Virus på drift

Om någon månad väntas Sverige inleda massvaccinering mot 2009-pandemiinfluensan. Debatten kring detta har kretsat mycket kring eventuella biverkningar av vaccinet. Men om man vill ifrågasätta vaccineringen, är det kanske bättre att fokusera på de långsiktiga effekterna när det gäller immunitet mot influensa. Vid tidigare influensapandemier under 1900-talet har det nya viruset ersatt tidigare influensa A-virus som säsongsinfluensa och fortsatt cirkulera i gradvis förändrade, driftade, varianter ända tills nästa pandemi. (Vid H1-pandemin 1977 ersattes inte tidigare A-virus fullt ut, vilket kanske beror på att den var för svag och begränsad till låga åldrar.) Denna förändringsbenägenhet är en sak som skiljer influensaviruset från virusen bakom sjukdomar som mässling, polio och smittkoppor, som gått att utrota eller varaktigt begränsa med vaccin. Av naturliga skäl kan vi inte nu veta hur pass varaktig immunitet eller hur pass gott skydd mot driftade varianter det nya vaccinet ger, men i en artikel i SvD diskuterar cellbiologen Ann-Cathrin Engwall aspekten att vaccin ofta ger sämre skydd än genomgången infektion mot likartade virus(1). Om det dyker upp en mer aggressiv variant av 2009-pandemiviruset i framtiden, kan de vaccinerade befinna sig i ett sämre läge än de som haft influensan. Vaccinet lär ju inte stoppa fortsatt global spridning, då bara en liten del av världens befolkning vaccineras. Ironiskt nog, kan man tycka, har just risken att influensan skulle bli mer aggressiv i framtiden anförts som skäl för vaccinering. Då har man naturligtvis förutsatt att vaccinet kommer att ge effektivt skydd även mot den driftade, farligare varianten.

Infektionsspecialisten Sven Britton har tidigare uttryckt skepsis vad gäller vaccineringen men har nu ändrat sig, uppger han i SvD(2). Han har varit behandlingsansvarig för mannen som flugits till Danmark för vård och skriver att erfarenheten av detta, att han fått ”se en ståtlig, tidigare frisk man så snabbt ansättas av svår lufthunger som inte ett stort sjukhus intensivvårdsresurser kan rå på”, gjort att hans reserverade hållning till massvaccinering fått sig en rejäl törn. Dödsfall bland personer utan speciella riskfaktorer i länder med utvecklad sjukvård fanns väl dokumenterade redan när Britton skrev sin förra artikel, och jag vet inte om han har några nya argument i sak att komma med.

Om vaccination ger mindre stabil immunitet än infektion, kanske massvaccinering på sikt kan visa sig ha övervägande negativa konsekvenser, även om viruset i sig inte blir mer aggressivt. Det verkar fortfarande vara mest unga som drabbas av 2009-pandemin, vilket kan tyda på viss immunitet bland de äldre. Om man tittar på influensadödligheten i Sverige i vår officiella statistik, kom det några år efter pandemierna 1957 och 1969 år (1960 och 1976) då dödligheten var klart högre bland äldre, men inte yngre, än under pandemiåret. Kanske beror det på att viruset några år efter pandemierna hunnit drifta så att eventuell tidigare immunitet bland äldre inte längre gav något effektivt skydd, samtidigt som den immunitet en hög andel yngre förvärvat genom infektion högst några år innan gav relativt gott skydd. Om samma sak sker inom några år med detta pandemivirus, men massvaccineringen endast gett de yngre kortvarigt skydd, kanske vi får en situation där både yngre och äldre har dåligt skydd och i stor utsträckning drabbas samtidigt, och då kan det verkligen bli trassligt för sjukvården.

(1) http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3427795.svd

(2) http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3424817.svd

Mer oprat

Jag fick en kommentar från Sven på mitt inlägg om negerade verb häromdagen. Jag ifrågasatte i sista stycket två saker, som jag kanske inte höll isär på ett tydligt sätt: för det första ifrågasatte jag om det i rikssvenska finns verb som bara uttrycker negationen av andra verb, och för det andra om vi bildar verb med o-prefixet på samma sätt som vi bildar t.ex. adjektiv. Dessa båda ifrågasättanden är oberoende av varandra: även när det gäller adjektiv är det ofta så att o-prefixet uttrycker något mer än bara negation, som i exemplen med ”olycklig” och ”odöd”.

