torsdag 9 oktober 2008

Lyckliggörande strategi?

Till de centrala frågorna inom den praktiska filosofin hör frågor relaterade till värde, t.ex. vilka kriterier som finns för att säga att någon lever ett bra liv eller vad välfärd består i. En idé om detta är den hedonistiska: grovt sett idén att välfärd helt enkelt består i så mycket behagliga (i förhållande till obehagliga upplevelser) upplevelser som möjligt. Även filosofer som inte köper detta (d.v.s. majoriteten av de filosofer som är aktiva inom detta område) brukar väl vilja hävda att åtminstone vissa former av behagliga upplevelser spelar någon roll för välfärden, så att det inte kan vara så att ett optimalt liv består i ständiga plågor.

Om vi har ett kriterium för välfärden, som det hedonistiska, hur skall man bära sig åt för att realisera detta? Man kan förstås fråga sig det ur ett rent egoistiskt perspektiv: hur skall jag uppnå bästa möjliga välfärd för mig? Inom moralfilosofin vill man normalt sätta in det i ett vidare perspektiv, där även välfärden för andra tillmäts viss betydelse.

I DN publicerade de nyligen en intervju med Micael Dahlén från Handelshögskolan i Stockholm. Han har just en teori om uppnående av ”lycka”, vilket här verkar förstås hedonistiskt: det gäller att hela tiden söka något nytt, så att vi har något att se fram emot, vilket möjliggörs av det ”förväntningssamhälle” vi nu lever i. Vi kan inte förbli lyckliga över något en längre tid, hävdar han. Den idén är väl inte något nytt i sig; det lustiga är att han tycks framställa det något slags ideal. När jag läser artikeln går mina tankar till Schopenhauer. En central tanke hos honom är att ”viljan” är världens innersta väsen, och att den manifesterar sig i en rastlös strävan efter nya saker, som alltid leder till besvikelse, så att alla i grunden är olyckliga, åtminstone så länge de inte lyckas bryta sig ur detta genom t.ex. medlidande eller resignation.

Dahlén hänvisar till att medellivslängden gått upp drastiskt sedan millennieskiftet och menar att det kan förklaras genom att folk förblir vitala till följd av det stimulerande samhälle vi lever i. Var den gått upp drastiskt sägs det inget om intervjun. SCB:s tabeller visar att medellivslängden för Sveriges inte del ökat mycket snabbare under 2000-talet än under 1990-talet. Den återstående medellivslängden för 65-åriga män var 0,65 år högre jämfört med 1991–1995 och 0,76 år högre 2001–2005 jämfört med 1996–2000. För 65-åriga kvinnor var det tvärtom så att den senare ökningen var 0,37 år och den tidigare 0,51 år.

I intervjun tillfrågas han också om inte hans recept kommer att medföra att vi tar död på naturen. Hans svar är att vi i förväntningssamhället är benägna att konsumera snuttar: se trailers i stället för hela filmer och äta små hamburgare. Det var verkligen en ny sorts utopi.

1 kommentar:

Svenske Floyd sa...

Jag läste intervjun. Om den återger hans uppfattning adekvat, så kan jag bara sucka. Han försöker bestämma åt oss vad det innebär att vara lycklig. Jädrans hegelianer, de kommer alltid igen.