Eller?

Som nybörjarstudent i logik fick jag för flera år sedan lära mig att vissa användningar av ”eller” i vanligt språk inte får tolkas som logisk disjunktion, ”eller” (skrivs ”v”: ”P v Q” betyder att åtminstone ett av påståendena P och Q är sant). Ta följande, som handlar om vad Greta kan göra vid ett visst tillfälle (jag utelämnar i det följande tidsreferenser för enkelhetens skull):

(G) Greta kan sjunga eller spela munspel.

Det kan verka rimligt att tolka det som en disjunktion av två påståenden:

(G*) (Greta kan sjunga) v (Greta kan spela munspel)

Men normalt kan man från (G) sluta sig till dels att Greta kan sjunga, dels att hon kan spela munspel, och det logiska ”eller” var ju förenligt med att hon bara kunde ett av dessa. Den rätta tolkningen av (G) måste alltså vara med logiskt ”och”, &: ”P & Q” betyder att både P och Q är sanna:

(G**) (Greta kan sjunga) & (Greta kan spela munspel)

Det var vad vi fick lära oss, och det är vad t.ex. Stanfords filosofilexikon förespråkar om motsvarande engelska konstruktioner med ”or”. Det kan verka rimligt, men det är samtidigt något förbryllande. Varför skulle vi i både svenska och engelska plötsligt använda ”eller” eller ”or” för att uttrycka det vi normalt uttrycker med ”och”? En annan tolkning vore följande påstående med en s.k. modallogisk operator, Möjligt(P), som skall läsas ”Det är möjligt att P”:

(G***) Möjligt(Greta sjunger v Greta spelar munspel)

Jag vet inte om sådana tolkningar av påståenden som (G) diskuterats tidigare i litteraturen. (G***) är, som (G*), förenligt med att Greta t.ex. bara kan sjunga och inte spela munspel. Men en s.k. pragmatisk regel för språkanvändning, att vi inte skall ge mindre relevant information än vi har tillgång till, gör att vi kan utgå från att den som uttalar (G) inte anser att (G***) är sant därför att Greta bara kan sjunga: i så fall borde personen ge den mer specifika informationen. I stället vill personen säga att disjunktionen i (G***) kan vara sann genom att en godtycklig disjunkt (att hon sjunger eller spelar munspel) är sann. (G**) blir då något vi normalt pragmatiskt implicerar, ger vid handen, när vi hävdar (G).

Man kan kanske hänvisa till samma regel för att förklara att vi inte säger ”P eller Q” när vi vet att både P och Q är sanna, i stället för att anta att ”eller” i naturligt språk har en viss ”exklusiv” betydelse: att bara ett alternativ är sant. Det verkar hur som helst som att vi använder uttryck som (G) just i fall när vi har två alternativ som utesluter varandra. Ta följande:

(H) Greta kan spela banjo och trummor och dessutom spela munspel eller sjunga.

En rimlig tolkning av (H) är väl:

(H*) Möjligt [(Greta spelar banjo & Greta spelar trummor) & (Greta spelar munspel v Greta sjunger)]

När vi vill uttrycka att båda alternativen kan vara sanna använder vi just ”och” i normal betydelse vanligt språk, annars använder vi ”eller”: det är just det som är skillnaden mellan (G) och (H). Det verkar inte finnas någon anledning att anta att ”eller”, just när vi beskriver alternativa möjligheter som i (G), plötsligt inte har sin vanliga betydelse.

I vanlig modallogik betyder (G***) också detsamma som:

(G****) Möjligt(Greta sjunger) v Möjligt(Greta spelar munspel)

Det liknar ju det ursprungliga, förkastade (G*). Men gör man ett uttalande med liknande struktur som (G****), ”Det är möjligt att P eller det är möjligt att Q” låter det som att man menar en av dessa möjligheter gäller, men man är osäker på vilken, vilket kanske också kan förklaras med pragmatiska regler.

Var är När Var Hur?

Jag köpte min första När Var Hur, 1989 års årgång, i Älvdalen. Sedan dess har jag alltid, med avbrott för några år på 90-talet, önskat mig den boken i julklapp. Jag har de allra flesta årgångar från 1955 och framåt: många före 80-talet har jag fått överta från min farfar. Böckerna har betytt en hel del för att forma min omvärldsuppfattning. Pappersbaserade uppslagsverk och historieböcker blir ju snabbt föråldrade när det gäller den senaste utvecklingen, och före Internet var årsböcker som När Var Hur ett unikt smidigt sätt att skaffa sig överskådlig, aktuell information om vad som hänt i världen. Men i år har det inte kommit någon När Var Hur. Jag har inte hittat någon information om orsaken, men kanske är det de senaste årens konkurrens från nätbaserade tjänster som Wikipedia, som uppdateras kontinuerligt, som har gjort att den inte bär sig. Jag tycker också att årsbokens kvalitet överlag försämrats under 2000-talet, sedan den fick stort format och Bokförlaget DN tog över från Forum: mer glassiga bilder och mindre fördjupning. I stället för När Var Hur önskade jag mig, och fick, denna jul en antologi om filosofisk logik.

”Filosofi” och ”logik” är i sig exempel på termer som inom filosofin används på sätt som är besläktade med innebörder orden kan ha i vardagligt språk, men ändå på väsentliga punkter skiljer sig från dessa. Filosofin innehåller sådana termer i kanske större utsträckning än andra vetenskaper, och det är en sak som lätt ger upphov till missförstånd när man försöker lära ut eller förklara filosofi. Ta ett uttryck av typen ”B följer logiskt ur A”. I vardagligt språkbruk betyder det att det i någon bemärkelse är vettigt eller rimligt att anta B om man har antagit A. Inom filosofin innebär det snarare att den som antog A men förnekade B skulle motsäga sig själv. I den förra bemärkelsen kan det att Strindberg är död sägas följa logiskt ur det att han föddes 1849, men inte i den senare. Moralfilosofin innehåller också en massa sådana termer där det skett en måttfull, men ändå viktig, betydelseglidning från vardagsspråket: ”plikt”, ”moral”, ”nytta”, ”lycka”, ”konsekvens”, ”handling”, ”alternativ” o.s.v. När jag undervisar nybörjarstudenter är det svårt att vara riktigt säker på om de vantolkar det jag säger på grund av olika begrepps vardagliga betydelse. Används ett uttryck i radikalt ny betydelse är det mindre fara för missförstånd: ingen tror att ”chips” inom elektroniken står för något ätbart, och man inser då direkt om man inte förstår den betydelse ordet har där.

Domedagskalkyl

I går besökte jag ett föredrag med Oxfordfilosofen John Broome om moralfilosofiska aspekter på klimatförändringarna. Som han själv påpekade var väl ganska mycket av det han sade sådant som man kan tycka inte är något annat än sunt förnuft, men som många ändå verkar förbise, enligt Broome. Det är t.ex. inte alltid så att det är det mest sannolika scenariot, givet ett visst handlande, som är relevant för vad vi bör göra. Sannolikheten, utifrån bästa tillgänglig evidens, är kanske några procent för ett domedagsscenario med temperaturökning på upp till tio grader, om vi inte vidtar radikala åtgärder. Det kanske ändå är denna möjlighet som är avgörande för vilka beslut som är kloka att fatta.

En vanlig beslutsmetod i situationer av osäkerhet, som också Broome förespråkade, är s.k. förväntad nytta. Man beräknar förväntad nytta för ett alternativt handlande genom summera värdet av olika möjliga utfall av alternativet multiplicerat med hur sannolikt det är att de kommer att förverkligas om man väljer det alternativet. Det kloka skulle då vara att välja det, eller något av de alternativ, som har högst förväntad nytta. Om en stor temperaturökning vore något mycket dåligt, kan det medföra att det enligt förväntad nytta-metoden är klokt att satsa på radikala utsläppsnedskärningar snarare än måttliga, även om risken för stor temperaturökning vore mycket låg även vid måttliga nedskärningar.

Broome själv var emellertid osäker på om det skulle vara något på det hela taget dåligt om klimatförändringarna ledde till att mänskligheten dog ut. Många människor skulle drabbas av lidande och tidig död, vilket vore illa. Kanske skulle artens försvinnande vara något dåligt i sig. Samtidigt skulle existensen av framtida generationer förhindras. Om de i genomsnitt skulle befinna sig under den neutrala nivån skulle det kanske det på det hela taget vara väldigt bra om mänskligheten försvann, eftersom många eländiga generationer då skulle slippa existera. På motsatt sätt om de befann sig över nivån. Så det verkar som om det antingen vore mycket dåligt eller mycket bra om mänskligheten försvann; det verkar osannolikt att de framtida generationerna skulle befinna sig precis på den neutrala nivån.