När det gäller frågan om o-prefixet måste jag nog medge att det ibland används för att bilda verb som betecknar motsats. Sven hade exemplet med ”oroa”, men där verkar det rimligt att hävda att det är bildat av ”oro” snarare än direkt av verbet ”roa”. Men ”ogilla” är också ett vanligt verb i rikssvenska, och det verkar inte vara bildat av något substantiv eller adjektiv. ”Ogillande” kan användas substantivistiskt eller adjektivistiskt, men det är ju verbets egen presens participform. ”Ogilla” tycks vara bildat som ett motsatsord till ”gilla”.

I negationsfrågan står jag fast: jag har inte sett något rikssvenskt verb som bara uttrycker detsamma som något annat verb kombinerat med ”inte”. ”Ogillar” är starkare än ”gillar inte”/”inte gillar”, även om det kan se ut som om det inte vore så, utan de betydde samma sak. Om jag säger ”Jag gillar inte Magnus Uggla”, kommer nog folk att dra slutsatsen att jag ogillar Uggla. Men det verkar vara en s.k. konversationell implikatur, som har att göra med vad som är underförstått i yttrandet, snarare än vad det betyder. Jag kan upphäva den genom att säga något i stil med: ”Jag gillar inte Magnus Uggla, men jag ogillar honom inte heller, utan jag förhåller mig kallsinnig”. När det gäller t.ex. adjektiv verkar det å andra sidan vara så att o-prefixet ibland bildar rena negationer. ”Det är omöjligt att alla klarar tentan” tycks inte betyda något annat än ”Det är inte möjligt att alla klarar tentan”. Det verkar inte finns något neutralt mittemellan för möjlighet, som för lycka eller gillande.

I Svenska akademiens grammatik nämns också kort fenomenet med norrländska negerade verb som ”oätit”. De påpekar att det mest är supinumformer som bildas på det viset, som i Lindströms exempel med ”okommit” och ”ovunnit”. ”Jag okommer på något” eller ”Sju elever okom till lektionen” skulle då troligen inte ens gå hem i Blattnicksele. Man kan ju alltid undra om det finns någon förklaring till begränsning i negerandet; kanske är det bara en språkhistorisk tillfällighet.

Okommer på något

Jag såg andra delen av Lindströms dialektresa, som handlade om norrländska dialekter. Ett tema i programmet var den norrländska ordekonomin. En sak han tog upp var hur de flitigt använder sig av det nekande prefixet ”o” för att kunna uttrycka sig kortare, och han hade exempel som ”okommit” (inte kommit), ”ovunnit” och ”oi” (inte i, om t.ex. en knapp).

Jo, i rikssvenska är det väl ofta så att ett ord bildat o-prefixet uttrycker något starkare än ursprungsordet i kombination med negation som ”inte”.Ett exempel som jag minns att vi körde när jag började läsa filosofi, och vi skulle göra satslogiska formaliseringar: ”olycklig” är starkare än ”inte lycklig”. Här finns det ett mer neutralt mellanområde som täcks in av ”inte lycklig”, medan ”olycklig” står för den absoluta motsatsen till ”lycklig”. Ibland lever ordet med o-prefix kvar, fast det ursprungliga ordet utan prefix är antikverat i den relevanta betydelsen, som ”orolig”, som kommer av ”rolig” i betydelsen lugn. Ett ord som ”odöd” (som används som beteckning på spöken, vampyrer och liknande) fungerar på motsatt sätt jämfört med ”olycklig” i exemplet ovan. ”Odöd” är inte motsatsen till ”död”: en odöd individ står närmare de döda än en som bara inte är död. Men det är ju ett ord som införts i språket på ett sent stadium, när ”inte död” i princip blivit synonymt med ”levande”.

Om vi återgår till Lindströms exempel är väl ”okommit” och ”ovunnit” också språkliga anomalier. Jag kan inte komma på något ord i rikssvenska där o-prefixet används före verb: det används före adjektiv och adverb. Det fungerar väl på samma sätt med ett engelskt prefix som ”un”. Är det överhuvudtaget vanligt med verb som bara betecknar detsamma som ett annat verb kombinerat med ”inte” (även om det givetvis finns massor med verb som betecknar sådant som är oförenligt eller på något sätt motsatt andra verb)? Det verkar som om verb generellt betecknar bestämda tillstånd, handlingar etc., och inte blotta frånvaron av sådana.

Dialekternas attraktion

Fredrik Lindströms programserie Svenska dialektmysterier visas nu i repris i SVT. Den var intressant när den sändes första gången 2006, och jag följer den nu på nytt. I första avsnittet diskuterades bl.a. vad åtskillnaden mellan dialekter kan ha haft för funktion i mänsklighetens utveckling. Hos vissa djurarter tycks olikheter i läten, som kan ses som analoga med olika dialekter hos människan, ha som funktion att förhindra inavel genom att göra det möjligt för djuren att identifiera individer som är nära släkt med dem själva. De spekulerade i om det kan ha varit en evolutionär fördel även för människor att attraheras till personer med annan dialekt.

