Vem är det som har fel?

Under ett föredrag jag besökte i går diskuterades en studie av psykologerna Kahneman och Tverksy på 80-talet. En kvinna, Linda, beskrevs i experimentet som att hon som student varit intelligent, engagerad mot diskriminering etc. Utifrån detta fick folk sedan ta ställning till om det är mest sannolikt att hon är (1) bankkassör, eller (2) bankkassör och aktiv feminist. De flesta föredrog (2). Men hur troligt (2) än är, kan det ju inte gärna vara mer sannolikt än (1), eftersom (1) är en logisk följd av (2). Är det så att folk inte begriper sig på grundläggande logiska resonemang, och t.ex. låter sig luras av att (2) verkar mer ”typiskt Linda” än (1)? En mer välvillig tolkning, som tydligen diskuterats, kunde vara att det har att göra med implikatur, vad som uppfattas som underförstått i ett yttrande. Om vi ser (1) och (2) bredvid varandra, är det naturligt att uppfatta (1) som ”enbart bankkassör, och inte aktiv feminist”. Jag har inte satt mig in i litteraturen kring detta, så att jag kan ta ställning till om denna typ av förklaring håller streck, men det illustrerar svårigheten att avgöra hur folk uppfattat innebörden av en fråga.

Jag har här, 28 juli och 23 oktober, skrivit om forskare som enligt mening är alltför snabba med att skrika ut att folk har fel när det gäller vissa epidemiologiska fenomen. Jag har kommit på ytterligare en faktor som kan ställa till med tolkningssvårigheter när man frågar något sådant som ”Vilken är den vanligaste dödsorsaken i Sverige?” Det tas, när sådana frågor diskuteras i media, för givet att en dödsorsak X andel av dödligheten är det som mäts med normalmåttet ”antal döda i X i befolkningen/totalt antal döda i befolkningen” och alltså besvarar frågan ”Hur stor andel av alla döda svenskar har dött av X?”

Men är det så säkert att det är detta andelsbegrepp folk har i åtanke när någon från SIFO frågar ”Vad dör folk i Sverige oftast av?” Kanske är det i stället så att de utifrån någon vagt föreställd ålderspyramid, och någon vag uppskattning av vad folk i olika åldersgrupper brukar dö av, försöker bilda sig en uppfattning av vad en given svensk, med hänsyn till hur troligt det är att personen befinner sig i olika åldersgrupper, sannolikt skulle ha dött av. För de flesta svenskar är ett sådant mått mer relevant än normalmåttet när det gäller att bedöma överhängande hälsohot mot dem själva och de flesta av deras närmaste. Normalmåttet kan vara bättre när det gäller att uppskatta långsiktiga hot, men man kan ifrågasätta hur relevant dagens statistik är för många av oss i detta avseende. De avlidna svenskarna är ju starkt snedvridna i förhållande till alla svenskar just med avseende på åldern. En 20-årig kvinna uppnår inte den ålder som har passerats av 2/3 av de avlidna kvinnorna förrän 2068, och vem vet hur dödsorsaksmönstret har förändrats till dess?

Jag prövade att åldersstandardisera olika dödsorsakers andel 2006 till medelfolkmängden i Sverige detta år (med de femårsklasser som finns i den officiella rapporten). Sjukdomar i cirkulationsorganen tar upp 43/41 procent av dödligheten bland kvinnor/män med normalmåttet, men bara 16/19 procent med det nya måttet. Kranskärlssjukdom sjönk också från 18/21 procent till 6/9 procent. Tumörer ökade från 23 till 37 procent bland kvinnor och sjönk något från 27 till 23 procent bland män. Bröstcancer bland kvinnor ökade från 3 till 6 procent. Yttre orsaker, som olyckor och självmord, ökade kraftigt från 4/7 till 23/33 procent bland kvinnor/män. En förklaring till att folk kanske tenderar att, med normalmåttet mätt, överskatta cancer och underskatta hjärtinfarkt och liknande som dödsorsak bland kvinnor, och att var tionde i en undersökning t.o.m. svarar att trafikolyckor eller självmord är den vanligaste dödsorsaken i Sverige, skulle kunna vara att de har ett andelsbegrepp som ligger närmare det som mäts med mitt standardiserade mått.