Vända kort

För några veckor sedan deltog jag i Filosofidagarna, som detta år var förlagda i Stockholm. En av föredragshållarna, Justine Jacot från Lund, tog bl.a. upp det s.k. Wason selection task, ett psykologiskt experiment som för första gången genomfördes på 60-talet. För min del tycker jag detta experiment är intressant, inte minst därför att diskussionen som förts kring det visar på en allmän tendens att kanske alltför lätt tillskriva folk systematiskt felaktiga uppfattningar eller felaktiga resonemang, vilket jag diskuterat bl.a. i de två senaste inläggen här, på tal om tolkningar av enkäter.

I sin ursprungliga form går det aktuella försöket alltså ut på att försökspersonerna får se fyra kort, märkta A, K, 4, 7, och informeras om att varje kort har en siffra på ena sidan och en bokstav på andra sidan, varefter de ombeds ange den minsta mängd kort de behöver vända för att avgöra om följande regel är giltig: Om det är en vokal på ena sidan, är det ett jämnt tal på andra sidan. Vad är rätt svar? Ja, tolkar man det aktuella villkoret som s.k. materiell implikation som gäller för de fyra korten, vilket i detta sammanhang helt enkelt skulle innebära att det på vart och ett av de fyra korten antingen finns en konsonant på ena sidan eller ett jämnt tal på andra sidan, är korrekt svar A och 7. Men det är typiskt bara 5–10 procent som ger detta svar; det vanligaste är att man svarar A och 4. Detta har, t.ex. av upphovsmannen, Peter Wason, tolkats som evidens för utbrett feltänkande, t.ex. det som kallats confirmation bias, att man bara söker evidens som styrker ens hypotes och inte evidens som motsäger den.

Det har emellertid också gjorts försök som visar att när folk ställs inför andra exempel med en, på ytan, likartad struktur, svarar de flesta ”rätt” enligt den ovannämnda tolkningen, t.ex. om regeln är: Om en person är under 18, får denne inte dricka alkohol. Här svarar de flesta att man måste kontrollera dels fallen där personen är under 18, dels fallen där personen dricker alkohol för att avgöra om denna regel åtlyds. En tolkning av denna diskrepans är att siffer- och bokstavsexemplet ställer till det därför att det är mer abstrakt till sin natur och att vårt tänkande ofta inte sker i enlighet med abstrakta, logiska regler. En annan tolkning är att personerna i det exemplet uppfattar villkoret i linje med något annat än materiell implikation för de fyra korten, och att de flesta kanske, givet denna alternativa förståelse, resonerar helt korrekt. Ett exempel på något som skulle kunna göra att Wasons avsedda tolkning verkar långsökt, är att man i naturligt språk normalt inte skulle uttrycka sig i termer av ”regler” och använda villkorssatser om man bara ville säga att ett visst rent beskrivande villkor är uppfyllt av några kort, och att det är naturligt att istället uppfatta korten som ett stickprov när problemet formuleras på detta sätt. Däremot är det helt naturligt när man, som i ungdomsfylleexemplet, diskuterar om en viss grupp personer följer ett påbud – då är man ofta intresserad av just de aktuella personerna snarare än personerna som stickprov (se (Stenning och Lambalgen 2004) för mer diskussion om de olika tolkningarna av de aktuella experimenten).

Referenser

Stenning, Keith, och Michiel van Lambalgen. 2004. ”A little logic goes a long way: basing experiment on semantic theory in the cognitive science of conditional reasoning”. Cognitive Science 28. http://dx.doi.org/10.1016/j.cogsci.2004.02.002.

