torsdag 25 juli 2013

Gå över ån

I förra inlägget diskuterade jag rapporteringen kring en studie från Göteborg (en vetenskaplig artikel där resultaten redovisas finns publicerad (Rosengren och andra 2013)), om trender för hjärninfarkt i Sverige. Resultaten har i media framställts som att risken för hela gruppen av slaganfall bland yngre ökat, vilket jag hävdade saknar stöd i den officiella statistiken. Det har dock kommit andra rapporter under året som visat på en ökning av slaganfall bland yngre. I en årsrapport från Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet om folkhälsa från i våras rapporterades att förstagångsinsjuknandet i slaganfall som grupp ökat i åldersintervallet 35–44 år (Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet 2013). Förstagångsinsjuknande (som är det som studeras även i Göteborgsstudien) är definierat som sjukhusvård eller död i slaganfall minst sju år efter att man drabbats senast. Det kan strängt taget endast beräknas från 1994, eftersom det rikstäckande slutenvårdsregistret sträcker sig tillbaka till 1987 (i Göteborgsstudien har de dock, för att kunna studera trender från 1987, använt sig av data från 1980, som är tillgängliga för mer än 80 procent av befolkningen). Insjuknandena har ökat mer inom olika utbildningsgrupper än inom åldersgruppen som helhet: det kan inträffa när befolkningen blir mer högutbildad och de lågutbildade går från att vara genomsnittspersoner i fråga om livsvillkor till att vara marginaliserade, samtidigt som de högutbildade går från att vara elit till att vara de nya genomsnittspersonerna.

Vi får hålla i minnet de olika åldersintervall för vilka trenderna redovisats: dels 35–44-åringar i (Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet 2013), dels 18–44-åringar i Göteborgsstudien, dels 20–49-åringar som grund för mitt påstående om stabil insjuknandetrend, tvärtemot vad som rapporterats i media. Jag valde det åldersintervallet därför att det är det intervall som bäst överensstämmer med Göteborgsstudiens där det gick att direkt beräkna insjuknandetalet via webbgränssnittet i (Socialstyrelsen). Dock finns det där möjlighet att ta fram data över absolut antal incidenta fall i femåriga åldersintervall. Med hjälp av dessa uppgifter, tillsammans med data över medelfolkmängden (tillgängliga via (SCB)) kunde jag sedan beräkna insjuknandetal (antal incidenta fall i förhållande till folkmängden) i femårsintervall från 20–24 till 45–49 år, vilket visas i diagrammen nedan.

Slaganfall definieras hos (Socialstyrelsen) av ICD-9 431, 434 eller 436 eller ICD-10 I61, I63 eller I64. Detta inkluderar hjärnblödning, hjärninfarkt och slaganfall utan specificerad orsak, men exkluderar t.ex. blödning under hjärnhinnor, som annars står för en betydande del av akuta kärlsjukdomar som drabbar centrala nervsystemet bland yngre. Det ges ingen explicit definition av slaganfall i (Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet 2013), men åldersspecifika siffror för förstagångsfall stämmer med de siffror jag tog fram. I Göteborgsstudien användes samma definition som ovan, exklusive koderna för hjärnblödning (ICD-9 431 och ICD-10 I61).

Diagrammen (klicka för förstoring) visar insjuknande (för perioden 1987–2011) och förstagångsinsjuknande (för perioden 1994–2011) i slaganfall bland kvinnor och män i Sverige i åldersintervall från 20–24 till 45–49 år. Se huvudtexten för förklaring.

Det är svårt att se någon generell tendens till ökning av insjuknande eller förstagångsinsjuknande i slaganfall inom de olika åldersgrupperna. Bland kvinnor i åldersgruppen 40–44 år har det dock skett en ökning av insjuknande och förstagångsinsjuknande under 2000-talet, och bland män i samma åldersgrupp har det skett en ökning av förstagångsinsjuknande under perioden. När det gäller insjuknande i åldersgrupperna under 40 år och förstagångsinsjuknande i åldersgruppen 45–49 år finns det kanske en tendens till ökning de senaste åren jämfört med några år i början av 2000-talet, med ovanligt låga siffror, men inte jämfört med 1990-talet. Insjuknandet i slaganfall ökar förstås kraftigt med stigande ålder. Bland 472 incidenta fall bland kvinnor i åldersgruppen 20–49 år 2011 var det t.ex. 67 som inträffade bland 35–39-åringar, 122 bland 40–44-åringar och 196 bland 45–49-åringar. Gör man en studie av insjuknandet i en grupp där övre åldersgräns är 44 år medför trenderna bland 40–44-åringarna därför att det blir en ökning inom gruppen som helhet, även om det inte skett något ökning inom grupperna under 40 år. Om man även inkluderar åldersgruppen 45–49 år, som jag gjorde i förra inlägget, framträder inte längre någon ökande trend.

