För hög volym på bandet?

För närvarande syns det rosa band litet överallt här Sverige. De flesta kan enas att syftet att stödja människor med bröstcancer och försöka hitta sätt att minska insjuknandet eller dödligheten i sjukdomen är gott. Kritik som jag har fått höra är att bröstcancer får oproportionerligt stor uppmärksamhet dels jämfört med hälsohot mot andra grupper än västerländska kvinnor (som är de mest utsatta för bröstcancer), som prostatacancer eller undernäring och infektioner bland barn i tredje världen, dels jämfört med andra hälsohot mot västerländska kvinnor, som kranskärlssjukdom. Det sistnämnda har ändå fått uppmärksamhet i media de senaste åren, ofta med ny, snedvriden information som följd, som jag skrev 2 februari.

Det har gjorts undersökningar påstås visa att folk överskattar cancerns roll som dödsorsak bland svenska kvinnor, men jag skrev här den 28 juli om hur problem med olika möjliga rankningslistor gör att resultaten blir svårtolkade. Jag såg en annan undersökning där amerikanska kvinnor tillfrågats vilken sjukdom de är mest rädda för. Alla svar med ”cancer” uppgick tillsammans till 57 procent; 22 procent svarade ”bröstcancer”; 10 procent svarade någon typ av hjärtsjukdom. Skall resultatet tolkas som uttryck för okunskap? Denna enkät verkar lida av samma listproblem som de svenska enkäterna. Dessutom tillkommer problemet att folk nog tenderar att vara mest rädda för vad de bedömer som överhängande hälsohot. Jag, som är 27 år, är inte nu rädd att bryta lårbenshalsen, även om jag bedömer att det är ganska sannolikt att jag kommer att göra det under min livstid. På samma sätt kan det vara rimligt att en 35-årig kvinna är mer rädd för bröstcancer än kranskärlssjukdom, även om hon vet att mångdubbelt fler kvinnor i hela befolkningen dör av kranskärlssjukdom. Det hade varit intressant att se svar uppdelade på olika åldersgrupper. Jag tror knappast att åldersfördelningen bland de svarande var densamma som bland de under året avlidna kvinnorna.

Något som kanske förstärker oron bland yngre i Sverige är att andelen kvinnor som får bröstcancerdiagnos har ökat kontinuerligt sedan statistiken inleddes 1958 och har ungefär fördubblats sedan periodens början. En förklaring som ibland ges är att kvinnor föder barn senare och föder färre barn, vilket enligt olika studier är en riskfaktor på individnivå. Men en rapport från SCB från 2002, Hur många barn får jag när jag blir stor?, visar att kohortfruktsamheten (genomsnittligt antal barn hos en viss årsklass) legat ganska konstant på ca två barn bland kohorter av svenska kvinnor från ca 1900; den t.o.m. ökade svagt t.o.m. 30-talskohorterna. Siffran har kunnat beräknas för kvinnor födda t.o.m. 1956, då 45 år räknas som slutet på den fertila perioden, och täcker därmed in de allra flesta som nu får bröstcancerdiagnos. Andelen barnlösa vid 20, 25 och 30 års ålder började öka först bland kvinnor födda på 1950-talet; andelen barnlösa vid 45 var t.o.m. högst bland dem födda 1925 (de äldsta som kunnat följas på individnivå). Även om kvinnor de senaste decennierna fött barn allt senare, är det inte de kvinnokohorter som minskat eller uppskjutit barnafödandet som står för huvuddelen av bröstcancerökningen.

Kanske är det så att dagens yngre genrationer jämför sig med sina föräldrar eller far- och morföräldrar födda på 1930- och 40-talet och drar slutsatsen att folk fått barn senare och senare för varje åldersgrupp. Det kan också uppstå ett snedvridet urval på det sättet; andelen personer som har en mamma som fött många barn (vilket korrelerar med att få första barnet tidigt) blir ju större än andelen kvinnor med många barn i föregående generation.