Olyckskorperi

Tidigare under denna höst hade jag tänkt mig utvecklingen under det här året som ett déjà vu från 1988: först sommar-OS borta i Orienten, sedan presidantval i USA som medför maktskifte mellan ett par republikanska gubbar där den ene heter Bush och den andre är över 70 år och sedan, innan årets slut, årtiondets värsta influensautbrott i Sverige, utifrån vad som sagts i media. (Jag vet inte om det var någon allvarlig finanskris 1988: däremot var det kraftiga börsras hösten 1987.) När det gäller presidentvalet har ju mönstret brutits. Hur blir det på den sista punkten?

Smittskyddsinsitutets rapport för förra veckan, som publicerades igår, är den första denna säsong med mer än tio labbdiagnoser. De säger att det nu, enligt den predikationsmodell de använder, är minst sex veckor kvar tills utbrottet kulminerar. Ingen topp till jul eller nyår alltså, och eftersom jullovet bromsar spridningen kommer det sannolikt att dröja ännu längre än sex veckor.

Ja, vilken predikationsmodell har de utgått från? I en rapport från 2006 beskrivs just en sådan modell för att utifrån säsongens startvecka (definierat som första veckan med över tio labbdiagnoser) förutsäga toppveckan då antalet diagnoser för säsongen är som högst, och de definierar då en regel enligt vilken toppen inträffar sju veckor efter startveckan. Regeln bygger på en analys av data från de sex säsongerna 1998/99 till 2003/04, och det är antagligen den de använt sig av.

Ett problem med att tillämpa den ett år som i år skulle kunna vara att datamaterialet bara innehåller två perioder med start före vecka 50 (1999/00 och 2003/04). Dessa säsonger är också de som haft de högsta topparna, och de kännetecknas också av att de utvecklats snabbare än andra säsonger. 1999 var det fyra veckor mellan start (v. 48) och topp; 2003 var det visserligen sju veckor från starten (v. 46), men ökningen var mycket liten efter vecka 51. För en säsong som hittills utvecklats som denna är det kanske rimligare att tro att toppen kommer efter fyra eller fem veckor.

Jullovseffekten är kanske inte heller något man kan ta för givet: 1999 blev det en kraftig ökning från vecka 51 till 52. Kanske hänger det samman med att det i stor utsträckning var gamla som drabbades då (se en jämförelse i rapport för 2000/01). Hur det är med det i år har jag ingen aning om.

Jag vågar ännu inte dra slutsatsen att mönstret från 1988 kommer att brytas på den tredje punkten.

Leva länge och må pyton?

Jag besökte under fredagen ett seminarium som handlade om huruvida hotet från överbefolkning, givet att det är reellt, kan medföra att vi bör hindra folk från att förlänga sina liv utöver vad som idag kan anses som en ”normal” livslängd.

Forskaren som höll i seminariet påpekade att forskningen kring livsförlängning handlar om att försöka bromsa åldrandet eller olika sjukdomar som ökar vid hög ålder, så att folk lever längre med bibehållen funktionsförmåga: inte om att få folk att leva längre i ett tillstånd av skröplighet. Hon hänvisade också till forskning från USA som visar på att perioden med dålig hälsa i slutet av livet faktiskt också blivit kortare samtidigt som medellivslängden ökat.

Jo, det finns olika teorier om hur längden av tiden med sjuklighet påverkats när livslängden ökat, eller hur livslängden och sjukligheten kommer att förändras i framtiden. Den kanske mest optimistiska teorin går ut på just det att vi kommer att leva längre och vara sjukare kortare tid (i absoluta tal), eller åtminstone inte längre tid än tidigare. Man kan också tänka sig att medellivslängden snart når ett tak, men att sjuktiden kommer att minska och komprimeras i slutet av livet. Å andra sidan finns möjligheten att vi lever allt längre, med allt längre sjuktid.
En sak som kan verka deprimerande i sammanhanget är den kraftigt ökade rapporterade dödligheten i demens, som ju ofta innebär långvarig funktionsnedsättning, inom olika åldersgrupper bland de äldre de senaste åren (se t.ex. senaste rapporten). Men detta kan åtminstone till stor del förklaras av att man numera betraktar demens som dödsorsak på ett annat sätt än tidigare, och det hänger väl samman med att demens anses vara ett sjukligt tillstånd som det är motiverat att försöka förebygga eller behandla. Tidigare skulle dessa dödsfall antagligen ha tillskrivits t.ex. lunginflammation eller kroniska kärlsjukdomar.

Jonathan Swift var upptagen av problemen med livsförlängning i förhållande till livskvalitet redan på 1700-talet. På ön Luggnagg, som Gulliver besöker i tredje delen av Gullivers resor, föds det ibland ”struldbruger”, som utmärks av att de är odödliga. Emellertid förlorar de efterhand olika funktioner, blir personlighetsförändrade och dementa: det är bara det att de aldrig dör, även om de från 80 år betraktas som döda i juridisk mening. Man kan avgöra deras ålder genom att fråga vilka kungar de minns, då de inte kan minnas någon kung som börjat regera efter att de uppnått 80-årsåldern. De äter men har ingen smak eller matlust: det framgår inte om de skulle kunna avsluta sina liv genom att sluta äta och varför de inte gör så. Swift drabbades också själv av slaganfall och demens med tiden, i enlighet sin egen förutsägelse. ”Jag kommer att bli som det där trädet”, sade han, ”dö i toppen först.”

Vem är det som har fel?

Under ett föredrag jag besökte i går diskuterades en studie av psykologerna Kahneman och Tverksy på 80-talet. En kvinna, Linda, beskrevs i experimentet som att hon som student varit intelligent, engagerad mot diskriminering etc. Utifrån detta fick folk sedan ta ställning till om det är mest sannolikt att hon är (1) bankkassör, eller (2) bankkassör och aktiv feminist. De flesta föredrog (2). Men hur troligt (2) än är, kan det ju inte gärna vara mer sannolikt än (1), eftersom (1) är en logisk följd av (2). Är det så att folk inte begriper sig på grundläggande logiska resonemang, och t.ex. låter sig luras av att (2) verkar mer ”typiskt Linda” än (1)? En mer välvillig tolkning, som tydligen diskuterats, kunde vara att det har att göra med implikatur, vad som uppfattas som underförstått i ett yttrande. Om vi ser (1) och (2) bredvid varandra, är det naturligt att uppfatta (1) som ”enbart bankkassör, och inte aktiv feminist”. Jag har inte satt mig in i litteraturen kring detta, så att jag kan ta ställning till om denna typ av förklaring håller streck, men det illustrerar svårigheten att avgöra hur folk uppfattat innebörden av en fråga.

Jag har här, 28 juli och 23 oktober, skrivit om forskare som enligt mening är alltför snabba med att skrika ut att folk har fel när det gäller vissa epidemiologiska fenomen. Jag har kommit på ytterligare en faktor som kan ställa till med tolkningssvårigheter när man frågar något sådant som ”Vilken är den vanligaste dödsorsaken i Sverige?” Det tas, när sådana frågor diskuteras i media, för givet att en dödsorsak X andel av dödligheten är det som mäts med normalmåttet ”antal döda i X i befolkningen/totalt antal döda i befolkningen” och alltså besvarar frågan ”Hur stor andel av alla döda svenskar har dött av X?”

Men är det så säkert att det är detta andelsbegrepp folk har i åtanke när någon från SIFO frågar ”Vad dör folk i Sverige oftast av?” Kanske är det i stället så att de utifrån någon vagt föreställd ålderspyramid, och någon vag uppskattning av vad folk i olika åldersgrupper brukar dö av, försöker bilda sig en uppfattning av vad en given svensk, med hänsyn till hur troligt det är att personen befinner sig i olika åldersgrupper, sannolikt skulle ha dött av. För de flesta svenskar är ett sådant mått mer relevant än normalmåttet när det gäller att bedöma överhängande hälsohot mot dem själva och de flesta av deras närmaste. Normalmåttet kan vara bättre när det gäller att uppskatta långsiktiga hot, men man kan ifrågasätta hur relevant dagens statistik är för många av oss i detta avseende. De avlidna svenskarna är ju starkt snedvridna i förhållande till alla svenskar just med avseende på åldern. En 20-årig kvinna uppnår inte den ålder som har passerats av 2/3 av de avlidna kvinnorna förrän 2068, och vem vet hur dödsorsaksmönstret har förändrats till dess?