Snuvlogik

Jag har tyckt mig märka en viss begreppsförvirring när det gäller förkylning och influensa. Är det så att man aldrig kan vara säker på att man haft influensa, om man inte fått influensavirus bekräftat via laboratorietest? Har man influensa, om det är så att man har allmänsymptom, som feber och matthet, i kombination med luftvägssymptom? Om man inte har sådana symptom, utesluter det att man har influensa? Det verkar finnas två faktorer, som i olika sammanhang anses vara av betydelse: dels influensalikt syndrom (förkortas ILS), dels infektion med influensavirus (IV), som kan avgöras genom laboratorieprov. Den exakta definitionen av ILS varierar, men den brukar innefatta feber, eventuellt i kombination med andra allmänsymptom, plus symptom från övre luftvägarna, som snuva och hosta. Jag skall inte här diskutera definitionen av ILS vidare. Det jag skall fokusera på, är att det går att tänka sig flera definitioner av influensa utifrån olika kombinationer av ILS och IV.

Nedanstående tabell listar alla tänkbara definitioner av influensa, som bestäms av vilka kombinationer av ILS och IV som skulle konstituera influensa (med J för ”ja” och N för ”nej”). De olika alternativen motsvarar de 16 tvåställiga sanningsfunktionerna av påståenden som används inom satslogik.

ILS	IV	D0	D1	D2	D3	D4	D5	D6	D7
J	J	N	N	N	N	N	N	N	N
J	N	N	N	N	N	J	J	J	J
N	J	N	N	J	J	N	N	J	J
N	N	N	J	N	J	N	J	N	J
ILS	IV	D8	D9	D10	D11	D12	D13	D14	D15
J	J	J	J	J	J	J	J	J	J
J	N	N	N	N	N	J	J	J	J
N	J	N	N	J	J	N	N	J	J
N	N	N	J	N	J	N	J	N	J

Vad skall vi säga om dessa definitionsförslag? Det verkar för det första klart att D0–D7 är ointressanta för en definition av influensa: det finns inget sammanhang där det skulle förnekas att någon som har både konstaterat influensavirus och influensasymptom också har influensa. D9, D11, D13 och D15 är på motsatt sätt uppenbart för vida: du har influensa även om du varken har virus eller symptom. D15 är helt tom på innehåll.

D8 är den strängaste definition som kan vara rimlig i något sammanhang: du har influensa om du har både typiska symptom och rätt virusinfektion, men inte annars. D10 likställer influensa med förekomsten av rätt virusinfektion, oavsett om den ger upphov till typiska influensasymptom eller inte, och det är nog en definition som ofta används i kliniska sammanhang, t.ex. när SMI talar om laboratorierapporterade influensafall. D12 likställer influensa med influensasymptom, oavsett orsak. Det är kanske en användning av ordet ”influensa” som är vanlig i vardagliga sammanhang. D14, slutligen, säger att antingen symptom eller virus krävs. Jag vet inte om det motsvarar någon förekommande användning av ordet influensa.

Om vi tänker oss att ”förkylning” motsvarar någon virusrelaterad övre luftsvägsinfektion som står i något motsatsförhållande till influensa, kan vi konstruera några alternativa definitioner av förkylning som virusinfektion i övre luftvägarna (LV), tillsammans med negationen av de diskuterade definitionerna av influensa ovan. LV&D1 innebär att du har en virusorsakad luftvägsinfektion, men inte influensavirus och inte heller influensasymptom, t.ex. en rhinovirusförkylning utan feber. LV&D3 innebär att du har en virusorsakad luftvägsinfektion, men inte influensasymptom: det kan vara en ”influensasnuva”, d.v.s. lätta förkylningssymptom orsakade av influensavirus (motsvarar D2). LV&D5 innebär att din luftvägsinfektion är virusorsakad, men inte av influensavirus, även om dina symptom kan motsvara en läroboksbeskrivning av influensa (då är det alltså en ”superförkylning”, som svarar mot LV&D4). LV&D7, slutligen, innebär att du har en infektion i luftvägarna orsakad av icke-influensavirus, med eller utan influensasymptom, eller orsakad av influensavirus, men utan influensasymptom.

