lördag 29 november 2008

Leva länge och må pyton?

Jag besökte under fredagen ett seminarium som handlade om huruvida hotet från överbefolkning, givet att det är reellt, kan medföra att vi bör hindra folk från att förlänga sina liv utöver vad som idag kan anses som en ”normal” livslängd.

Forskaren som höll i seminariet påpekade att forskningen kring livsförlängning handlar om att försöka bromsa åldrandet eller olika sjukdomar som ökar vid hög ålder, så att folk lever längre med bibehållen funktionsförmåga: inte om att få folk att leva längre i ett tillstånd av skröplighet. Hon hänvisade också till forskning från USA som visar på att perioden med dålig hälsa i slutet av livet faktiskt också blivit kortare samtidigt som medellivslängden ökat.

Jo, det finns olika teorier om hur längden av tiden med sjuklighet påverkats när livslängden ökat, eller hur livslängden och sjukligheten kommer att förändras i framtiden. Den kanske mest optimistiska teorin går ut på just det att vi kommer att leva längre och vara sjukare kortare tid (i absoluta tal), eller åtminstone inte längre tid än tidigare. Man kan också tänka sig att medellivslängden snart når ett tak, men att sjuktiden kommer att minska och komprimeras i slutet av livet. Å andra sidan finns möjligheten att vi lever allt längre, med allt längre sjuktid.
En sak som kan verka deprimerande i sammanhanget är den kraftigt ökade rapporterade dödligheten i demens, som ju ofta innebär långvarig funktionsnedsättning, inom olika åldersgrupper bland de äldre de senaste åren (se t.ex. senaste rapporten). Men detta kan åtminstone till stor del förklaras av att man numera betraktar demens som dödsorsak på ett annat sätt än tidigare, och det hänger väl samman med att demens anses vara ett sjukligt tillstånd som det är motiverat att försöka förebygga eller behandla. Tidigare skulle dessa dödsfall antagligen ha tillskrivits t.ex. lunginflammation eller kroniska kärlsjukdomar.

Jonathan Swift var upptagen av problemen med livsförlängning i förhållande till livskvalitet redan på 1700-talet. På ön Luggnagg, som Gulliver besöker i tredje delen av Gullivers resor, föds det ibland ”struldbruger”, som utmärks av att de är odödliga. Emellertid förlorar de efterhand olika funktioner, blir personlighetsförändrade och dementa: det är bara det att de aldrig dör, även om de från 80 år betraktas som döda i juridisk mening. Man kan avgöra deras ålder genom att fråga vilka kungar de minns, då de inte kan minnas någon kung som börjat regera efter att de uppnått 80-årsåldern. De äter men har ingen smak eller matlust: det framgår inte om de skulle kunna avsluta sina liv genom att sluta äta och varför de inte gör så. Swift drabbades också själv av slaganfall och demens med tiden, i enlighet sin egen förutsägelse. ”Jag kommer att bli som det där trädet”, sade han, ”dö i toppen först.”

fredag 21 november 2008

Vem är det som har fel?

Under ett föredrag jag besökte i går diskuterades en studie av psykologerna Kahneman och Tverksy på 80-talet. En kvinna, Linda, beskrevs i experimentet som att hon som student varit intelligent, engagerad mot diskriminering etc. Utifrån detta fick folk sedan ta ställning till om det är mest sannolikt att hon är (1) bankkassör, eller (2) bankkassör och aktiv feminist. De flesta föredrog (2). Men hur troligt (2) än är, kan det ju inte gärna vara mer sannolikt än (1), eftersom (1) är en logisk följd av (2). Är det så att folk inte begriper sig på grundläggande logiska resonemang, och t.ex. låter sig luras av att (2) verkar mer ”typiskt Linda” än (1)? En mer välvillig tolkning, som tydligen diskuterats, kunde vara att det har att göra med implikatur, vad som uppfattas som underförstått i ett yttrande. Om vi ser (1) och (2) bredvid varandra, är det naturligt att uppfatta (1) som ”enbart bankkassör, och inte aktiv feminist”. Jag har inte satt mig in i litteraturen kring detta, så att jag kan ta ställning till om denna typ av förklaring håller streck, men det illustrerar svårigheten att avgöra hur folk uppfattat innebörden av en fråga.