Jag prövade att åldersstandardisera olika dödsorsakers andel 2006 till medelfolkmängden i Sverige detta år (med de femårsklasser som finns i den officiella rapporten). Sjukdomar i cirkulationsorganen tar upp 43/41 procent av dödligheten bland kvinnor/män med normalmåttet, men bara 16/19 procent med det nya måttet. Kranskärlssjukdom sjönk också från 18/21 procent till 6/9 procent. Tumörer ökade från 23 till 37 procent bland kvinnor och sjönk något från 27 till 23 procent bland män. Bröstcancer bland kvinnor ökade från 3 till 6 procent. Yttre orsaker, som olyckor och självmord, ökade kraftigt från 4/7 till 23/33 procent bland kvinnor/män. En förklaring till att folk kanske tenderar att, med normalmåttet mätt, överskatta cancer och underskatta hjärtinfarkt och liknande som dödsorsak bland kvinnor, och att var tionde i en undersökning t.o.m. svarar att trafikolyckor eller självmord är den vanligaste dödsorsaken i Sverige, skulle kunna vara att de har ett andelsbegrepp som ligger närmare det som mäts med mitt standardiserade mått.

Lottlös vinnare

Jag går på olika föreläsningar och seminarier mest hela tiden. I går förmiddag var det en forskare från KTH som diskuterade en redan publicerad artikel. Det handlade om hur man skall tolka det att vi kan säga sådant som ”Om du inte köper en lott, kan du inte vinna” och ändå anse att du kan vinna utan för att den skull anse att du verkligen kommer att köpa en lott (det räcker att du har möjlighet att köpa en lott). Man kan tycka att det inte är så märkvärdigt, men det ställer till vissa problem när det gäller utformningen av en logik för konditionaler, ”om…så”-satser. Enligt slutledningsregler i vanlig logik, som vid första anblicken kan verka självklara, kan man sluta sig från ”Om du inte köper en lott, kan du inte vinna” och ”Du kan vinna” till ”Du köper en lott” (i varje fall om man formaliserar dessa satser på det sätt som vid första anblicken troligen ter sig rimligt).

På kvällen var jag sedan på ett föredrag om problem med att använda intuitioner, vilket väl här betyder något i stil med omedelbara uppfattningar som inte är direkt baserade på resonemang, som argument för eller emot olika filosofiska teorier. Ofta är det så att man har någon filosofisk teori, målar upp något, ofta ganska verklighetsfrämmande, science fiction-artat, scenario, och säger: ”Titta, i det här fallet ger teorin det här resultat, men det inser man ju att det är fel, alltså: ut med teorin!” (Ett exempel på samma typ av resonemang som i slutet förra stycket.) Psykologer och andra forskare har på senare år gjort empiriska studier på hur folk formar sådana intuitioner om scenarion, och det verkar som om dessa av olika faktorer som i vilken ordning scenarion och presenteras och liknande, vilket gör att man kan tvivla på hur tillförlitliga de är när det gäller att rättfärdiga eller vederlägga filosofiska teorier.

Ge örnen DDT, så är vi av med den

Genom att läsa Kalle Anka kan man få illustrationer av olika innovationer mänskligheten gjort under 1900-talet och som diskuterats i SVT de senaste dagarna. Jag såg för en stund ”123 saker” om svensk 1900-talshistoria, där kvällens tema var miljö. Ett av inslagen handlade om en by i Lappland där en stor del av invånarna var änkor till män som dött i cancer efter att, som anställda av skogsbolagen, ha besprutat skogen med hormoslyr, innan detta medel förbjöds 1977. I Kalle Anka 16/1975 finns en serie av Carl Barks där Kalle och Knattarna arbetar som parkvakter och genom diverse missöden förstör ett väldigt stenhuvud uthugget ur en klippa. Kalle har blivit infångad av en örn, men Knattarna hjälper honom ur situationen genom att spruta ”en skvätt hormoslyr” på örnen. I en tidigare översättning, från 1958, sade de: ”Vi ger örnen en skvätt DDT, så försvinner den nog!” Inför nypubliceringen 1975 ansågs det tydligen lämpligt att ändra på detta. DDT hade förbjudits i västvärlden under 1970-talet, efter att det visat sig medföra en rad negativa effekter på människor, djur och växter. Just detta att örnen skulle försvinna med hjälp av DDT har fått en annan innebörd än den som avsågs av Kalle Anka-redaktionen 1958: DDT anses, åtminstone enligt vissa forskare, ha bidragit till minskningen av havsörnar, genom att ha orsakat äggskalsförtunning och andra störningar. DDT är inget vi törs låta Knattarna bespruta örnen med, men hormoslyr går väl an.

I går sändes ett avsnitt av medicinprogrammet ”Dr Åsa” som handlade om mikroorganismer, där de bl.a. diskuterade problemet med växande antibiotikaresistens, vilket i varje fall påskyndats av vårdslös antibiotikaanvändning. Penicillinet började tillverkas under andra världskriget, och i februarinumret 1951 av Kalle Anka finns en ensideshistoria av Bill Walsh och Manuel Gonzales, där Musse Pigg lider av ”vårtrötthet”. När det inte hjälper att duscha kallt går han till apoteket, där han direkt får ”penicillin och vitaminer” över disk, även om det sedan smakar illa och inte heller hjälper mot tröttheten. Om de skulle göra en nyöversättning av den serien, skulle de nog ersätta penicillin med något som vi, i vår upplysta tid, vet inte medför några risker att pröva vid vårtrötthet.

För hög volym på bandet?

För närvarande syns det rosa band litet överallt här Sverige. De flesta kan enas att syftet att stödja människor med bröstcancer och försöka hitta sätt att minska insjuknandet eller dödligheten i sjukdomen är gott. Kritik som jag har fått höra är att bröstcancer får oproportionerligt stor uppmärksamhet dels jämfört med hälsohot mot andra grupper än västerländska kvinnor (som är de mest utsatta för bröstcancer), som prostatacancer eller undernäring och infektioner bland barn i tredje världen, dels jämfört med andra hälsohot mot västerländska kvinnor, som kranskärlssjukdom. Det sistnämnda har ändå fått uppmärksamhet i media de senaste åren, ofta med ny, snedvriden information som följd, som jag skrev 2 februari.

Det har gjorts undersökningar påstås visa att folk överskattar cancerns roll som dödsorsak bland svenska kvinnor, men jag skrev här den 28 juli om hur problem med olika möjliga rankningslistor gör att resultaten blir svårtolkade. Jag såg en annan undersökning där amerikanska kvinnor tillfrågats vilken sjukdom de är mest rädda för. Alla svar med ”cancer” uppgick tillsammans till 57 procent; 22 procent svarade ”bröstcancer”; 10 procent svarade någon typ av hjärtsjukdom. Skall resultatet tolkas som uttryck för okunskap? Denna enkät verkar lida av samma listproblem som de svenska enkäterna. Dessutom tillkommer problemet att folk nog tenderar att vara mest rädda för vad de bedömer som överhängande hälsohot. Jag, som är 27 år, är inte nu rädd att bryta lårbenshalsen, även om jag bedömer att det är ganska sannolikt att jag kommer att göra det under min livstid. På samma sätt kan det vara rimligt att en 35-årig kvinna är mer rädd för bröstcancer än kranskärlssjukdom, även om hon vet att mångdubbelt fler kvinnor i hela befolkningen dör av kranskärlssjukdom. Det hade varit intressant att se svar uppdelade på olika åldersgrupper. Jag tror knappast att åldersfördelningen bland de svarande var densamma som bland de under året avlidna kvinnorna.

Något som kanske förstärker oron bland yngre i Sverige är att andelen kvinnor som får bröstcancerdiagnos har ökat kontinuerligt sedan statistiken inleddes 1958 och har ungefär fördubblats sedan periodens början. En förklaring som ibland ges är att kvinnor föder barn senare och föder färre barn, vilket enligt olika studier är en riskfaktor på individnivå. Men en rapport från SCB från 2002, Hur många barn får jag när jag blir stor?, visar att kohortfruktsamheten (genomsnittligt antal barn hos en viss årsklass) legat ganska konstant på ca två barn bland kohorter av svenska kvinnor från ca 1900; den t.o.m. ökade svagt t.o.m. 30-talskohorterna. Siffran har kunnat beräknas för kvinnor födda t.o.m. 1956, då 45 år räknas som slutet på den fertila perioden, och täcker därmed in de allra flesta som nu får bröstcancerdiagnos. Andelen barnlösa vid 20, 25 och 30 års ålder började öka först bland kvinnor födda på 1950-talet; andelen barnlösa vid 45 var t.o.m. högst bland dem födda 1925 (de äldsta som kunnat följas på individnivå). Även om kvinnor de senaste decennierna fött barn allt senare, är det inte de kvinnokohorter som minskat eller uppskjutit barnafödandet som står för huvuddelen av bröstcancerökningen.