Sådana trender inom snäva åldersintervall, där det inträffar relativt få sjukdomsfall, som inte överensstämmer med närliggande åldersintervall, kan vara utslag av tillfälliga avvikelser där det är fåfängt att söka epidemiologiska förklaringar. Det verkar alltså tveksamt om (Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet 2013) lyckats visa på någon betydelsefull ökning av slaganfall bland yngre. Kanske gick jag också över ån efter vatten när jag i förra inlägget antog att det måste ha skett en minskning av blödningar som kompenserat ökningen av infarkter, som påvisats av forskarna från Göteborg. Tyvärr kan jag inte ens i (Rosengren och andra 2013) hitta någon diskussion kring de ovannämnda robusthetsproblemen, men det framgår att det finns ganska stor osäkerhet i skattningen av insjuknandetrenderna bland 18–44-åringarna för perioden 1987–2010: årlig ökning/95-procentigt kofidensintervall bland kvinnor är 1,6/1,0–2,3 och bland män 1,3/0,8–1,8 procent.

Referenser

Rosengren, Annika, och andra. 2013. ”Twenty-Four-Year Trends in the Incidence of Ischemic Stroke in Sweden From 1987 to 2010”. Stroke 44. http://dx.doi.org/10.1161/STROKEAHA.113.001170.

SCB. ”SCB Befolkningsstatistik, Tabeller och diagram”. http://www.scb.se/Pages/ProductTables____25795.aspx.

Socialstyrelsen. ”Statistikdatabas för stroke”. http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/stroke.

Socialstyrelsen, och Folkhälsoinstitutet. 2013. Folkhälsan i Sverige – Årsrapport 2013. Socialstyrelsen. http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2013/2013-3-26.

onsdag 24 juli 2013

Anfall av svengelska

I dagarna har det rapporterats om en studie från Göteborgs universitet om trender när det gäller slaganfall i Sverige. En intressant sak att notera är, till att börja med, språkbruket i SVT:s inslag (Pejryd 2013). Den 27 augusti 2012 diskuterade jag här bakgrunden till att termen ”stroke” blivit dominerande i Sverige, trots att den vållar svårigheter vid användning i bestämd form och plural. I detta inslag används ”strokeanfall” som pluralform. Jag har sett uttrycket på fler ställen, och Google ger för närvarande 7340 träffar. Att använda det kanske kan vara en rimlig kompromiss om man inte helt vill återgå till det gamla svenska ordet ”slaganfall”.

Det finns också några saker att säga om själva rapporteringen av trenderna. I ingressen sägs att det ”dör allt färre svenskar i stroke, eftersom äldre klarar sig undan allt mer”, fast fallen bland unga samtidigt ökar. Ja, i pressmeddelandet från GU sägs att dödstalen har minskat i alla åldersgrupper (Jerkbrant 2013). Det som ökat bland unga är insjuknandetalen i de sjukdomsgrupper som studerats – i rubriken heter det att ”[r]isken för stroke ökar bland yngre”. Kvoten mellan insjuknandetal och dödstal har alltså ökat bland yngre. Om denna trend även gäller äldre, och av det som sägs hos SVT eller GU framgår inte något annat, är det något missvisande att på detta sätt ensidigt hänföra de minskade dödstalen i befolkningen som helhet till minskat insjuknande bland äldre. När trender för dödstal och insjuknandetal divergerar på detta sätt, kan det bero på förbättrad behandling eller på förskjutning av de rapporterade insjuknandena i riktning mot lindrigare former, vilket i sin tur kan spegla både verkliga trender när det gäller olika bakomliggande orsaker till slaganfall och ökad diagnostik av lindrigare fall.

