Fattigdomsvecka

Denna vecka har jag haft de sista lektionerna i Kantkursen. I övrigt har det varit föreläsningar med Peter Singer i Stockholm på temat Global poverty alla dagar utom torsdag, och jag var där vid alla tillfällen utom tisdagen, då det var Kantlektion. Det gick ut på att diskutera vilka moraliska förpliktelser vi har när det gäller att förbättra situationen för världens fattiga. Singer är sedan länge känd som förespråkare för utilitarismen: den morallära som säger att det riktiga handlandet är det som maximerar välfärden, sett till hela världen. Det ligger nära till hands att tro att detta ställer stora krav på oss i den rika världen, när det gäller att dela med oss av våra resurser till världens fattiga, och Singer har också ofta hävda att vi i varje fall bör göra betydligt större uppoffringar än de flesta av oss gör i dagens läge, vilket han försvarade även här. Men för att kunna ta ställning till detta måste vi också ta ställning till den empiriska frågan om olika former av bistånd gör nytta. Detta diskuterade Singer i onsdags, med en person från SIDA som inbjuden opponent.

Det jag kan tycka är att det filosofiska innehållet i föreläsningarna blev något ytligt. Jag kan dra paralleller med Ian Hacking, som föreläste i Uppsala för ett par år sedan: han är en filosofisk kändis i likhet med Singer (båda har t.ex. fått böcker översatta till svenska), och även i hans fall blev det ganska tunt, filosofiskt sett. Kan det ha vara så att dessa tänkare tenderar att lägga sig på en alltför populär nivå, även när det vänder sig till filosofer? I Singers fall har det nog mycket att göra med de allmänna problemen med tillämpad etik: det är svårt att hitta något av specifikt filosofiskt intresse i kopplingen mellan teorierna och de konkreta frågorna. Kommentatorerna från Stockholms universitet lyckades dock, både i måndags och i dag, initiera tämligen intressanta diskussioner om rättfärdigandet av Singers filosofiska idéer.

I måndags var det också någon i publiken som frågade Singer efteråt något i stil med ”Varför står du själv här, och det gäller för oss alla här …”. Det Singer sade att han väntat sig skulle följa (vilket även jag väntade mig) var ”… istället för att vara ute i världen och bekämpa eländet, som du lär ut att vi bör göra”. Men det som följde var ”… istället för att vara hemma och reproducera dig, och på så vis maximera antalet individer med värdefulla liv”. Ja, skall det vara riktat till alla i publiken, är det väl en del av oss som av olika skäl inte har så lätt att få tillfälle att reproducera oss. Men det illustrerar hur som helst en skillnad mellan olika tolkningar av utilitarismen: enligt vissa tolkningar kan maximering av välfärden verkligen innebära att det skapas nya individer med bra liv, vilket kan uppväga försämringar för existerande individer. Singer har deklarerat att hans utilitarism inte skall uppfattas så, utan det viktiga är vad som händer med existerande individer. Resonerar man ställs man ändå inför olika frågor hur man skall förhålla sig i situationer där vi måste ta ställning till att sätta individer till världen, och såvitt jag vet har Singer inte formulerat någon lösning han själv blivit nöjd med.

Icke fungerande

Jag går en kurs om Kant, där vi nu pratat om den idé han kanske är mest allmänt känd för: det kategoriska imperativet. Man skall, enligt den första formulering han ger av detta, kunna testa om ens handlingsprinciper överensstämmer med morallagen genom att undersöka om man kan vilja att de blir allmänna naturlagar, och det har handlat om hur svårt det är att ge någon sammanhängande tolkning av vad det innebär att något ”blir allmän lag” som Kant skulle ha accepterat. Innebär det att alla gör det som principen, som världen faktiskt ser ut, skulle få dem att göra? Det kan inte vara vad Kant menat: då blir det problem i situationer där någon godtycklig individ i en grupp måste göra någon insats i en nödsitutation, det gäller för var och en i gruppen att om den personen inte gör det förblir det ogjort och det blir kalabalik om alla försöker göra det – vilket är vad som skulle inträffa om något i stil med ”gör en insats där det behövs” enligt den ovannämnda tolkningen blev allmän lag.