Kanske är det så att dagens yngre genrationer jämför sig med sina föräldrar eller far- och morföräldrar födda på 1930- och 40-talet och drar slutsatsen att folk fått barn senare och senare för varje åldersgrupp. Det kan också uppstå ett snedvridet urval på det sättet; andelen personer som har en mamma som fött många barn (vilket korrelerar med att få första barnet tidigt) blir ju större än andelen kvinnor med många barn i föregående generation.

Lyckliggörande strategi?

Till de centrala frågorna inom den praktiska filosofin hör frågor relaterade till värde, t.ex. vilka kriterier som finns för att säga att någon lever ett bra liv eller vad välfärd består i. En idé om detta är den hedonistiska: grovt sett idén att välfärd helt enkelt består i så mycket behagliga (i förhållande till obehagliga upplevelser) upplevelser som möjligt. Även filosofer som inte köper detta (d.v.s. majoriteten av de filosofer som är aktiva inom detta område) brukar väl vilja hävda att åtminstone vissa former av behagliga upplevelser spelar någon roll för välfärden, så att det inte kan vara så att ett optimalt liv består i ständiga plågor.

Om vi har ett kriterium för välfärden, som det hedonistiska, hur skall man bära sig åt för att realisera detta? Man kan förstås fråga sig det ur ett rent egoistiskt perspektiv: hur skall jag uppnå bästa möjliga välfärd för mig? Inom moralfilosofin vill man normalt sätta in det i ett vidare perspektiv, där även välfärden för andra tillmäts viss betydelse.

I DN publicerade de nyligen en intervju med Micael Dahlén från Handelshögskolan i Stockholm. Han har just en teori om uppnående av ”lycka”, vilket här verkar förstås hedonistiskt: det gäller att hela tiden söka något nytt, så att vi har något att se fram emot, vilket möjliggörs av det ”förväntningssamhälle” vi nu lever i. Vi kan inte förbli lyckliga över något en längre tid, hävdar han. Den idén är väl inte något nytt i sig; det lustiga är att han tycks framställa det något slags ideal. När jag läser artikeln går mina tankar till Schopenhauer. En central tanke hos honom är att ”viljan” är världens innersta väsen, och att den manifesterar sig i en rastlös strävan efter nya saker, som alltid leder till besvikelse, så att alla i grunden är olyckliga, åtminstone så länge de inte lyckas bryta sig ur detta genom t.ex. medlidande eller resignation.

Dahlén hänvisar till att medellivslängden gått upp drastiskt sedan millennieskiftet och menar att det kan förklaras genom att folk förblir vitala till följd av det stimulerande samhälle vi lever i. Var den gått upp drastiskt sägs det inget om intervjun. SCB:s tabeller visar att medellivslängden för Sveriges inte del ökat mycket snabbare under 2000-talet än under 1990-talet. Den återstående medellivslängden för 65-åriga män var 0,65 år högre jämfört med 1991–1995 och 0,76 år högre 2001–2005 jämfört med 1996–2000. För 65-åriga kvinnor var det tvärtom så att den senare ökningen var 0,37 år och den tidigare 0,51 år.

I intervjun tillfrågas han också om inte hans recept kommer att medföra att vi tar död på naturen. Hans svar är att vi i förväntningssamhället är benägna att konsumera snuttar: se trailers i stället för hela filmer och äta små hamburgare. Det var verkligen en ny sorts utopi.

Otäckingars otäckhet

När jag satt och pratade med några kollegor för några dagar sedan kom vi in på detta att folk tenderar att lägga mycket större vikt vid katastrofer som är koncentrerade till ett ställe vid en tidpunkt jämfört med sådana som kräver offer på ett mer rumtidsligt utspritt sätt. Strax efteråt kunde jag se detta exemplifierat när jag såg vilken världsnyhet det blev av den finska skolmassakern. Den blev inte bara huvudnyhet i svenska tidningar och tv-program: den fanns också med bland toppnyheterna på internationella Yahoo. Men här är det klart att kombinationen av många offer på ett ställe vid en tidpunkt med att det finns en illvillig bakomliggande avsikt spelar stor roll. Parallellen till den tidigare massakern kan också spela in, men även denna blev ju huvudnyhet åtminstone i svenska medier. Om samma antal ungdomar omkommit i en bussolycka hade det inte fått internationell uppmärksamhet, även om det nog ändå blivit riksnyhet.

När jag slog på Rapport klockan sex idag handlade det inte om någon skolmassaker: i stället pratade de om rättegångar eller utredningar kring två olika barnamördare. Vi tenderar nog att uppleva detta att det finns folk som förverkligar sina mordiska avsikter som ett påtagligt hot mot vår trygghet (eventuellt indirekt, genom att våra närmaste hotas) på ett annat sätt än andra risker. Jag har nyligen undervisat i en kurs med seminarier på bl.a. filosofen John Harris text ”The survival lottery”. Han diskuterar argument för och emot att ha ett system där folk lottas ut och dödas för att man skulle kunna fördela deras organ bland andra i behov av nya organ och på så vis minimera antalet människor som dör i förtid. Den s.k. utilitarismen, idén att det riktiga handlandet är det som maximerar den generella välfärden, tycks kunna medföra att ett sådant system förordas, vilket enligt många visar att denna lära är oacceptabel. En närliggande invändning mot lotteriet, som vore öppen för en utilitarist, är att det skulle leda till en sådan otrygghet i samhället att det inte skulle maximera välfärden. Det ligger något paradoxalt i detta, eftersom lotteriet ju, om det fungerade, skulle innebära en generellt minskad risk för medborgarna att dö i förtid. Men kanske är det ändå en djupt rotad psykologisk benägenhet hos de flesta av oss människor, som har att göra just med att myndigheter, om lotteriet infördes, systematiskt skulle utföra handlingar med avsikt att döda medborgare. (De som är för dödsstraff skulle kunna hänvisa till att det i detta fall skulle handla om människor som inte dömts skyldiga till något brott.)

Vår tendens att frukta andras illvilja mer än ”naturliga” risker kanske är någon sorts nedärvt, primitivt reaktionsmönster, men den kanske ändå inte är alldeles tokig om vi lever i ett modernt samhälle och vill maximera våra chanser att överleva och ha det bra. Om staten skulle utföra handlingar riktade mot medborgarna på det sätt som skissas upp i Harris text, kanske det skulle leda till en upptrappad terror genom att vissa spärrar brutits ned.

Om inte det där hänt...

Under ett seminarium i veckan diskuterade vi ett exempel på ett s.k. kontrafaktiskt påstående, d.v.s. ett påstående om hur det skulle ha varit om något varit fallet. Poängen var att vi i vårt vardagliga tänkande inte räknar med vad som skulle ha behövt vara annorlunda för att villkoret i en sådan sats skulle ha blivit uppfyllt. Vi kan säga om Adam som är mycket ansvarsfull och saknar körkort: ”Om han skulle köra bil idag, skulle han bryta mot lagen.” Det är inte rimligt att säga: ”Om han skulle köra bil idag, skulle han ha körkort och inte bryta mot lagen, eftersom han är så ansvarsfull att han aldrig skulle köra utan körkort.”

Jag hävdade att det är något typiskt när vi beskriver mänskligt handlande. Om det däremot blivit strömavbrott på grund av ett blixtnedslag för en stund sedan, kan vi säga ”Om lyset skulle fungera nu, hade blixten inte slagit ned.”

Jo, allmänt är det väl så att när vi resonerar i relation till ett beslut, när vi ger någon råd eller söker försvara ett beslut i efterhand, håller vi sådant som ligger i det förflutna fast: det som hänt har hänt, oavsett vad vi gör. (I vissa fall, när vi ser det förflutna som obestämt, kanske det däremot kan vi vara rimligt att anta att det skulle vara beroende av vad vi väljer; jag skrev om det i mitt 8 maj-inlägg.) Men när vi diskuterar konsekvenserna av ett beslut utan att ta ställning till beslutets riktighet, behöver vi inte hålla det som låg före beslutet som fast.

Jag har köpt biljetter till en konsert med någon grupp; men när jag står utanför konsertlokalen får jag veta att den blivit inställd för att gruppen fått influensa. Vi kan då tänka oss att gruppmedlemmarna själva sitter hemma och säger: ”Ja, det var det enda rätta att ställa in det här: som vi mår i kväll hade det aldrig blivit bra om vi uppträtt.”

