Ge örnen DDT, så är vi av med den

Genom att läsa Kalle Anka kan man få illustrationer av olika innovationer mänskligheten gjort under 1900-talet och som diskuterats i SVT de senaste dagarna. Jag såg för en stund ”123 saker” om svensk 1900-talshistoria, där kvällens tema var miljö. Ett av inslagen handlade om en by i Lappland där en stor del av invånarna var änkor till män som dött i cancer efter att, som anställda av skogsbolagen, ha besprutat skogen med hormoslyr, innan detta medel förbjöds 1977. I Kalle Anka 16/1975 finns en serie av Carl Barks där Kalle och Knattarna arbetar som parkvakter och genom diverse missöden förstör ett väldigt stenhuvud uthugget ur en klippa. Kalle har blivit infångad av en örn, men Knattarna hjälper honom ur situationen genom att spruta ”en skvätt hormoslyr” på örnen. I en tidigare översättning, från 1958, sade de: ”Vi ger örnen en skvätt DDT, så försvinner den nog!” Inför nypubliceringen 1975 ansågs det tydligen lämpligt att ändra på detta. DDT hade förbjudits i västvärlden under 1970-talet, efter att det visat sig medföra en rad negativa effekter på människor, djur och växter. Just detta att örnen skulle försvinna med hjälp av DDT har fått en annan innebörd än den som avsågs av Kalle Anka-redaktionen 1958: DDT anses, åtminstone enligt vissa forskare, ha bidragit till minskningen av havsörnar, genom att ha orsakat äggskalsförtunning och andra störningar. DDT är inget vi törs låta Knattarna bespruta örnen med, men hormoslyr går väl an.

I går sändes ett avsnitt av medicinprogrammet ”Dr Åsa” som handlade om mikroorganismer, där de bl.a. diskuterade problemet med växande antibiotikaresistens, vilket i varje fall påskyndats av vårdslös antibiotikaanvändning. Penicillinet började tillverkas under andra världskriget, och i februarinumret 1951 av Kalle Anka finns en ensideshistoria av Bill Walsh och Manuel Gonzales, där Musse Pigg lider av ”vårtrötthet”. När det inte hjälper att duscha kallt går han till apoteket, där han direkt får ”penicillin och vitaminer” över disk, även om det sedan smakar illa och inte heller hjälper mot tröttheten. Om de skulle göra en nyöversättning av den serien, skulle de nog ersätta penicillin med något som vi, i vår upplysta tid, vet inte medför några risker att pröva vid vårtrötthet.

För hög volym på bandet?

För närvarande syns det rosa band litet överallt här Sverige. De flesta kan enas att syftet att stödja människor med bröstcancer och försöka hitta sätt att minska insjuknandet eller dödligheten i sjukdomen är gott. Kritik som jag har fått höra är att bröstcancer får oproportionerligt stor uppmärksamhet dels jämfört med hälsohot mot andra grupper än västerländska kvinnor (som är de mest utsatta för bröstcancer), som prostatacancer eller undernäring och infektioner bland barn i tredje världen, dels jämfört med andra hälsohot mot västerländska kvinnor, som kranskärlssjukdom. Det sistnämnda har ändå fått uppmärksamhet i media de senaste åren, ofta med ny, snedvriden information som följd, som jag skrev 2 februari.

Det har gjorts undersökningar påstås visa att folk överskattar cancerns roll som dödsorsak bland svenska kvinnor, men jag skrev här den 28 juli om hur problem med olika möjliga rankningslistor gör att resultaten blir svårtolkade. Jag såg en annan undersökning där amerikanska kvinnor tillfrågats vilken sjukdom de är mest rädda för. Alla svar med ”cancer” uppgick tillsammans till 57 procent; 22 procent svarade ”bröstcancer”; 10 procent svarade någon typ av hjärtsjukdom. Skall resultatet tolkas som uttryck för okunskap? Denna enkät verkar lida av samma listproblem som de svenska enkäterna. Dessutom tillkommer problemet att folk nog tenderar att vara mest rädda för vad de bedömer som överhängande hälsohot. Jag, som är 27 år, är inte nu rädd att bryta lårbenshalsen, även om jag bedömer att det är ganska sannolikt att jag kommer att göra det under min livstid. På samma sätt kan det vara rimligt att en 35-årig kvinna är mer rädd för bröstcancer än kranskärlssjukdom, även om hon vet att mångdubbelt fler kvinnor i hela befolkningen dör av kranskärlssjukdom. Det hade varit intressant att se svar uppdelade på olika åldersgrupper. Jag tror knappast att åldersfördelningen bland de svarande var densamma som bland de under året avlidna kvinnorna.