Vad är det sedan mer precist för sjukdomar som studerats i Göteborgsstudien? I pressmeddelandet sägs att det handlar om ”den variant av stroke som orsakades av blodpropp under åren 1987–2010 i Sverige”, och att det i gruppen 18–44 år skett en ökning med omkring 1,5 procent per år. I Socialstyrelsens statistikdatabaser1 finns numera data om insjuknande i slaganfall totalt – vilka, på samma sätt som uppgifterna i hjärtinfarktregistret, bygger på en samkörning av uppgifter om personer som sjukhusvårdats eller avlidit av slaganfall enligt patient- eller dödsorsaksregistret (Socialstyrelsen). Här definieras slaganfall av ICD10-koderna I61 (hjärnblödning), I63 (hjärninfarkt) och I64 (slaganfall utan specificerad orsak). Om vi tittar på åldersstandardiserade insjuknandetal i åldrarna 20–49 år (vilket är det närmaste man kommer indelningen 18–44 år, som alltså användes i Göteborgsstudien), har de inte förändrats signifikant, utan legat rätt konstant på 25 / 105 bland kvinnor och 35 / 105 bland män från 1987 till 2011.

Tillsammans med resultaten från Göteborgsstudien implicerar detta rimligen att blödningar i hjärnan minskat till förmån för infarkter bland yngre. Teoretiskt skulle det kunna vara så att det skett en ökning av snittet mellan diagnoserna, d.v.s. fler yngre med både blödningar och infarkter och färre med enbart blödningar. Beroende på hur Göteborgsstudiens metodologi ser ut kunde man även tänka sig en ökning av hjärninfarkter på bekostnad av ospecificerade slaganfall (genom bättre diagnostik), men ospecificerat slaganfall (I64) är ovanlig som slutenvårdsdiagnos bland personer yngre än 45 och har varit det åtminstone sedan slutet av 90-talet (Socialstyrelsen). Eftersom hjärninfarkter generellt ger mindre allvarliga skador än blödningar kan detta ses som en positiv utveckling, om det totala insjuknandet i slaganfall hålls konstant, vilket inte innebär att det inte är viktigt att titta närmare på orsakerna till den ökade frekvensen av infarkter i hjärnan före 45 års ålder. SVT:s inslag kan med andra ord sägas ge en missvisande bild av utvecklingen på två sätt, dels när det gäller förhållandet mellan insjuknade och dödlighet, dels när det gäller att ”stroke” som helhet skulle ha ökat bland yngre; rubriken i pressmeddelandet från Göteborg är missvisande på det andra av dessa sätt.

TILLÄGG 26 JULI: Anser nu att det finns en mer närliggande förklaring till diskrepansen mellan Göteborgsstudien och de data jag fått fram, vilket jag skrivit om i nytt inlägg, med referenser till den publicerade Göteborgsstudien. F.ö. innehåller SVT-inslaget fler tokigheter, som att det sägs att ökningen av det som studerats (förstagångsfall av hjärninfarkter bland 18–44-åringar) motsvarar ca 300 fler fall per år (det är snarare det totala antalet fall årligen i åldersgruppen).

Referenser

Jerkbrant, Catharina. 2013. “Risken för stroke ökar bland yngre.” Göteborgs universitet (23 juli). http://www.sahlgrenska.gu.se/aktuellt/nyheter/Nyheter+Detalj/risken-for-stroke-okar-bland-yngre.cid1177625.

Pejryd, Nils. 2013. “Fler yngre drabbas av stroke.” SVT (23 juli). http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/fler-yngre-drabbas-av-stroke-1.

Socialstyrelsen. “Statistikdatabas för stroke.” http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/stroke.

———. “Statistikdatabas för diagnoser i sluten vård.” http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/diagnoserislutenvard.


  1. Kräver fortfarande insticks-Java, som används på relativt få webbsidor numera och blivit ökänt för upprepade säkerhetsproblem, vilket innebär att många vill slippa det. Själv använder jag kombinationen VirtualBox-gäst som kör systemet OpenBSD med IcedTea-Web som insticksprogram i Firefox.

fredag 12 juli 2013

Att hitta det man söker

I förra inlägget skrev jag om det som kommit att kallas confirmation bias: en benägenhet att lägga otillbörlig vikt vid sådant som bekräftar ens hypoteser och ignorera sådant som talar mot dem. Resultaten av försök med det s.k. Wasons selection task har upppfattats som stöd för att detta spelar en viktig roll i människans tänkande, men den tolkningen kan, som jag diskuterade, starkt ifrågasättas. Däremot fick jag nyligen se vad jag tycker ser ut som ett annat exempel på confirmation bias.

