Inget kan stoppa dig

I dag var jag in till Stockholm och lyssnade på ett filosofikollokvium med Steven Nadler, som talade om vissa idéer hos den judiske filosofen Maimonides (1135–1204). Maimonides var, som många andra filosofer, upptagen av teodicéproblemet, alltså frågan om hur förekomsten av dåligheter i världen skulle kunna vara förenlig med existensen av en god och allsmäktig Gud. Han hävdade tydligen att en verkligt dygdig person var skyddad mot ont, så att oförskyllt elände bland människor skulle vara en illusion. Man kunde tolka det som att en dygdig person (där dygd inkluderar intellektuell och moralisk fullkomlighet) skulle ha en enastående förmåga att kontrollera sina psykologiska reaktioner på vad som hände, som de antika stoikerna påstod. Men Nadlers idé var att Maimonides ansåg att den dygdige även hade kontroll över de yttre omständigheterna. Om man blev utstött av sin omgivning, eller råkade ut för fattigdom, sjukdom o.s.v., skulle det då visa att man inte utvecklat en fullt dygdig karaktär.

En invändning som genast dök upp under diskussion efteråt var vad han i så fall skulle ha sagt om t.ex. barn som fötts med olika funktionshinder, innan de ens hunnit utveckla sin karaktär, och här visste inte Nadler vad Maimonides skulle ha haft att komma med. Maimonides verkar dock ha accepterat att icke-mänskliga djur inte var skyddade mot elände, då de naturlagar som bestämde skeendet i naturen inte kunde ha varit sådana att världen varit bättre än det är. Kanske skulle han då, utan att göra sin lära alltför osammanhängande, också ha kunnat säga att skyddet för människor bara gällde sådant som drabbade dem efter att de haft chansen att utveckla sitt förnuft. Idén om dygdig karaktär som skydd mot elände kanske skulle bli acceptabel som helhet om man definierade dygd så att det skulle vara uppenbart omöjligt för någon människa att uppnå detta tillstånd, men det hade väl knappast Maimonides varit nöjd med.

Hårda villkor

Denna vecka har jag ägnat åt att lyssna på den amerikanske filosofen Robert Stalnaker, som hållit Wedbergföreläsningar i Stockholm. De filosofiska institutionerna i Stockholm och Uppsala arrangerar båda föreläsningar med någon internationell storhet inom filosofin, uppkallade efter några av de mest välkända av de filosofer som verkat vid respektive institution och numera är döda: Anders Wedberg i Stockholm och Axel Hägerström, Wedbergs lärare, i Uppsala.

Det Stalnaker nog är mest känd för, och som han också ägnade huvuddelen av dessa föreläsningar åt, är teorier om semantiken hos villkorssatser. Hur skall man tolka olika ”om...så”-förbindelser som förekommer i det naturliga språket? Det finns t.ex. fall där en s.k. indikativ villkorssats ter sig rimlig, fast en subjunktiv sats, sammansatt av samma delsatser, inte gör det, som i en omskriven typ av exempel han diskuterade: ”Om Shakespeare inte skrev Hamlet, gjorde någon annan det” (indikativ) tycks rimlig, fast ”Om Shakespeare inte hade skrivit Hamlet, hade någon annan gjort det” (subjunktiv) inte verkar vara det.

Förra gången det hölls Wedbergföreläsningar var det med Peter Singer, vilket jag skrev om i mitt inlägg här 30 maj 2008. Hans föreläsningar handlade om vårt moraliska ansvar för fattigdomen i världen, och man kan lugnt säga att den här veckans föreläsningar hade en smalare inriktning. Vid torsdagens föreläsning var det ett 15-tal åhörare, vilket väl hade varit ganska normalt för ett doktorandseminarium. Nästan alla var doktorander eller disputerade forskare. Om vi ser till Anders Wedbergs egen uppfattning om filosofin, tror jag nog att dessa föreläsningar skulle ha fallit honom bättre i smaken än Singers.

Hemkommen

Jag har precis kommit hem från Nederländerna, där jag deltagit i ett filosofievenemang. Det var först meningen att det skulle ha hållits 20–23 april, men jag som skrev i mitt inlägg här 19 april blev det då inställt på grund av vulkanaktiviteten. Men nu blev det alltså av, och jag fick åka ut och flyga och även åka utomlands, efter att inte ha gjort någotdera sedan jag var till Grekland 1997, och när jag nu till slut kom iväg, kom alltså hemresan också att infalla på vad som sedan 2001 i någon mån kommit att betraktas som flygresenärers olycksdatum.

Konferensen var också intressant. Alla föredragen handlade om att på olika sätt tillämpa formella metoder på moralfilosofin, eller områden som tangerar denna. Samtidigt blev dagarna ganska hektiska, med anföranden från nio till fem varje dag tisdag till fredag, med en timmes lunch (i praktiken ofta mindre, eftersom föredragshållarna hade en tendens att dra över tiden). Jag höll på tisdagseftermiddagen en presentation, som var en sammanfattning av de centrala delarna i min kommande avhandling, och det var väl nästan sista chansen att få kommentarer på detta, som jag hinner göra något åt innan 7 oktober, då jag måste lämna in manuskriptet till tryckeriet. Jag fick påpekanden om slarvfel i formella delar, vilket jag är tacksam för under rådande omständigheter.