De påpekade att 75 procent av alla svenska äktenskap ingås mellan parter som talar olika dialekt. De uppgav inte någon källa, och jag vet inte om det finns en massa forskning kring detta, men när en sådan siffra ges isolerat är det väl tveksamt om den säger så mycket. Har de någon nollhypotes, som att olikhet i dialekt inte i sig spelar någon roll för val av äktenskapspartner, som de försökt vederlägga? Man skulle kanske t.ex. kunna titta på hur stor andel av alla ungefär jämnåriga personer folk mött (mer än helt flyktigt) under den period då de träffat sin blivande äktenskapspartner (vilket ofta sammanfaller med militärtjänst, universitetsstudier etc.) som talat samma dialekt som de själva, och sedan testa om folk oftare än man utifrån detta kunde förvänta sig gift sig med någon med annan dialekt. Detta skulle väl i praktiken vara omöjligt att avgöra exakt: man skulle tvingas utgå från uppskattningar baserade på data om de miljöer där personerna rört sig o.s.v. (Det finns förstås enklare tester man skulle kunna göra när det gäller folks benägenhet att finna olika dialekter attraktiva, men om man skall använda just data över val av äktenskapspartner på ett i sammanhanget intressant sätt, verkar det kräva ganska komplicerade undersökningar.)

Lindström pratade också om hur man kan använda dialekt för att framhäva sin identitet vid vissa tillfällen. I går kväll var jag in till Kulturfestivalen i Stockholm och såg en hyllningskonsert till Ted och Kenneth Gärdestad, med Janne Schaffer som värd, där flera svenska artister framförde brödernas musik. Bl.a. medverkade Marit Bergman och Miss Li, som båda kommer från Dalarna. Idag sommarpratade Frida Hyvönen på tydlig västerbottniska. Det har sagts att många framgångsrika svenska artister kommer från relativt små, undanskymda orter, och som förklaring har jag har hört anföras att ungdomar där skulle vara benägna att starta band, då det inte finns mycket annat att göra. En annan hypotes vore att personer som har en dialekt som de delar med relativt få svenskar, som kan vara överrepresenterade bland dem som inte kommer från större städer, skulle ha en fördel när det gäller att väcka uppmärksamhet och bli ihågkomna av folk, men det är kanske väl långsökt, speciellt när det gäller artister som i regel sjunger på engelska.

Kvickt ljus

Nu i veckan rapporterades att folk i Stockholm börjat hamstra glödlampor. Anledningen är att matta glödlampor förbjuds inom EU från första september, i syfte att spara energi, även om befintliga lager får säljas ut. SVT citerar en lampaffärsexpedit som säger att lågenergilampan, som lanseras som det främsta alternativet, skulle bli ”lite blågrön” i tonen, vilket de kunder som köper på sig glödlampor inte gillar. Det är underligt att de låter det där stå oemotsagt. Att folk har sådan uppfattning kan kanske vara en förklaring till att de hamstrar glödlampor, men de lågenergilampor som säljs i dag har normalt ungefär samma färgtemperatur som vanliga glödlampor (även om färgåtergivningen kan vara litet sämre), och det borde journalisterna själva ha kunnat konstatera genom att titta på en lampa i butiken.

Nu finns det andra problem med lågenergilampor, som att de innehåller kvicksilver (samtidigt som glödlampor bl.a. innehåller bly), och att vanliga modeller inte går att ljusreglera, även om det finns dyrare varianter som skall klara det. I framtiden kommer vi kanske att använda lysdiodlampor, som är ännu effektivare och hållbarare än lågenergilampor och inte innehåller tungmetaller. Idag är de dock dyra och finns inte för höga ljusstyrkor.

Lågenergilampor är i själva verket små lysrörsarmaturer med driftdonet och lysröret hopbyggda. Jag har läst många på nätet som oroar sig inte bara för kvicksilvrets påverkan på miljön och påverkan på människor i samband med tillverkningen, utan också för att det skulle vara förfärligt farligt om en lågenergilampa gick sönder, så att kvicksilver spreds i rummet. En miljöexpert i en artikel hos TV4 anser att lamporna borde märkas med dödskalle. Jag har aldrig, varken nu eller tidigare, hört någon som oroat sig för att bli kvicksilverförgiftad av ett vanligt lysrör som krasat, trots att lysrör funnits överallt sedan 1940-talet och äldre modeller innehåller mer kvicksilver än de lågenergilampor som säljs idag.