Den 20 maj i år skrev jag här om hur ohälsotemat behandlats i Hans-Eric Hellbergs Mariaböcker (nu tillgängliga som samlingsvolym (Hellberg 2010)). Jag har sedan studera en del gamla recensioner för att studera vilket mottagande de fick när de kom och vilka aspekter recensenterna fokuserade på (det finns en uppsats om böckerna från 1983, som bl.a. innehåller en högst användbar källförteckning (Tjernström 1983)). De tre första böckerna, som utkom 1969–71, fick generellt ett positivt mottagande. År 1971 fick Hellberg Nils Holgersson-plaketten, Svensk Biblioteksförenings barn- och ungdomslitteraturpris. Under 1970-talet utgav han sedan flera böcker (några tillsammans med Elvira Birgitta Holm) som väckte stor uppmärksamhet på grund av deras skildring av sexualitet för en ung publik, något som avhandlas i en bok av Tony Elgenstierna från förra året (Elgenstierna 2012). Hellberg fick en hel del positiv kritik och uppskattande brev från unga läsare, men också en del negativa reaktioner. Han utsattes för svavelosande hat från anonyma brevskrivare, men även vissa recensenter i tidningar var kritiska, speciellt mot slutet av 70-talet.

Om vi tittar på recensionerna av de två sista Mariaböckerna, från 1974 och 1982, är de generellt ganska kritiska. Jag kan hålla med om att de kanske inte är lika framstående litteratur som de tre första, men det är ändå intressant att se vilka aspekter en del av kritikerna fokuserat på. Den sista boken, Maria kär, karakteriseras t.ex. i Arbetet som att protagonisten (som i bokens huvudhandling är 23 år) huvudsakligen ägnar sig åt ”olika erotiska aktiviteter”, och att det efter att hon hunnit få ihop det med sin pojkvän blir ”ett enda utdraget pippande som för tankarna till en gotländsk kaninfarm” (Nilsson 1982), och recensenten sågar boken på grund av vad han betecknar som bristande trovärdighet. Är hans beskrivning av boken rättvisande? Vad jag kan se förekommer det skildringar av samlag på 5/184 sidor, och det ägnas större utrymme åt att beskriva t.ex. när Maria är förkyld än åt att beskriva när hon har sex (och snittet mellan dessa båda teman är tomt). Jag grips av misstanken att recensionen är ett utslag av confirmation bias: i ljuset av den uppmärksamhet fokuseringen på sex i Hellbergs 70-talsböcker fått åren närmast innan Maria kär utkom väntade sig recensenten att hitta en bok som var fixerad vid sexualitet och hittade därför också en bok fixerad vid sexualitet.

Det skall dock sägas att några andra recensioner, som inte heller är speciellt positiva till boken, fokuserar på andra aspekter. Arbetarens recensent är kritisk mot att det dricks alkohol ”i alla möjliga sammanhang som en naturlig del av den sociala samvaron” och antyder inflytande från anglosaxiska TV-serier (Blom 1982). En kritiker i Göteborgs-Posten ondgör sig också över att Maria ”konsumerar ansenliga mängder alkohol och röker som en skorsten” och oroar sig för att hon skulle kunna bli förebild för yngre flickor; hon talar också om en ”tendens till effektsökeri” i vissa scener med nakenhet, vilket ligger mer i linje med kritiken i Arbetet (Nettervik 1982). I mitt tycke är emellertid de båda sistnämnda framställningarna av Maria kär som helhet betydligt mer rättvisande än den i Arbetet: personerna i boken konsumerar alkohol vid nästan alla tillfällen där de träffas, annat än i direkt anslutning till arbete, men å andra sidan kanske Marias och andra figurers relativt dåliga fysiska hälsa, som jag fokuserade på i 20 maj-inlägget (men som inte berörs i någon av de nämnda recensionerna), gjorde att de snarast fungerade som avskräckande exempel.