En alternativ tolkning är att man skall titta på situationer där alla handlar i enlighet med principen, fast det inte behöver vara så att de alla gör vad principen nu kräver av var och en. Det skulle kunna innebära att precis en är aktiv och gör den insats som behövs, medan de andra förhåller sig passiva. Men denna tolkning skulle kunna släppa igenom principer som ”strunta i att rösta och hitta på något annat vettigt när din röst ändå inte gör någon skillnad”. Det är i princip möjligt att organisera så att ett optimalt antal röstar. Men det är när folk resonerar i stil med ”Jag struntar i att rösta: min röst gör ändå ingen skillnad” som många blir upprörda och säger ”Men om alla tänkte så…”. Den första tolkningen skulle nog också fördöma ett sådan förfarande, men den gav ju oacceptabla resultat i andra situationer.

Frågan är om det finns någon tredje tolkning, som vår lärare förbisett och Kant skulle gilla. För min del tror jag att våra vardagliga moralresonemang i fall som röstningen bygger mycket på praktiska överväganden: det skulle inte vara hanterbart att söka åstadkomma ett optimalt antal röstande, och vi måste därför hålla oss med principer som att vi skall gå och rösta, om vi inte har speciella skäl att låta bli. Frågan är om Kant skulle ha godtagit denna typ av resonemang; han kanske skulle ha sagt att hans moralprinciper då skulle vila på alltför lösa, empiriska grunder.

Förutseende stalker

I boken Puzzles for the will från 1998 tar filosofen J.H. Sobel upp vissa beslutsteoretiska problem som är besläktade med Newcombproblemet jag beskrev den 7 mars, på så sätt att de handlar om att någon kan förutsäga ens beteende och fattar beslut på grundval av detta. Vi kan tänka oss att jag har råkat ut för en besvärlig stalker, som alltid lyckas förutsäga vart jag kommer att åka, och sedan väntar på mig där och besvärar mig. Jag kan välja mellan att åka till Stockholm eller Uppsala en given dag. Samtidigt är jag övertygad om att busen kommer att dyka upp oavsett vilket mål jag väljer, och jag har inga skäl i övrigt som talar för det ena snarare än det andra målet.

Det kan då verka som att vilket mål jag än väljer kan det sägas vara ett klokt beslut, eftersom inget mål är sämre än det andra. Men Sobel argumenterar för att jag i en sådan situation skulle hamna i ett slags dilemma: om jag tänker åka till Stockholm måste jag dra slutsatsen att busen, om jag åker, säkert är på väg dit, och att det då vore bättre om jag åkte till Uppsala, men om jag då bestämmer mig för att åka till Uppsala, måste jag dra slutsatsen att om jag fullföljer min avsikt, är busen säkert på väg dit i stället. Jag kan alltså aldrig komma fram till något beslut som det är klokt att hålla fast vid.

Min reaktion på detta är att jag inte gör någonting sämre genom att åka till ett visst mål: om jag t.ex. åker till Stockholm, gäller att om jag hade åkt till Uppsala hade busen förutspått detta och åkt dit i stället. Därför kan det vara klokt att hålla fast vid ett beslut att åka till Stockholm. Det verkar då som om det i vissa fall är rimligt att säga att om något skulle inträffa, hade det förflutna varit annorlunda, även om vi kanske normalt håller det för fast i sådana resonemang.

Det är kanske så alla som skulle ta bara en låda med pengar i det ursprungliga Newcombexemplet (vaccinera sig i mitt häxexempel) resonerar: jag missar inget genom att ta en låda/vaccinera mig, ty om jag hade valt det andra alternativet, hade häxan förutspått detta och låtit bli att lägga pengar i lådan/straffat mig. Filosofen Terence Horgan skrev om detta sätt att tänka i dessa fall i en artikel, ”Counterfactuals and Newcombs problem”, 1981. Jag tror mig själv vara en sådan människa, medan Sobel hävdar att det är förnuftigt att ta två lådor, och också låter sig försättas i ett dilemma av stalkern. I båda fallen bygger det på att man behandlar det förflutna som fast när man jämför vad som skulle hända om man fattade ett visst beslut: eftersom miljonen redan antingen finns eller inte finns där, skulle jag förlora om jag bara tog en låda, och eftersom stalkern förutspått mitt faktiska resmål, måste varje beslut innebära något negativt för mig jämfört med om jag skulle besluta mig för det andra målet.