Något som kanske förstärker oron bland yngre i Sverige är att andelen kvinnor som får bröstcancerdiagnos har ökat kontinuerligt sedan statistiken inleddes 1958 och har ungefär fördubblats sedan periodens början. En förklaring som ibland ges är att kvinnor föder barn senare och föder färre barn, vilket enligt olika studier är en riskfaktor på individnivå. Men en rapport från SCB från 2002, Hur många barn får jag när jag blir stor?, visar att kohortfruktsamheten (genomsnittligt antal barn hos en viss årsklass) legat ganska konstant på ca två barn bland kohorter av svenska kvinnor från ca 1900; den t.o.m. ökade svagt t.o.m. 30-talskohorterna. Siffran har kunnat beräknas för kvinnor födda t.o.m. 1956, då 45 år räknas som slutet på den fertila perioden, och täcker därmed in de allra flesta som nu får bröstcancerdiagnos. Andelen barnlösa vid 20, 25 och 30 års ålder började öka först bland kvinnor födda på 1950-talet; andelen barnlösa vid 45 var t.o.m. högst bland dem födda 1925 (de äldsta som kunnat följas på individnivå). Även om kvinnor de senaste decennierna fött barn allt senare, är det inte de kvinnokohorter som minskat eller uppskjutit barnafödandet som står för huvuddelen av bröstcancerökningen.

Kanske är det så att dagens yngre genrationer jämför sig med sina föräldrar eller far- och morföräldrar födda på 1930- och 40-talet och drar slutsatsen att folk fått barn senare och senare för varje åldersgrupp. Det kan också uppstå ett snedvridet urval på det sättet; andelen personer som har en mamma som fött många barn (vilket korrelerar med att få första barnet tidigt) blir ju större än andelen kvinnor med många barn i föregående generation.

Lyckliggörande strategi?

Till de centrala frågorna inom den praktiska filosofin hör frågor relaterade till värde, t.ex. vilka kriterier som finns för att säga att någon lever ett bra liv eller vad välfärd består i. En idé om detta är den hedonistiska: grovt sett idén att välfärd helt enkelt består i så mycket behagliga (i förhållande till obehagliga upplevelser) upplevelser som möjligt. Även filosofer som inte köper detta (d.v.s. majoriteten av de filosofer som är aktiva inom detta område) brukar väl vilja hävda att åtminstone vissa former av behagliga upplevelser spelar någon roll för välfärden, så att det inte kan vara så att ett optimalt liv består i ständiga plågor.

Om vi har ett kriterium för välfärden, som det hedonistiska, hur skall man bära sig åt för att realisera detta? Man kan förstås fråga sig det ur ett rent egoistiskt perspektiv: hur skall jag uppnå bästa möjliga välfärd för mig? Inom moralfilosofin vill man normalt sätta in det i ett vidare perspektiv, där även välfärden för andra tillmäts viss betydelse.

I DN publicerade de nyligen en intervju med Micael Dahlén från Handelshögskolan i Stockholm. Han har just en teori om uppnående av ”lycka”, vilket här verkar förstås hedonistiskt: det gäller att hela tiden söka något nytt, så att vi har något att se fram emot, vilket möjliggörs av det ”förväntningssamhälle” vi nu lever i. Vi kan inte förbli lyckliga över något en längre tid, hävdar han. Den idén är väl inte något nytt i sig; det lustiga är att han tycks framställa det något slags ideal. När jag läser artikeln går mina tankar till Schopenhauer. En central tanke hos honom är att ”viljan” är världens innersta väsen, och att den manifesterar sig i en rastlös strävan efter nya saker, som alltid leder till besvikelse, så att alla i grunden är olyckliga, åtminstone så länge de inte lyckas bryta sig ur detta genom t.ex. medlidande eller resignation.

Dahlén hänvisar till att medellivslängden gått upp drastiskt sedan millennieskiftet och menar att det kan förklaras genom att folk förblir vitala till följd av det stimulerande samhälle vi lever i. Var den gått upp drastiskt sägs det inget om intervjun. SCB:s tabeller visar att medellivslängden för Sveriges inte del ökat mycket snabbare under 2000-talet än under 1990-talet. Den återstående medellivslängden för 65-åriga män var 0,65 år högre jämfört med 1991–1995 och 0,76 år högre 2001–2005 jämfört med 1996–2000. För 65-åriga kvinnor var det tvärtom så att den senare ökningen var 0,37 år och den tidigare 0,51 år.

I intervjun tillfrågas han också om inte hans recept kommer att medföra att vi tar död på naturen. Hans svar är att vi i förväntningssamhället är benägna att konsumera snuttar: se trailers i stället för hela filmer och äta små hamburgare. Det var verkligen en ny sorts utopi.