Referenser

Blom, Margot. 1982. “Tonårsböcker. Ytligt och insiktsfullt.” Arbetaren 61 (47).

Elgenstierna, Tony. 2012. Hellbergs Kram. Gidlunds.

Hellberg, Hans-Eric. 2010. Maria, Maria, Maria. Dejavu.

Nettervik, Ingrid. 1982. “Så olika kan ungdomsböcker vara.” Göteborgs-Posten (24 november).

Nilsson, Jan. 1982. “Läsvärt för ungdom – och mindre läsvärt.” Arbetet (13 december).

Tjernström, Maria. 1983. Hellbergs Maria – en flickboksflicka?. Litteraturvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

torsdag 11 juli 2013

Vända kort

För några veckor sedan deltog jag i Filosofidagarna, som detta år var förlagda i Stockholm. En av föredragshållarna, Justine Jacot från Lund, tog bl.a. upp det s.k. Wason selection task, ett psykologiskt experiment som för första gången genomfördes på 60-talet. För min del tycker jag detta experiment är intressant, inte minst därför att diskussionen som förts kring det visar på en allmän tendens att kanske alltför lätt tillskriva folk systematiskt felaktiga uppfattningar eller felaktiga resonemang, vilket jag diskuterat bl.a. i de två senaste inläggen här, på tal om tolkningar av enkäter.

I sin ursprungliga form går det aktuella försöket alltså ut på att försökspersonerna får se fyra kort, märkta A, K, 4, 7, och informeras om att varje kort har en siffra på ena sidan och en bokstav på andra sidan, varefter de ombeds ange den minsta mängd kort de behöver vända för att avgöra om följande regel är giltig: Om det är en vokal på ena sidan, är det ett jämnt tal på andra sidan. Vad är rätt svar? Ja, tolkar man det aktuella villkoret som s.k. materiell implikation som gäller för de fyra korten, vilket i detta sammanhang helt enkelt skulle innebära att det på vart och ett av de fyra korten antingen finns en konsonant på ena sidan eller ett jämnt tal på andra sidan, är korrekt svar A och 7. Men det är typiskt bara 5–10 procent som ger detta svar; det vanligaste är att man svarar A och 4. Detta har, t.ex. av upphovsmannen, Peter Wason, tolkats som evidens för utbrett feltänkande, t.ex. det som kallats confirmation bias, att man bara söker evidens som styrker ens hypotes och inte evidens som motsäger den.

Det har emellertid också gjorts försök som visar att när folk ställs inför andra exempel med en, på ytan, likartad struktur, svarar de flesta ”rätt” enligt den ovannämnda tolkningen, t.ex. om regeln är: Om en person är under 18, får denne inte dricka alkohol. Här svarar de flesta att man måste kontrollera dels fallen där personen är under 18, dels fallen där personen dricker alkohol för att avgöra om denna regel åtlyds. En tolkning av denna diskrepans är att siffer- och bokstavsexemplet ställer till det därför att det är mer abstrakt till sin natur och att vårt tänkande ofta inte sker i enlighet med abstrakta, logiska regler. En annan tolkning är att personerna i det exemplet uppfattar villkoret i linje med något annat än materiell implikation för de fyra korten, och att de flesta kanske, givet denna alternativa förståelse, resonerar helt korrekt. Ett exempel på något som skulle kunna göra att Wasons avsedda tolkning verkar långsökt, är att man i naturligt språk normalt inte skulle uttrycka sig i termer av ”regler” och använda villkorssatser om man bara ville säga att ett visst rent beskrivande villkor är uppfyllt av några kort, och att det är naturligt att istället uppfatta korten som ett stickprov när problemet formuleras på detta sätt. Däremot är det helt naturligt när man, som i ungdomsfylleexemplet, diskuterar om en viss grupp personer följer ett påbud – då är man ofta intresserad av just de aktuella personerna snarare än personerna som stickprov (se (Stenning och Lambalgen 2004) för mer diskussion om de olika tolkningarna av de aktuella experimenten).

Referenser

Stenning, Keith, och Michiel van Lambalgen. 2004. ”A little logic goes a long way: basing experiment on semantic theory in the cognitive science of conditional reasoning”. Cognitive Science 28. http://dx.doi.org/10.1016/j.cogsci.2004.02.002.