Logiska besvär

En litteraturvetare i Lund, Katarina Bernhardsson, har relativt nyligen disputerat på en avhandling som fått betydligt större uppmärksamhet i media än min avhandling(*), och förmodligen min filosofiska forskning överhuvudtaget, någonsin kommer att få. Den heter Litterära besvär och handlar om skildringar av sjukdom i svensk samtidslitteratur. Jag såg ett recension av Bernhardssons avhandling, av Nils Schwartz i Expressen(1). Schwartz skriver i inledningsstycket att sjukdom är något som ”konstituerar de mänskliga livsvillkoren mera än kärlek”, att ”[d]et finns de som aldrig har älskat, men ingen som aldrig har haft feber”. Det påståendet fick mig att tänka på en föreläsning i religionsfilosofi vi hade när jag läste första terminen praktisk filosofi, för nära tio år sedan. I läroboken vi hade stod följande som exempel på ett påstående som vi kunde inse var sant, fast det inte gick att verifiera utifrån erfarenheten.

(A) Alla människor tillbringar en del av livet sovande.

Vår föreläsare sade att (A) var ett uppenbart falskt påstående och bad oss ge ett motexempel. Jag räckte upp handen och hänvisade till att det föds barn som dör strax efter förlossningen, i vissa fall innan de fått sova någonting. Ja, och om man anser att det mänskliga livet börjar före födelsen, borde det fungera att hänvisa till foster som dör strax efter att de passerat den relevanta gränsen.Vad skall vi säga om följande påstående?

(B) Vissa människor har aldrig älskat, men alla människor har haft feber.

(B) har formen av en konjunktion, som är sann i just de fall där båda leden är sanna. Det första ledet är säkert sant, åtminstone om ”älskat” tolkas som att man upplevt romantisk kärlek riktad mot en annan person, eller liknande. Men det andra ledet är uppenbart falskt. Som i sömnexemplet kan man hänvisa till att det finns gott om små barn som aldrig hunnit få feber, och många av dem som dör under första levnadsåret hinner förmodligen aldrig få det heller. Vad skulle vara fel med det motexemplet? Ingår inte alla människor i den i sammanhanget relevanta mängden av individer? Kanske handlar det bara om människor som är gamla nog och har andra egenskaper nödvändiga för att kunna intressera sig för litteratur. Blir (B) sant i ett sådant fall? Jag vet inte: jag har i alla fall inga uppenbara motexempel.

(*)Min avhandling har nu levererats och spikats i reviderad version och finns åter tillgänglig här.

(1) Schwartz. N., Katarina Bernhardsson: Litterära besvär, Expressen 2010-12-07, http://www.expressen.se/kultur/1.2243904/katarina-bernhardsson-litterara-besvar

Hemkommen

Jag har precis kommit hem från Nederländerna, där jag deltagit i ett filosofievenemang. Det var först meningen att det skulle ha hållits 20–23 april, men jag som skrev i mitt inlägg här 19 april blev det då inställt på grund av vulkanaktiviteten. Men nu blev det alltså av, och jag fick åka ut och flyga och även åka utomlands, efter att inte ha gjort någotdera sedan jag var till Grekland 1997, och när jag nu till slut kom iväg, kom alltså hemresan också att infalla på vad som sedan 2001 i någon mån kommit att betraktas som flygresenärers olycksdatum.

Konferensen var också intressant. Alla föredragen handlade om att på olika sätt tillämpa formella metoder på moralfilosofin, eller områden som tangerar denna. Samtidigt blev dagarna ganska hektiska, med anföranden från nio till fem varje dag tisdag till fredag, med en timmes lunch (i praktiken ofta mindre, eftersom föredragshållarna hade en tendens att dra över tiden). Jag höll på tisdagseftermiddagen en presentation, som var en sammanfattning av de centrala delarna i min kommande avhandling, och det var väl nästan sista chansen att få kommentarer på detta, som jag hinner göra något åt innan 7 oktober, då jag måste lämna in manuskriptet till tryckeriet. Jag fick påpekanden om slarvfel i formella delar, vilket jag är tacksam för under rådande omständigheter.