Jag har här, 28 juli och 23 oktober, skrivit om forskare som enligt mening är alltför snabba med att skrika ut att folk har fel när det gäller vissa epidemiologiska fenomen. Jag har kommit på ytterligare en faktor som kan ställa till med tolkningssvårigheter när man frågar något sådant som ”Vilken är den vanligaste dödsorsaken i Sverige?” Det tas, när sådana frågor diskuteras i media, för givet att en dödsorsak X andel av dödligheten är det som mäts med normalmåttet ”antal döda i X i befolkningen/totalt antal döda i befolkningen” och alltså besvarar frågan ”Hur stor andel av alla döda svenskar har dött av X?”

Men är det så säkert att det är detta andelsbegrepp folk har i åtanke när någon från SIFO frågar ”Vad dör folk i Sverige oftast av?” Kanske är det i stället så att de utifrån någon vagt föreställd ålderspyramid, och någon vag uppskattning av vad folk i olika åldersgrupper brukar dö av, försöker bilda sig en uppfattning av vad en given svensk, med hänsyn till hur troligt det är att personen befinner sig i olika åldersgrupper, sannolikt skulle ha dött av. För de flesta svenskar är ett sådant mått mer relevant än normalmåttet när det gäller att bedöma överhängande hälsohot mot dem själva och de flesta av deras närmaste. Normalmåttet kan vara bättre när det gäller att uppskatta långsiktiga hot, men man kan ifrågasätta hur relevant dagens statistik är för många av oss i detta avseende. De avlidna svenskarna är ju starkt snedvridna i förhållande till alla svenskar just med avseende på åldern. En 20-årig kvinna uppnår inte den ålder som har passerats av 2/3 av de avlidna kvinnorna förrän 2068, och vem vet hur dödsorsaksmönstret har förändrats till dess?

Jag prövade att åldersstandardisera olika dödsorsakers andel 2006 till medelfolkmängden i Sverige detta år (med de femårsklasser som finns i den officiella rapporten). Sjukdomar i cirkulationsorganen tar upp 43/41 procent av dödligheten bland kvinnor/män med normalmåttet, men bara 16/19 procent med det nya måttet. Kranskärlssjukdom sjönk också från 18/21 procent till 6/9 procent. Tumörer ökade från 23 till 37 procent bland kvinnor och sjönk något från 27 till 23 procent bland män. Bröstcancer bland kvinnor ökade från 3 till 6 procent. Yttre orsaker, som olyckor och självmord, ökade kraftigt från 4/7 till 23/33 procent bland kvinnor/män. En förklaring till att folk kanske tenderar att, med normalmåttet mätt, överskatta cancer och underskatta hjärtinfarkt och liknande som dödsorsak bland kvinnor, och att var tionde i en undersökning t.o.m. svarar att trafikolyckor eller självmord är den vanligaste dödsorsaken i Sverige, skulle kunna vara att de har ett andelsbegrepp som ligger närmare det som mäts med mitt standardiserade mått.

fredag 14 november 2008

Lottlös vinnare

Jag går på olika föreläsningar och seminarier mest hela tiden. I går förmiddag var det en forskare från KTH som diskuterade en redan publicerad artikel. Det handlade om hur man skall tolka det att vi kan säga sådant som ”Om du inte köper en lott, kan du inte vinna” och ändå anse att du kan vinna utan för att den skull anse att du verkligen kommer att köpa en lott (det räcker att du har möjlighet att köpa en lott). Man kan tycka att det inte är så märkvärdigt, men det ställer till vissa problem när det gäller utformningen av en logik för konditionaler, ”om…så”-satser. Enligt slutledningsregler i vanlig logik, som vid första anblicken kan verka självklara, kan man sluta sig från ”Om du inte köper en lott, kan du inte vinna” och ”Du kan vinna” till ”Du köper en lott” (i varje fall om man formaliserar dessa satser på det sätt som vid första anblicken troligen ter sig rimligt).

På kvällen var jag sedan på ett föredrag om problem med att använda intuitioner, vilket väl här betyder något i stil med omedelbara uppfattningar som inte är direkt baserade på resonemang, som argument för eller emot olika filosofiska teorier. Ofta är det så att man har någon filosofisk teori, målar upp något, ofta ganska verklighetsfrämmande, science fiction-artat, scenario, och säger: ”Titta, i det här fallet ger teorin det här resultat, men det inser man ju att det är fel, alltså: ut med teorin!” (Ett exempel på samma typ av resonemang som i slutet förra stycket.) Psykologer och andra forskare har på senare år gjort empiriska studier på hur folk formar sådana intuitioner om scenarion, och det verkar som om dessa av olika faktorer som i vilken ordning scenarion och presenteras och liknande, vilket gör att man kan tvivla på hur tillförlitliga de är när det gäller att rättfärdiga eller vederlägga filosofiska teorier.