Konsten att skylla på något

Jag har varit till Stockholm idag för att diskutera ett avhandlingsavsnitt jag skrivit. Det handlade bl.a. om vilka logiska regler som kan användas för att beskriva situationer där allting vi kan göra är förbjudet, om det nu finns några sådana situationer. Vissa filosofer har hävdat att det kan uppstå situationer där vi både måste göra något och låta bli, t.ex. om vi varit dumma nog att lova en person att gå på en tillställning och en annan person, som inte vill se oss där, att inte gå dit.

Jag har ungefär halva min beräknade doktorandtid kvar, medan andra är lyckliga nog att vara klara. I går var jag och lyssnade på disputationen för den avhandling om fel i dödsorsaksintyg jag nämnde i förra inlägget. Det var också en intressant diskussion att lyssna på.

Jag tycker att prat om orsaker i allmänhet tenderar att bli förvirrande. När vi säger att en händelse A är orsak till en annan händelse, B, uttrycker vi kanske för det första att A på något sätt är ett led i en kedja av nödvändiga betingelser för B. Men det är inte godtyckligt vilka betingelser vi nämner som orsaker: vi säger normalt inte, för att ta ett standardexempel, att orsaken till en brand var att det fanns syre i luften. Om några känner sig tunga i huvudet dagen efter en disputation kan de hävda att de inte varit det om inte disputationen ägt rum, men det kan vara missvisande att säga att det är disputationen som är orsaken. Det vi pratar om som ”orsak” är något som är intressant ur något perspektiv: t.ex. något som det är realistiskt att söka förhindra i framtida liknande fall. Ibland blir det som en sorts övertalningsdefintion, där man försöker pådyvla sin syn på vad som är viktigt att fokusera på.

Statistiken över dödsorsaker är, såvitt jag vet, ett ganska speciellt fenomen på så sätt att man systematiskt, för var och en av över 90 000 händelser om året i Sverige, väljer ut en ”officiell” viktigaste orsak. Det som väljs ut är den s.k. underliggande orsaken, som i WHO:s manual sägs vara den sjukdom eller skada, eller de omständigheter (olyckor, självmord), som inledde förloppet som ledde till döden. Vi har en, om än något vagt definierad, idé med statistiken, nämligen att hindra förtida dödsfall, och det är då bäst att fokusera på roten till det onda, åtminstone i den mån denna realistiskt kan påverkas. Demens blir mer och mer accepterat som dödsorsak i takt med att folk, t.ex. en forskargrupp i det hus där disputationen ägde rum, arbetar för att söka förhindra det.

Men hur långt tillbaka skall man gå; hur avgränsar man ”förloppet” från olika faktorer i bakgrunden? Olika riskfaktorer för hjärtinfarkt, som ”skadligt tobaksbruk” och ”högt blodtryck”, finns med i ICD-10 och kan rapporteras som underliggande orsaker, men hjärtinfarkt ges prioritet över dem. Förklaringen är kanske att dessa faktorer tenderar att samverka med andra påverkbara faktorer, och att deras användning skulle göra talet om en orsak ännu mer godtyckligt.

I praktiken är det inte så lätt att dra gränsen. I avhandlingen diskuteras sådana exempel: vissa forskare säger att det är fel att man ibland rapporterar diabetes som orsak till sjukdomar i cirkulationsorganen; andra säger att det är fel att man inte alltid gör det.