Bör-förvirring

I tisdags höll jag s.k. slutseminarium för min avhandling. Det är, som namnet antyder, det sista seminarium man skall hålla före disputationen, och det går ut på att man presenterar hela sitt utkast och anlitar någon forskare som är specialiserad inom området, och inte som annars en annan doktorand, för opponering. Det jag skriver om är s.k. deontisk logik, som handlar om logiska relationer mellan normuttryck som ”påbjudet”, ”tillåtet” och ”förbjudet”. Jag ställer då upp en formell kalkyl med ett formaliserat språk och olika regler som skall motsvara slutledningar vi i naturligt resonemang kan dra t.ex. från att någonting är påbjudet: av typen, om det är påbjudet att a och påbjudet att om a så b, är det även påbjudet att b. En sådan kalkyl brukar kompletteras med en s.k. formell semantik, som ger en sorts tolkning av uttrycken i det formella språket; idén är att kalkylen skall vara sund och fullständig i relation till semantiken, alltså man skall kunna använda reglerna i kalkylen för att bevisa b utifrån a precis i de fall där b följer ur a i semantiken.

I varje fall om man har ett syfte som det jag har, d.v.s. att använda logiken för att förklara hur vi resonerar i vardagliga (eller moralfilosofiska) sammanhang, måste man i sin tur också göra begripligt hur semantiken är kopplad till en begreppsapparat vi kan känna igen därifrån. Det var främst på den punkten opponenten gav mig bakläxa. Han sade att han inte visste vad han skulle säga till en moralfilosof när det gäller vad som följer från filosofens moraluppfattning med den tolkning av ”bör” som jag ger i avhandlingen. Jag kan hålla med om att den kritiken var berättigad som framställningen ser ut. Men det blev en ganska intressant diskussion, och nu tror jag väl att jag kan få fason på de saker som påpekades, så att jag är klar med avhandlingen i höst.

Leka detektiv

Engelska Wikipedia talar i artikeln om Sherlock Holmes om dennes förmåga att med hjälp av ”deductive reasoning” sluta sig till alla möjliga fakta om folk utifrån, som det tycks, rudimentära observationer. Den svenska versionen beskriver också Holmes metod som att han ”får fram fakta ur bevis” genom ”deduktion”.

Jag besökte nu under kvällen ett föredrag där talaren påpekade att Holmes i själva verket inte alls gör några deduktivt giltiga slutledningar. En deduktivt giltig slutledning – vilket är vad filosofer normalt menar när de pratar om att en slutledning är ”logiskt giltig” – är en där det är självmotsägande att anta premisserna och förkasta slutsatsen, t.ex. från ”Alla fiskar lever i vatten” och ”Alla sillar är fiskar” till ”Alla sillar lever i vatten”. Men när det gäller de förklaringar Sherlock Holmes ger till sina observationer skulle vi alltid kunna förkasta dessa till förmån för alternativa förklaringar.

Holmes tycks ägna sig åt en annan slutledningsform, s.k. abduktion, där man sluter sig från en observation och en regel som säger att det observerade fenomenet inträffar under vissa omständigheter till att de omständigheterna råder; de är den bästa förklaringen av observationen. Vi gör sådana slutledningar till vardags, och i vardagsspråket kallar vi dem nog ofta ”logiska resonemang”. Det är ett exempel på subtila betydelseglidningar mellan filosofi och vardagsspråk av den typ jag beskrev här i mitt julaftonsinlägg.

Vardagliga exempel på abduktiva resonemang skulle kunna vara att jag sluter mig från att någon skriver på någon social nätverkssida att det är 20 grader kallt utanför fönstret till att personen har en utomhustermometer i sitt hem, och från att han sedan skriver att han skulle vilja ha läst Sagan om ringen till att han inte har den i sin ägo men gärna skulle vilja. Jag hade tänkt köpa honom en utomhustermometer i present, men i stället köper jag Sagan om ringen. Jag berättar det för hans fru, som svarar att de har Sagan om ringen, och att han flera gånger försökt ta sig igenom den men aldrig orkat, men att de däremot inte har någon utomhustermometer: de var på besök hos en släkting när han skrev att det var 20 grader kallt utanför fönstret.

Att Holmes slutledningar inte är giltiga deduktioner var väl knappast överraskande för någon som läst litet logik. Men talaren menade att det skapas en illusion av att Holmes ägnar sig åt deduktion bl.a. genom att hans slutledningar aldrig tillåts slå fel, till skillnad från de abduktiva slutledningarna i exemplet ovan. Detta, plus det faktum att abduktion och deduktion båda täcker in vad som till vardags kallas ”logiska resonemang” kan kanske förklara den förväxling de gör på Wikipedia.

Eller?

Som nybörjarstudent i logik fick jag för flera år sedan lära mig att vissa användningar av ”eller” i vanligt språk inte får tolkas som logisk disjunktion, ”eller” (skrivs ”v”: ”P v Q” betyder att åtminstone ett av påståendena P och Q är sant). Ta följande, som handlar om vad Greta kan göra vid ett visst tillfälle (jag utelämnar i det följande tidsreferenser för enkelhetens skull):

(G) Greta kan sjunga eller spela munspel.

Det kan verka rimligt att tolka det som en disjunktion av två påståenden:

(G*) (Greta kan sjunga) v (Greta kan spela munspel)

Men normalt kan man från (G) sluta sig till dels att Greta kan sjunga, dels att hon kan spela munspel, och det logiska ”eller” var ju förenligt med att hon bara kunde ett av dessa. Den rätta tolkningen av (G) måste alltså vara med logiskt ”och”, &: ”P & Q” betyder att både P och Q är sanna:

(G**) (Greta kan sjunga) & (Greta kan spela munspel)

Det var vad vi fick lära oss, och det är vad t.ex. Stanfords filosofilexikon förespråkar om motsvarande engelska konstruktioner med ”or”. Det kan verka rimligt, men det är samtidigt något förbryllande. Varför skulle vi i både svenska och engelska plötsligt använda ”eller” eller ”or” för att uttrycka det vi normalt uttrycker med ”och”? En annan tolkning vore följande påstående med en s.k. modallogisk operator, Möjligt(P), som skall läsas ”Det är möjligt att P”:

(G***) Möjligt(Greta sjunger v Greta spelar munspel)

Jag vet inte om sådana tolkningar av påståenden som (G) diskuterats tidigare i litteraturen. (G***) är, som (G*), förenligt med att Greta t.ex. bara kan sjunga och inte spela munspel. Men en s.k. pragmatisk regel för språkanvändning, att vi inte skall ge mindre relevant information än vi har tillgång till, gör att vi kan utgå från att den som uttalar (G) inte anser att (G***) är sant därför att Greta bara kan sjunga: i så fall borde personen ge den mer specifika informationen. I stället vill personen säga att disjunktionen i (G***) kan vara sann genom att en godtycklig disjunkt (att hon sjunger eller spelar munspel) är sann. (G**) blir då något vi normalt pragmatiskt implicerar, ger vid handen, när vi hävdar (G).

Man kan kanske hänvisa till samma regel för att förklara att vi inte säger ”P eller Q” när vi vet att både P och Q är sanna, i stället för att anta att ”eller” i naturligt språk har en viss ”exklusiv” betydelse: att bara ett alternativ är sant. Det verkar hur som helst som att vi använder uttryck som (G) just i fall när vi har två alternativ som utesluter varandra. Ta följande:

(H) Greta kan spela banjo och trummor och dessutom spela munspel eller sjunga.

En rimlig tolkning av (H) är väl:

(H*) Möjligt [(Greta spelar banjo & Greta spelar trummor) & (Greta spelar munspel v Greta sjunger)]

När vi vill uttrycka att båda alternativen kan vara sanna använder vi just ”och” i normal betydelse vanligt språk, annars använder vi ”eller”: det är just det som är skillnaden mellan (G) och (H). Det verkar inte finnas någon anledning att anta att ”eller”, just när vi beskriver alternativa möjligheter som i (G), plötsligt inte har sin vanliga betydelse.

I vanlig modallogik betyder (G***) också detsamma som:

(G****) Möjligt(Greta sjunger) v Möjligt(Greta spelar munspel)

Det liknar ju det ursprungliga, förkastade (G*). Men gör man ett uttalande med liknande struktur som (G****), ”Det är möjligt att P eller det är möjligt att Q” låter det som att man menar en av dessa möjligheter gäller, men man är osäker på vilken, vilket kanske också kan förklaras med pragmatiska regler.

Lottlös vinnare

Jag går på olika föreläsningar och seminarier mest hela tiden. I går förmiddag var det en forskare från KTH som diskuterade en redan publicerad artikel. Det handlade om hur man skall tolka det att vi kan säga sådant som ”Om du inte köper en lott, kan du inte vinna” och ändå anse att du kan vinna utan för att den skull anse att du verkligen kommer att köpa en lott (det räcker att du har möjlighet att köpa en lott). Man kan tycka att det inte är så märkvärdigt, men det ställer till vissa problem när det gäller utformningen av en logik för konditionaler, ”om…så”-satser. Enligt slutledningsregler i vanlig logik, som vid första anblicken kan verka självklara, kan man sluta sig från ”Om du inte köper en lott, kan du inte vinna” och ”Du kan vinna” till ”Du köper en lott” (i varje fall om man formaliserar dessa satser på det sätt som vid första anblicken troligen ter sig rimligt).

På kvällen var jag sedan på ett föredrag om problem med att använda intuitioner, vilket väl här betyder något i stil med omedelbara uppfattningar som inte är direkt baserade på resonemang, som argument för eller emot olika filosofiska teorier. Ofta är det så att man har någon filosofisk teori, målar upp något, ofta ganska verklighetsfrämmande, science fiction-artat, scenario, och säger: ”Titta, i det här fallet ger teorin det här resultat, men det inser man ju att det är fel, alltså: ut med teorin!” (Ett exempel på samma typ av resonemang som i slutet förra stycket.) Psykologer och andra forskare har på senare år gjort empiriska studier på hur folk formar sådana intuitioner om scenarion, och det verkar som om dessa av olika faktorer som i vilken ordning scenarion och presenteras och liknande, vilket gör att man kan tvivla på hur tillförlitliga de är när det gäller att rättfärdiga eller vederlägga filosofiska teorier.

Konsten att skylla på något

Jag har varit till Stockholm idag för att diskutera ett avhandlingsavsnitt jag skrivit. Det handlade bl.a. om vilka logiska regler som kan användas för att beskriva situationer där allting vi kan göra är förbjudet, om det nu finns några sådana situationer. Vissa filosofer har hävdat att det kan uppstå situationer där vi både måste göra något och låta bli, t.ex. om vi varit dumma nog att lova en person att gå på en tillställning och en annan person, som inte vill se oss där, att inte gå dit.

Jag har ungefär halva min beräknade doktorandtid kvar, medan andra är lyckliga nog att vara klara. I går var jag och lyssnade på disputationen för den avhandling om fel i dödsorsaksintyg jag nämnde i förra inlägget. Det var också en intressant diskussion att lyssna på.

Jag tycker att prat om orsaker i allmänhet tenderar att bli förvirrande. När vi säger att en händelse A är orsak till en annan händelse, B, uttrycker vi kanske för det första att A på något sätt är ett led i en kedja av nödvändiga betingelser för B. Men det är inte godtyckligt vilka betingelser vi nämner som orsaker: vi säger normalt inte, för att ta ett standardexempel, att orsaken till en brand var att det fanns syre i luften. Om några känner sig tunga i huvudet dagen efter en disputation kan de hävda att de inte varit det om inte disputationen ägt rum, men det kan vara missvisande att säga att det är disputationen som är orsaken. Det vi pratar om som ”orsak” är något som är intressant ur något perspektiv: t.ex. något som det är realistiskt att söka förhindra i framtida liknande fall. Ibland blir det som en sorts övertalningsdefintion, där man försöker pådyvla sin syn på vad som är viktigt att fokusera på.

