de två första böckerna, med tanke på deras målgrupp), men som vuxna läsare kan vi gissa att han dör av cancer och tidigare drabbats av slaganfall. I kapitel 10, där morfaderns sjukdom beskrivs, nämns dessutom, förutom moderns dåliga nerver och morfaderns tidigare förlamning, att Maria själv både blir ”väldigt lätt förkyld” och har snedväxta fötter med svaga vrister, så ”[a]tt säga att någon är sjuk betyder ingenting i det här huset”. Senare visar det sig att pojken i bokens titel, som blir Marias kamrat, också har ett funktionshinder och tar sig fram med käpp.
I tredje boken ges psykiska problem och utanförskap en ny vinkling. Maria måste tillfälligt flytta till en fosterfamilj i en liten bruksort. Hon vantrivs framför allt med sin religiöst bigotta fostermor (förhållandet till fosterfadern är dock något bättre; han driver skoaffär och låter henne få balettskor, som hon ville, varefter de gör gymnastiska övningar för att stärka hennes svaga anklar). Emellertid blir hon vän med Jon, en man som drivit en speceriaffär på orten men tycks ha drabbats av mental ohälsa efter att hans familj omkommit i en olyckshändelse och numera är sjukpensionerad och sitter och målar tavlor i den stängda affären. Marias omgivning, i synnerhet hennes fostermor, ser med ogillande på hennes umgänge med Jon, som på orten betraktas som smutsig, alkoholiserad och kanske farlig. Senare i boken blir hans måleri uppmärksammat efter att han gett en målning till Maria, men det leder till att han exploateras av massmedia, som han till slut jagar ut ur sitt hus i raseri, varefter han förs till anstalt – vilket dock inte verkar vara så illa, eftersom han där får ägna sig åt sitt måleri i fred.
I övrigt får även Marias förkylningsbenägenhet ett visst utrymme i denna bok. Kapitel 32 handlar om hur hon vaknar förkyld en novembermorgon, och de tre följande kapitlen utgörs av prolepser, där hon är 13, 31 och 88 år gammal – och förkyld vid alla tre tillfällena. I kapitel 36 är vi tillbaka i huvudberättelsen, och här skildras hur Marias osympatiska fostermor plågar henne med temperaturmätning i ändan (fast fostermodern, som varit sjuksköterska, har ändå fördelen att hon har ett snabbt och professionellt handlag, till skillnad från Marias velande biologiska mor). I kapitel 77 viskar Maria för sig själv att hon kommer att glädja sig när fostermodern dör, och i en proleps i det följande kapitlet beskrivs hur Maria som 29-åring får ett oväntat samtal från sin gamle fosterfar, som meddelar att fostermodern avlidit i magcancer (liksom möjligen Marias morfar i den andra boken), varvid Maria reagerar med känslokyla.
Den fjärde boken är mer löst sammanhållen och uppsluppen (på så sätt att den innehåller en del farsartade episoder, även om den kanske inte är speciellt ljus i grunden) än de tre tidigare, och fokus flyttas i viss mån från Maria själv till hennes kamrater och personalen på den internatskola där hon är elev. Vissa av kamraterna har kroppsliga eller psykiska problem – någon tar sig fram med kryckor och lider av diabetes, någon har blivit utsatt för övergrepp, och någon försöker begå självmord. Det förekommer flera prolepser, där det skildras hur Maria några år senare, som högskolestudent, åter träffar på sin rörelsehindrade barndomskamrat Martin, med vilken hon inleder ett förhållande. Vid deras möte på en gata i Stockholm i kapitel 4 är hon än en gång förkyld och har munsår (något som även drabbat huvudpersonen Judit i inledningen till den i förra inlägget nämnda Osynlig närvaro) men blir ändå kysst. När hon ringer upp honom någon tid senare, i kapitel 102, säger hon att hon varit sängliggande i en vecka efter deras möte, och att hon rökt ett paket cigaretter för att bli så hes att han skulle känna igen hennes röst.
I den femte boken arbetar Maria som journalist på en landsortstidning. Hon blir nära vän med en redaktör på tidningen och hans hustru, som är präst, och träffar fotografen Torkel, som i slutet av boken blir hennes make. Hennes första möte med honom är när de skall göra ett reportage från en trafikolycka, där hon får se en tonårsflicka som bärs på bår och ropar efter sin arm, och senare får Maria veta att flickan avlidit. De gör också ett reportage med en energisk 85-årig kvinna, som blir betydligt längre än vad som varit planerat, men innan Maria ens hunnit ge kvinnan hennes foton och några friexemplar av tidningen med reportaget får hon plötsligt se hennes dödsannons. Litet längre fram är Marias mor sjuk och dör. Hon har drabbats av ”förstorat hjärta och åderförträngning” (kapitel 33) och är dessutom inte speciellt gammal (av böckernas kronologi att döma kanske i 50-årsåldern). Att hon ägnat sig åt ”yoga och fastor och hälsokost och meditation och fan vet allt” har inte hjälpt (kapitel 25), och en gift man med vilken hon haft något slags kärleksrelation lider samtidigt av tuberkulos och finns inte heller till hands, även om han verkar återställd när han träffar Maria strax efter att modern dött. Här har vi alltså en skönlitterär bok från 1982, som skildrar hur hjärtsjukdom leder till en varken speciellt snabb eller smärtfri död hos en medelålders kvinna, utan att det i sig framställs som något särskilt konstigt, vilket kan vara intressant, sett till den debatt som förts kring dessa frågor i media, som jag skrivit om flera gånger tidigare, senast den 28 februari i år. Både Maria och Torkel röker cigaretter flitigt; i en proleps beskrivs dock hur deras dotter lyckas få sin mor att göra sig av med detta missbruk.
Senare får Maria uppdrag att sköta nyhetsbevakningen i en liten håla, som vikarie för en man som är sjukskriven för blödande magsår. Hon blir inhyst i ett värdshus, som drivs av en äldre kvinna, som går folk på nerverna, och kanske bidragit till den ordinarie reporterns magsår, genom att hela tiden tjata om sin make, som aldrig varit sjuk men omkommit i en olycka. Under vistelsen där blir Maria också bekant med en ung man, Sixten, som arbetar i ortens mack och gatukök och bjuder på starksprit till hamburgarna. När det blir november blir Maria åter förkyld och febrig, varvid hon blir omhändertagen hemma hos prästen och redaktören. Hon reser till Kalifornien med Torkel över jul, och inser där att hon är gravid. När hon kommit tillbaka till Sverige och skall besöka Sixten med en present visar det sig att han ligger på sjukhus med en ”blodsjukdom”. Utgången av detta får vi inte reda på; boken slutar med att hon och Torkel vigs av den (likaledes gravida) prästkompisen.
Finns det någon betydande grupp av svenska folkhälsoproblem som Hellberg försummade att ta upp i de fem böckerna? Demens skulle vara ett exempel. Å andra sidan finns referenser till detta, som nämndes i förra inlägget, i Osynlig närvaro, som utkom två år efter Maria kär. Faktum är att personer äldre än kanske 70 år överhuvudtaget inte har någon större plats i Mariaböckerna (de förekommer dock kort i några fall: i prolepsen med Maria som 88-åring i tredje boken och reportaget med den 85-åriga kvinnan i femte boken, och i båda fallen verkar de mentalt klara; i samtalet där den 29-åriga Maria får reda på sin fostermors död får hon också höra att Jon fortfarande är i livet och målar vid omkring 80 års ålder). Böckerna speglar alltså sin tids svenska demografi och mortalitets- och morbiditetsmönster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar