Leva länge och må pyton?

Jag besökte under fredagen ett seminarium som handlade om huruvida hotet från överbefolkning, givet att det är reellt, kan medföra att vi bör hindra folk från att förlänga sina liv utöver vad som idag kan anses som en ”normal” livslängd.

Forskaren som höll i seminariet påpekade att forskningen kring livsförlängning handlar om att försöka bromsa åldrandet eller olika sjukdomar som ökar vid hög ålder, så att folk lever längre med bibehållen funktionsförmåga: inte om att få folk att leva längre i ett tillstånd av skröplighet. Hon hänvisade också till forskning från USA som visar på att perioden med dålig hälsa i slutet av livet faktiskt också blivit kortare samtidigt som medellivslängden ökat.

Jo, det finns olika teorier om hur längden av tiden med sjuklighet påverkats när livslängden ökat, eller hur livslängden och sjukligheten kommer att förändras i framtiden. Den kanske mest optimistiska teorin går ut på just det att vi kommer att leva längre och vara sjukare kortare tid (i absoluta tal), eller åtminstone inte längre tid än tidigare. Man kan också tänka sig att medellivslängden snart når ett tak, men att sjuktiden kommer att minska och komprimeras i slutet av livet. Å andra sidan finns möjligheten att vi lever allt längre, med allt längre sjuktid.
En sak som kan verka deprimerande i sammanhanget är den kraftigt ökade rapporterade dödligheten i demens, som ju ofta innebär långvarig funktionsnedsättning, inom olika åldersgrupper bland de äldre de senaste åren (se t.ex. senaste rapporten). Men detta kan åtminstone till stor del förklaras av att man numera betraktar demens som dödsorsak på ett annat sätt än tidigare, och det hänger väl samman med att demens anses vara ett sjukligt tillstånd som det är motiverat att försöka förebygga eller behandla. Tidigare skulle dessa dödsfall antagligen ha tillskrivits t.ex. lunginflammation eller kroniska kärlsjukdomar.

Jonathan Swift var upptagen av problemen med livsförlängning i förhållande till livskvalitet redan på 1700-talet. På ön Luggnagg, som Gulliver besöker i tredje delen av Gullivers resor, föds det ibland ”struldbruger”, som utmärks av att de är odödliga. Emellertid förlorar de efterhand olika funktioner, blir personlighetsförändrade och dementa: det är bara det att de aldrig dör, även om de från 80 år betraktas som döda i juridisk mening. Man kan avgöra deras ålder genom att fråga vilka kungar de minns, då de inte kan minnas någon kung som börjat regera efter att de uppnått 80-årsåldern. De äter men har ingen smak eller matlust: det framgår inte om de skulle kunna avsluta sina liv genom att sluta äta och varför de inte gör så. Swift drabbades också själv av slaganfall och demens med tiden, i enlighet sin egen förutsägelse. ”Jag kommer att bli som det där trädet”, sade han, ”dö i toppen först.”