Statistiken över dödsorsaker är, såvitt jag vet, ett ganska speciellt fenomen på så sätt att man systematiskt, för var och en av över 90 000 händelser om året i Sverige, väljer ut en ”officiell” viktigaste orsak. Det som väljs ut är den s.k. underliggande orsaken, som i WHO:s manual sägs vara den sjukdom eller skada, eller de omständigheter (olyckor, självmord), som inledde förloppet som ledde till döden. Vi har en, om än något vagt definierad, idé med statistiken, nämligen att hindra förtida dödsfall, och det är då bäst att fokusera på roten till det onda, åtminstone i den mån denna realistiskt kan påverkas. Demens blir mer och mer accepterat som dödsorsak i takt med att folk, t.ex. en forskargrupp i det hus där disputationen ägde rum, arbetar för att söka förhindra det.

Men hur långt tillbaka skall man gå; hur avgränsar man ”förloppet” från olika faktorer i bakgrunden? Olika riskfaktorer för hjärtinfarkt, som ”skadligt tobaksbruk” och ”högt blodtryck”, finns med i ICD-10 och kan rapporteras som underliggande orsaker, men hjärtinfarkt ges prioritet över dem. Förklaringen är kanske att dessa faktorer tenderar att samverka med andra påverkbara faktorer, och att deras användning skulle göra talet om en orsak ännu mer godtyckligt.

I praktiken är det inte så lätt att dra gränsen. I avhandlingen diskuteras sådana exempel: vissa forskare säger att det är fel att man ibland rapporterar diabetes som orsak till sjukdomar i cirkulationsorganen; andra säger att det är fel att man inte alltid gör det.

Straffet

Jag har ägnat veckan åt att läsa i James Forresters bok Being good and being logical. Boken går ut på att diskutera och ställa upp system som visar den logiska strukturen hos normbegrepp, som ”bör”, ”får” och liknande. Detta har varit ett livligt debatterat ämne inom filosofin sedan 50-talet, och mitt eget avhandlingsprojekt går också ut på att hitta något slags klarhet i det.

Ibland pratar man om att det bör vara på ett visst sätt, t.ex. ”batterierna i datorn bör vara laddade”; ibland pratar man om att någon bör göra något, t.ex. ”du bör sätta datorn på laddning”. Hur skall relationen mellan dessa begrepp förstås? Det vanligaste bland filosofer som sysslar med frågan har nog varit att analysera det senare direkt i termer av det förra: ”du bör sätta datorn på laddning” betyder t.ex. ”det bör vara så att du sätter datorn på laddning”. På så sätt får man ett ”bör” som opererar på påståenden, t.ex. ”du sätter datorn på laddning”, vilket förenklar den filosofiska analysen: man kan t.ex. använda vanliga semantiska modeller som utarbetas för att analysera begrepp som ”det är nödvändigtvis så och så”.

Forrester godtar inte denna typ av analys rakt av, men han har en sorts vidareutveckling: han hävdar att ”du bör sätta datorn på laddning” kan förstås som ”det bör vara så att du antingen sätter datorn på laddning eller får ditt rättmätiga straff” (”appropriate penalty”). ”Bör göra” är alltså kopplat inte bara till en agent, någon som kan handla på ett bestämt sätt, utan också till föreställningen om ett rättmätigt straff. Det verkar en smula hårt. Jag tycker nog ofta att folk bör göra på det ena eller det andra sättet, utan att jag för den skull också anser att de bör lida något som kan beskrivas som ett straff, eller negativ följd, om de inte gör det. Men då handlar det väl, skulle Forrester säga, egentligen bara om det lamare ”bör vara”. Ibland kan jag undra om det att jag sitter här och försöker få reda i de här frågorna i sig är ett straff för något.