Jag står däremot besviken utanför lokalen och muttrar: ”Det var bra synd att det blev inställt: jag har inget mer tillfälle att se dem, och hade den blivit av, hade den säkert blivit jättebra.”

En mer optimistiskt lagd konsertbesökare försöker trösta mig: ”Du missade ingenting genom att konserten blev inställd; de har ju influensan, och hade de uppträtt hade det aldrig blivit bra.”

Jag låter mig inte lugnas: ”Men fatta poängen: hade konserten blivit av hade de inte haft influensan!”

Dagens flumhyllande ungdom

Jag har funderat en del över folks uppfattning om filosofi, eller brist på sådan. Nu har tydligen folk vid Filosofiska institutionen i Göteborg låtit göra en enkät, riktad till elever som läser filosofi på gymnasiet, där de fått besvara frågor om sin syn på filosofin. Nu är inte filosofi obligatoriskt för andra än de som läser samhällsprogrammet, så svaren kanske inte är riktigt representativa för svenska gymnasieungdomar. De filosofistuderande eleverna har kanske inte filosofi som specialintresse i så mycket större utsträckning än andra, men de bör kanske ändå ha en tydligare bild av ämnet. I annat fall är det illa ställt med filosofiundervisningen.

En majoritet ansåg i varje fall att filosofi är intressant och roligt, men relativt få sade sig vilja läsa det vid universitet, och det verkade av deras kommentarer som om anledningen till detta i stor utsträckning var sådant som brist på tydlig arbetsmarknad.

Samma individer som tyckte att det var intressant eller att det var till hjälp när det gällde att fördjupa förmågan att tänka logiskt och klart (en majoritet i båda fallen) tenderade också att anse att det var förvirrande och flummigt. Hur skall man tolka detta? En tolkning är att eleverna anser att det finns vissa riktningar inom filosofin som är förvirrande och flummiga, och andra riktningar som främjar logiskt tänkande. Det är i varje fall en vanlig uppfattning bland företrädarna för olika riktningar. En annan tolkning är att de anser att de olika elementen samverkar, så att flummigheten kan vara till hjälp när det gäller utvecklingen av det logiska tänkandet. Det element av spekulation som spelar en viktig roll inom nästan all filosofi kanske uppfattas som ”flummighet”. Göteborgsfilosoferna är kanske inne på det när de i sin kommentar säger att ”flummigt” kan ha en mer positiv laddning för den yngre generationen.

De avslutade enkäten med att fråga eleverna om de uppfattade filosofi som ett ”manligt” eller ”kvinnligt” ämne, eller ”varken/eller”. Ca 60 procent svarade ”varken/eller”, men bland de övriga svarade nästan alla ”manligt”. Ja, enkäten riktade sig till filosofistuderande på gymnasiet, som kanske läst en del filosofihistoria, och där är det väl så att praktiskt taget alla tänkare de läst om varit män. Så ser det fortfarande ut bland forskarna på filosofiska institutioner i landet, även om utvecklingen på senare år gått mot jämnare fördelning.

Den insmygande filosofin

Jag håller på att förbereda introduktionen för nybörjarstudenterna, som kommer senare i veckan. Det blir förmodligen betydligt fler nya studenter inom de ämnen som hör till praktisk filosofi än de närmast föregående åren. Vi har vårt nya program för kultur- och samhällsanalys, där praktisk filosofi ingår som huvudämne. Det är på 180 högskolepoäng, och studenterna skall förutom filosofi få läsa olika kurser inom kulturantropologi och annat.

Jag skrev här den 26 juni om hur undersökningar tyder på att folk har en ganska diffus bild av vad filosofi är. Det är inte heller helt lätt att ge någon enhetlig förklaring av det. Men vår nya utbildning är förhoppningsvis ett exempel på hur filosofin kan sättas in i ett sammanhang och få en begriplig uppgift.

I själva verket är det så att filosofins frågeställningar dyker upp på många håll inom olika vetenskaper, även om det då ofta inte kallas filosofi. Reflektion över vetenskapens, eller ett vetenskapsområdes, olika grundbegrepp hör till vetenskapsteorin, som är en gren av filosofin. Samtidigt bedrivs sådant även inom de olika vetenskaperna. För ungefär ett halvår sedan lyssnade jag på L.A. Johansson disputation på en avhandling om problem med dödsorsaksintyg. Det är i stor utsträckning att betrakta som vetenskapsteori när han diskuterar problem kring begreppsbildningen inom epidemiologin, som begreppet ”underliggande dödsorsak”. Snart skall det ordnas ett symposium i Göteborg till minne av filosofen Ivar Segelberg (1914–87), som var verksam där. Vid sidan av filosofi var han också intresserad av botanik, speciellt floran kring Medelhavet. I programmet för symposiet framhålls att det fanns en koppling mellan hans botaniska och filosofiska intressen, när han diskuterade de vetenskapliga principerna för klassifikation av blommorna.

Vetenskapsteoretiska frågor är inte heller den enda typ av frågor som behandlas både inom filosofin och integrerat i andra vetenskaper. Rättsfilosofiska frågor behandlas inom juridiken och etiska frågor inom en rad olika områden. Matematisk logik studeras inom filosofi, matematik och datalogi. Semantik, d.v.s. betydelselära, spelar en viktig roll inom filosofin och studeras också inom språkvetenskap och andra vetenskaper. Språkvetare som Angelika Kratzer skriver om semantiken hos ”must” och ”can”, vilket är en del av just det område inom filosofin jag är inriktad mot.

Folkhälsoförbättringar

Socialstyrelsens förre GD, Kjell Asplund skrev på DN Debatt nu i veckan om sambandet mellan ökande fetma och folkhälsa. Hans tes är att de förödande effekterna av fetma på befolkningsnivå överdrivits. Olika fetmarelaterade sjukdomar har minskat eller förblivit oförändrade i Sverige. Som förklaring anförs dels minskad rökning, vilket samtidigt kan medföra viktökning, dels övergång till bättre sammansatt, men ändå energirik, kost. Man kan fortfarande hävda att sjukdomarna skulle ha minskat mer om vi undvikt uppgången av övervikt (genom andra metoder än att folk fortsatt röka), men det är i varje fall inte så att Sveriges befolkning håller på att dö ut till följd av fetma.

En sak jag undrar över i detta sammanhang: om minskad rökning till stor del förklarar minskningen av hjärtinfarkt, varför ser vi samtidigt en förskjutning av dödlighetsmönstret, så att allt fler dör av lungcancer i förhållande till antalet som dör av kranskärlssjukdomar, när lungcancer är starkare kopplat till rökning än kranskärlssjukdom? Ja, när det gäller dödligheten måste det ha stor betydelse att överlevnaden förbättrats bland folk med kranskärlssjukdom, men förblivit dålig bland folk med lungcancer.

När det gäller insjuknandet finns data för både lungcancer och akut hjärtinfarkt tillgängliga från 1987. Bland män har båda dessa tillstånd minskat i jämförbar takt. Bland kvinnor har hjärtinfarkt minskat svagt, medan lungcancer ökat ganska påtagligt. Rökningen har också börjat minska senare bland kvinnor. De flesta sjukdomsfall inträffar bland äldre, och i de äldre generationerna var rökning tämligen ovanligt bland kvinnor; det finns idag fler medelålders och äldre kvinnor än på 80-talet som har rökt, medan det motsatta gäller män, enligt en rapport från SCB. I t.ex. uppföljningsstudier som har gjorts på kvinnliga och manliga brittiska läkare är dödligheten i både lungcancer och kranskärlssjukdom högst bland dem som röker, men jämför man exrökare med livslånga icke-rökare är dödligheten i kranskärlssjukdom på sin höjd svagt förhöjd (i relativa tal), medan dödligheten i lungcancer fortfarande är kraftigt förhöjd bland de förra. Det här kanske är en viktig orsak till förändringarna i sjukdomsmönstret: bland äldre män har det skett en förskjutning från rökare till exrökare, medan det bland äldre kvinnor snarare skett en förskjutning från icke-rökare till exrökare.

För övrigt: en folkhälsostrategi baserad på samma tänkesätt som hos slantsinglarna som förmodar att det kommer att bli krona nästa gång om det blivit klave fyra gånger i följd. Jag såg för länge sedan någon intervju med Anders Lundin, där han berättar om hur han efter inspelningen av Robinson smittas av något och hamnat på sjukhus med rekordhög feber. Nu kan Abalone Dots, BWO o.s.v. resonera som följande: ”Vi behöver inte vara rädda för att någonsin få över 41 graders feber: det skulle ju innebära att minst två personer som befann sig på allsångsscenen vid ett visst tillfälle drabbades under sin livstid, vilket måste vara mycket osannolikt.” Vid närmare eftertanke kan vem som helst sätta på tv:n när Lundin är i rutan och tänka: ”Jag behöver inte vara rädd: det skulle ju innebär att minst två personer som nu är synliga i det här rummet drabbades…” Det är lätt att se vilka möjligheter till folkhälsoarbete det öppnar.

Sensmoral: artikulera

När jag var hemma hos mina föräldrar nu i helgen såg jag reprisen av Allsång på Skansen. Västerviksgruppen Abalone Dots framförde Flickorna i Småland. Jag kommer att tänka på första gången jag hörde den låten. Jag var i tioårsåldern eller något yngre. Det var nog den amerikanska gruppen Delta Rhythm Boys som framförde den då. De sjöng med kraftig brytning, och jag hörde den i baksätet, genom en förmodligen knastrig bilradio, på en väg någonstans i närheten av Älvdalen. Redan då intresserade jag mig för medellivslängd och sådant; jag kände i alla fall till medellivslängden för båda könen i Sverige, och brukade jämföra den med data från andra länder i När Var Hur. Jag tyckte att någon av raderna handlade om att de småländska flickorna skulle leva tills de blev 80 år. Jag kan nu inte begripa vad det var som jag uppfattade så.

Död åt "den vanligaste dödsorsaken"

Socialstyrelsen har gått ut med pressmeddelande: ” Hjärt- och kärlsjukdomar fortfarande vanligaste dödsorsaken”. Ja, läser man deras nya rapport finner man att inget annat kapitel i ICD-10, som är den klassifikation som används för statistiken, tillskrivs lika många dödsfall som sjukdomarna i cirkulationsorganen. (Hela tiden diskuteras här den s.k. underliggande dödsorsaken: den huvudorsak som det finns en av per dödsfall.) Det finns många alternativa listor man skulle kunna använda för rankningen, och amerikanska NCHS, som använder en rankning som inte utgår från kapitelindelningen i ICD-10, varnar också i en rapport uttryckligen för denna godtycklighet när det gäller valet av lista. Problemet med uttalanden om ”den vanligaste dödsorsaken” är just att de leder folk till att resonera som om det fanns en enda möjlig lista, som stod skriven i stjärnorna. Det är inte svårt att hitta svenska exempel på vad som tycks vara sådana resonemang.

Kardiologen Karin Schenck-Gustafsson brukar, när hon uttalar sig i medier, referera till sin SIFO-undersökning från 2005, som hon påstår visar att de flesta i Sverige är okunniga om att hjärt- och kärlsjukdomar är den vanligaste dödsorsaken bland svenskor. När jag först läste om det fick jag intrycket att hon låtit fråga i stil med: ”Vilken är den vanligaste dödsorsaken bland svenskor: (a) cancer, (b) hjärt- och kärlsjukdomar ...” Om man frågar så, undviker man ju problemet med olika möjliga listor. De som svarar (a) i exemplet, är, om den officiella statistiken är att lita på, helt enkelt okunniga. Men nu tycker jag det verkar troligare att hon bara ställt frågan rakt ut, utan alternativ. I så fall finns det inget som säger att de tillfrågade utgår från en lista där ”hjärt- och kärlsjukdomar” betraktas som en avgränsad dödsorsak. Svar som ”cancer” (alla former) eller ”hjärtinfarkt” kan vara grundade på både korrekta och felaktiga föreställningar om hur de orsakerna förhåller sig till andra: så länge vi inte vet vilken lista som används kan vi inte avgöra det.

Alla svar kan dock inte förklaras genom att man hänvisar till olika listor. Ett återkommande tema i KSG:s uttalanden är att folk tror att bröst- eller underlivscancer är det flest svenskor dör av, och svarar folk t.ex. ”bröstcancer” är det oförenligt med statistiken. Under 2006 dog 1509 kvinnor av bröstcancer, medan 4258 kvinnor dog av ”akut hjärtinfarkt, ospecificerad”, vilket är en post på den nedersta nivån i ICD-10, som inte går att hacka upp ytterligare. Därför är det omöjligt att göra någon komplett lista, baserad på den officiella statistiken, där bröstcancer är den vanligaste dödsorsaken bland svenskor.

Hjärt-Lungfonden har också gjort undersökningar, riktade till dels allmänheten, dels politiker och tjänstemän i landsting, med frågan ”Vilken tror du är den vanligaste dödsorsaken i Sverige idag?” Här gällde frågan båda könen. Den är förstås sårbar för det ovannämnda listproblemet. 48 procent av allmänheten har svarat ”hjärt/kärlsjukdomar”, men det framgår inte hur svaren närmare fördelats; en del måste rimligen ha gett mer specifika svar inom detta område. En annan intressant sak är att några svarar sådant som ”fetma”, ”rökning” eller ”stress”. Det är faktorer som ofta kan ligga bakom sådant som normalt rapporteras som underliggande dödsorsaker, som hjärtsjukdomar eller cancer. Det går knappast att säga att dessa svar är felaktiga när frågan är ställd på detta sätt, men de kan inte verifieras mot statistiken. I slutet av ICD-10 finns Z-koderna, som bl.a. täcker olika faktorer i livssituationen, och de kan ibland rapporteras som bidragande dödsorsaker, men det är kanske inte troligt att de någonsin får så stort genomslag som sådana. 7 procent svarar sådant som ”ålder/ålderdom/naturlig död”. Kanske är det så att många dödsfall som i statistiken hänförs till t.ex. kroniska hjärtsjukdomar av omgivningen uppfattas som ”naturlig död”.

Att Socialstyrelsen och andra presenterar olika betydelsefulla grupper av dödsorsaker är nog oundgängligt, om statistiken skall göras överskådlig, men det kanske skulle leda till mindre missförstånd om de undvek att använda uttryck som ”den vanligaste dödsorsaken”. När folkhälsan i Sverige diskuteras i t.ex. läroböcker kan det verka praktiskt att hänvisa till rankningar, eftersom dessa ofta står sig längre än årsspecifika procentsiffror, men det bästa vore kanske här ofta att hänvisa till den procentuella variation som förekommit under de senaste decennierna.

För litet mikrober?

När jag var barn, var det framför allt två saker jag kunde se som omedelbara orosmoment när det gällde den fysiska hälsan hos mig och de i min omgivning som inte var gamla. Den ena var olika akuta infektioner, som under en kortare tid gav människor symptom som hindrade dem i deras aktiviteter och tvingade dem till isolering p.g.a. smittorisk. Den andra var allergier, som innebar bestående restriktioner i människors livsföring: att de t.ex. inte kunde äta vissa saker eller inte kunde ha kontakt med pälsdjur, eller ens nära kontakt med andra som hade det, utan att drabbas av akuta symptom. Jag var själv inte allergisk, men jag såg det förstås bland många i min omgivning. Jag fick också höra att allergierna ökat, och den förklaring jag fick var att det berodde på ökade utsläpp.

Nu är det många som anser att de båda kategorierna av hälsofaror befinner sig i en sorts antagonistiskt förhållande till varandra: ökningen av allergier förklaras, åtminstone till en del, av att barns immunförsvar inte får rätt stimulans i den sterila miljö vi skapat i västvärlden, för att bekämpa infektionerna. DN refererade häromdagen till en studie som visade på en korrelation mellan smitta med magsårsbakterien Heliobacter pylori i barndomen och lägre risk för astma. Kanske är bakterien en indikation på en allmänt mindre steril miljö; andelen bärare har i alla fall minskat kraftigt i västvärlden. Smittskyddsinstitutet oroar sig för att det sprids ett farligt budskap: lev smutsigare och bli friskare! De undrar om det finns något land med låg hygienisk standard där folk är friskare och lever längre än i Sverige. Nej, säkerligen inte när det gäller livslängden, och antagligen inte heller när det gäller friskheten, även om det inte är lätt att mäta.

När det gäller just H. pylori påpekar de att den kan orsaka magcancer. I denna artikel diskuteras förhållandet mellan infektioner och cancer. Akuta infektioner med feberanfall korrelerar i en del studier med minskad cancerrisk, samtidigt som kroniska infektioner, t.ex. med H. pylori eller HPV, anses öka risken för vissa cancerformer. Risken att drabbas av magsäckscancer i Sverige var, enligt vår officiella statistik, 4–5 gånger större i början av 1960-talet jämfört med de senaste åren. Hur stor betydelse kan minskningen av H. pylori ha här?

Smittskyddsinstitutet pratar också om att evolutionen ”går fortare än vi någonsin tror”, och att vi kan ”anpassas till det hygieniska samhället”. Ja, det är säkert en väldig evolutionär fördel för oss här i västvärlden att inte drabbas av allergier, så att de anlag som ger upphov till allergibenägenhet nog är borta om några generationer. Nej, en mer välvillig tolkning är väl att de syftar på den vetenskapliga evolutionen: att vi skall hitta någon form av behandling som gör det möjligt att undvika allergier även i ett samhälle med låg förekomst av infektioner.

För mycket folk

Vilken befolkningsstorlek som är önskvärt har varit ett livligt omdebatterat ämne inom västerländsk filosofi sedan Derek Parfit kom med sin bok Reasons and persons 1984. Han diskuterar vad han kallar ”the repugnant conclusion” (hädanefter förkortat TRC). Anta att befolkningen i världen ökar kraftigt så att det blir allt mindre resurser över för var och en och alla till slut har det ytterst knapert, men ändå inte så illa att deras liv inte är värda att leva. TRC innebär att det skulle vara en bättre värld än en värld där befolkningsökningen bromsats och det finns relativt få människor som har det mycket gott ställt, så att summan av välfärd är lägre. Vissa vanliga tolkningar av den s.k. utilitarismen, en av de mest omdiskuterade moralteorierna, som säger att varje individ bidrar med välfärden under sitt liv till den totala summan av välfärd och att välfärden bara har en dimension, t.ex. graden av psykologiskt välbefinnande, leder till TRC. Det är helt oacceptabelt, tycker många. Men det har visat sig problematiskt att formulera någon princip för vägning av kvantitet mot kvalitet som undviker TRC utan att leda till andra oacceptabla slutsatser.

När överbefolkningfrågor debatteras på ett mer konkret plan är det ofta inte filosofer som pratar. Men för några veckor sedan införde filosofen Thomas Anderberg en essä i DN, ”De rika måste föda färre barn”. Det är kanske framför allt folk i den rika världen, som lever på ett sätt som belastar världens resurser hårt, som borde tänka på att inte skaffa alltför många barn, och politiker, både till höger och vänster, blundar för detta.

Nu i veckan har Rigmor Allbäck kommenterat artikeln, ”Det krävs familjeplanering och fri abort”. Hon skriver att även överbefolkningen i u-länderna tär på resurserna, och exemplifierar med Uganda, där befolkningen sexdubblats sedan 1950 och menar att det behövs satsningar på de saker som uttrycks i rubriken. Den ökande u-landsbefolkningen vill nog också ha möjlighet att öka sin konsumtion i framtiden.

Allbäck tar också upp ”pronatalistisk” politik, syftande till befolkningsökning, som förts i Chile och Rumänien under Pinochet (1973–90) och Ceauşescu (1965–89). I Chile har befolkningen också ökat från 7 till 16,6 miljoner sedan 1970, skriver hon, och där gick politiken ut på att underlåta att satsa på olika medel för familjeplanering. I Rumänien, som hon bara nämner helt kort, tog man, enligt vad som uppges i Country Studies från amerikanska Library of Congress, till metoder som straffskatter på upp till en femtedel av inkomsterna för barnlösa 25-åringar av båda könen och efterhand månatliga tvångsundersökningar av alla kvinnor i fertil ålder, för att upptäckta graviditet och hindra dem från att göra abort. Allt detta ledde emellertid inte till någon dramatisk befolkningsökning eller några speciellt höga födelsetal i Rumänien. Befolkningen levde under eländiga förhållanden, samtidigt som Rumänien ändå hunnit utvecklas till ett industriland med relativt låga födelsetal, där folk inte såg sig tvingade att skaffa många barn för sin trygghets skull. Det är en bidragande orsak till höga födelsetal i u-länder som Allbäck inte nämner.

Inte ens Anderberg tar upp de filosofiska aspekterna på överbefolkning, fast det kan tyckas ligga nära till hands. Anledningen är nog att det skulle göra det hela för komplext för en DN-kolumn. De praktiska konsekvenserna av de filosofiska resonemangen är också svåra att bedöma. Det är lätt att tro att den som accepterar TRC borde motsätta sig olika åtgärder för att stävja befolkningsökningen. Det var kanske det åhöraren under Singers föreläsning jag skrev om 30 maj hade i tankarna. ”Varför sitter vi här, i stället för att reproducera oss?” Singer har försökt utarbeta tolkningar av utilitarismen som inte leder till TRC. Men även om man accepterar TRC behöver man inte nödvändigtvis hävda att det är önskvärt att alla skaffar så många barn de bara kan, eller ens att ingenting bör göras på politisk nivå för att minska födelsetalen. Det kanske skulle leda till påskyndat utdöende eller till förhållanden med övervägande negativt värde.

Filosofi och sådana onyttigheter

Föreningen Vetenskap & Allmänhet har under senaste åren gjort undersökningar där allmänheten tillfrågats om sin värdering av olika typer av forskning. De flesta har mycket eller ganska stort förtroende för forskare i allmänhet och anser att den vetenskapliga utvecklingen gjort livet bättre för ”vanliga människor”. Värderingen av olika vetenskapsområden varierar dock ganska markant. 81 procent hade 2007 stort förtroende för medicinsk forskning, men bara 33 procent för humanistisk forskning. I undersökningarna ingick även frågor om hur viktigt det är att Sverige satsar på världsledande forskning inom olika områden. Ja, för 96 procent var det mycket eller ganska viktigt när det gäller cancer (2006), för 92 procent när det gäller hjärt-lungsjukdomar (2007), 91 procent när det gäller ”miljö” (2007), 85 procent när det gäller ”teknik” (2003), 28 procent när det gäller det ämne jag doktorerar i: filosofi (2004). Andra humanistiska ämnen, som litteraturvetenskap och historia, hade siffror liknande filosofin.

De jämförde också svar mellan olika grupper, t.ex. ålder, utbildning och partisympati. Äldre personer hade i allmänhet en mer positiv inställning till forskning än unga. Andelen som tyckte det var mycket viktigt med hjärt-lungsjukdomar ökade för varje åldersgruppp. Den minskade också för varje högre grad av utbildning, trots att högutbildade i allmänhet är mer positiva till forskning. Kanske reflekterar detta vad folk ser som allvarliga hot mot sig själva. (Sjukdomarna ökar ju med stigande ålder, och verkar också vara vanligare bland lågutbildade, se t.ex. senaste Folkhälsorapporten, kanske p.g.a. levnadsvanor och stress; även om många lågutbildade kanske inte själva känner till detta, kanske de har erfarenhet av flera tidiga sjukdoms- eller dödsfall i sin omgivning, där många har liknande bakgrund, eller vet att de är belastade med andra kända riskfaktorer.) När det gäller partisympatier verkar sverigedemokrater vara mindre positiva än andra till de flesta typer av forskning, och speciellt statsvetenskap och humaniora. Hypotesprövning och sådant är kanske slöseri med tid.

När jag läste pedagogik (också det ett område där forskarna åtnjöt lågt förtroende) för filosofer diskuterade vi det att omedelbart ”praktisk” forskning har högre status jämfört med t.ex. filosofi i Sverige, uppfinnarnas land, jämfört med en del andra länder. Det vore intressant att se någon motsvarande undersökning för t.ex. Storbritannien eller Frankrike. Filosofi var också det ämne där flest (17 procent) inte hade någon uppfattning om hur viktigt det är. Detta kan hänga samman med att många inte har någon klar uppfattning om vad filosofi är. När det gäller historia, där ungefär lika få tyckte att det var viktigt, var det bara 9 procent (2006) som saknade uppfattning. Alla har väl också läst historia i skolan och tycker sig ha någon sorts begrepp om vad det är. När det gäller filosofi är det inte så lätt att förklara vad ämnet handlar om. Det är inte lätt att ge någon enhetlig karakteristik av de problem som diskuteras inom filosofiämnet vid svenska universitet idag. Vad man anser är ett relevant filosofiskt problem beror till stor del på vilken filosofisk skola man själv tillhör.

Jag tycker för min del att det är svårt att förklara för folk i min omgivning vad mitt avhandlingsprojekt går ut på. För personer som inte på förhand har något begrepp om formell logik är det svårt att förstå vad det är för frågor jag utreder, och det finns inte heller någon tydlig, omedelbar praktisk tillämpning. Vore jag medicinare, kanske de vore nöjda med att jag svarade ”jag forskar om att försöka hitta bot mot alzheimers” på frågan vad min forskning går ut på, och sedan inte brydde sig om vilka högt specialiserade specifika frågeställningar jag hade. För andra filosofer kan det vara lättare att förklara forskningens ändamål för icke-filosofer, t.ex. ”jag diskuterar vad som är en solidarisk lönepolitik”, ”jag utreder under vilka omständigheter fosterdiagnostik bör vara tillåtet”. Frågan är om folk skulle bli mer positiva till filosofin om de hade en klarare uppfattning om vilka problem som behandlas inom detta ämne.

Den lurade Alexander

Kant är känd för att ha betonat hur fel det är att ljuga i alla upptänkliga situationer. En sak jag kunde ha skrivit examinationsuppgift på i den kurs jag gick om honom är hur han såg på andra typer av vilsledande språkanvändning.

Man kan ju vilseleda genom att säga en del av sanningen. Ibland kan man till och med vilseleda genom att säga hela sanningen i en situation där den man kommunicerar med är inställd på att man skall ljuga. Jag såg ett exempel på det i en gammal Kalle Anka-serie, ”Guldklimpsbåten” (av Carl Barks). Farbror Joakim och Alexander Lukas är med i en tävling, i Alaskas vildmark, om vem som kan hitta störst guldklimp. I en situation där Alexander är på väg in i mål, med båt, ropar Joakim, som verkar chanslös, ”Det är bäst att du tar högra flodgrenen! Det är en genväg till stan!” Alexander räknar med att Joakim ljuger och tar, som Joakim beräknat, den vänstra flodgrenen, vilket leder till att han hamnar i en vattenvirvel och blir sjösjuk, så att han går med på att byta bort guld och båt mot ”läkande örter” från Joakim, förklädd till medicinman.

När Joakim utgav sig för att vara medicinman ljög han verkligen, men när han ropade åt Alexander att ta högra flodgrenen vilseledde han ju bara genom att inte ljuga eller undanhålla. Ja, man kan väl gå vidare tänka sig situationer där man vill hjälpa någon person som är inställd på att man kommer att ljuga, och därför säger vad man vet är falskt, i hopp om att personen skall tro att man ljuger och därmed dra korrekta slutsatser.

Fattigdomsvecka

Denna vecka har jag haft de sista lektionerna i Kantkursen. I övrigt har det varit föreläsningar med Peter Singer i Stockholm på temat Global poverty alla dagar utom torsdag, och jag var där vid alla tillfällen utom tisdagen, då det var Kantlektion. Det gick ut på att diskutera vilka moraliska förpliktelser vi har när det gäller att förbättra situationen för världens fattiga. Singer är sedan länge känd som förespråkare för utilitarismen: den morallära som säger att det riktiga handlandet är det som maximerar välfärden, sett till hela världen. Det ligger nära till hands att tro att detta ställer stora krav på oss i den rika världen, när det gäller att dela med oss av våra resurser till världens fattiga, och Singer har också ofta hävda att vi i varje fall bör göra betydligt större uppoffringar än de flesta av oss gör i dagens läge, vilket han försvarade även här. Men för att kunna ta ställning till detta måste vi också ta ställning till den empiriska frågan om olika former av bistånd gör nytta. Detta diskuterade Singer i onsdags, med en person från SIDA som inbjuden opponent.

Det jag kan tycka är att det filosofiska innehållet i föreläsningarna blev något ytligt. Jag kan dra paralleller med Ian Hacking, som föreläste i Uppsala för ett par år sedan: han är en filosofisk kändis i likhet med Singer (båda har t.ex. fått böcker översatta till svenska), och även i hans fall blev det ganska tunt, filosofiskt sett. Kan det ha vara så att dessa tänkare tenderar att lägga sig på en alltför populär nivå, även när det vänder sig till filosofer? I Singers fall har det nog mycket att göra med de allmänna problemen med tillämpad etik: det är svårt att hitta något av specifikt filosofiskt intresse i kopplingen mellan teorierna och de konkreta frågorna. Kommentatorerna från Stockholms universitet lyckades dock, både i måndags och i dag, initiera tämligen intressanta diskussioner om rättfärdigandet av Singers filosofiska idéer.

I måndags var det också någon i publiken som frågade Singer efteråt något i stil med ”Varför står du själv här, och det gäller för oss alla här …”. Det Singer sade att han väntat sig skulle följa (vilket även jag väntade mig) var ”… istället för att vara ute i världen och bekämpa eländet, som du lär ut att vi bör göra”. Men det som följde var ”… istället för att vara hemma och reproducera dig, och på så vis maximera antalet individer med värdefulla liv”. Ja, skall det vara riktat till alla i publiken, är det väl en del av oss som av olika skäl inte har så lätt att få tillfälle att reproducera oss. Men det illustrerar hur som helst en skillnad mellan olika tolkningar av utilitarismen: enligt vissa tolkningar kan maximering av välfärden verkligen innebära att det skapas nya individer med bra liv, vilket kan uppväga försämringar för existerande individer. Singer har deklarerat att hans utilitarism inte skall uppfattas så, utan det viktiga är vad som händer med existerande individer. Resonerar man ställs man ändå inför olika frågor hur man skall förhålla sig i situationer där vi måste ta ställning till att sätta individer till världen, och såvitt jag vet har Singer inte formulerat någon lösning han själv blivit nöjd med.

Icke fungerande

Jag går en kurs om Kant, där vi nu pratat om den idé han kanske är mest allmänt känd för: det kategoriska imperativet. Man skall, enligt den första formulering han ger av detta, kunna testa om ens handlingsprinciper överensstämmer med morallagen genom att undersöka om man kan vilja att de blir allmänna naturlagar, och det har handlat om hur svårt det är att ge någon sammanhängande tolkning av vad det innebär att något ”blir allmän lag” som Kant skulle ha accepterat. Innebär det att alla gör det som principen, som världen faktiskt ser ut, skulle få dem att göra? Det kan inte vara vad Kant menat: då blir det problem i situationer där någon godtycklig individ i en grupp måste göra någon insats i en nödsitutation, det gäller för var och en i gruppen att om den personen inte gör det förblir det ogjort och det blir kalabalik om alla försöker göra det – vilket är vad som skulle inträffa om något i stil med ”gör en insats där det behövs” enligt den ovannämnda tolkningen blev allmän lag.

En alternativ tolkning är att man skall titta på situationer där alla handlar i enlighet med principen, fast det inte behöver vara så att de alla gör vad principen nu kräver av var och en. Det skulle kunna innebära att precis en är aktiv och gör den insats som behövs, medan de andra förhåller sig passiva. Men denna tolkning skulle kunna släppa igenom principer som ”strunta i att rösta och hitta på något annat vettigt när din röst ändå inte gör någon skillnad”. Det är i princip möjligt att organisera så att ett optimalt antal röstar. Men det är när folk resonerar i stil med ”Jag struntar i att rösta: min röst gör ändå ingen skillnad” som många blir upprörda och säger ”Men om alla tänkte så…”. Den första tolkningen skulle nog också fördöma ett sådan förfarande, men den gav ju oacceptabla resultat i andra situationer.

Frågan är om det finns någon tredje tolkning, som vår lärare förbisett och Kant skulle gilla. För min del tror jag att våra vardagliga moralresonemang i fall som röstningen bygger mycket på praktiska överväganden: det skulle inte vara hanterbart att söka åstadkomma ett optimalt antal röstande, och vi måste därför hålla oss med principer som att vi skall gå och rösta, om vi inte har speciella skäl att låta bli. Frågan är om Kant skulle ha godtagit denna typ av resonemang; han kanske skulle ha sagt att hans moralprinciper då skulle vila på alltför lösa, empiriska grunder.

Förutseende stalker

I boken Puzzles for the will från 1998 tar filosofen J.H. Sobel upp vissa beslutsteoretiska problem som är besläktade med Newcombproblemet jag beskrev den 7 mars, på så sätt att de handlar om att någon kan förutsäga ens beteende och fattar beslut på grundval av detta. Vi kan tänka oss att jag har råkat ut för en besvärlig stalker, som alltid lyckas förutsäga vart jag kommer att åka, och sedan väntar på mig där och besvärar mig. Jag kan välja mellan att åka till Stockholm eller Uppsala en given dag. Samtidigt är jag övertygad om att busen kommer att dyka upp oavsett vilket mål jag väljer, och jag har inga skäl i övrigt som talar för det ena snarare än det andra målet.

Det kan då verka som att vilket mål jag än väljer kan det sägas vara ett klokt beslut, eftersom inget mål är sämre än det andra. Men Sobel argumenterar för att jag i en sådan situation skulle hamna i ett slags dilemma: om jag tänker åka till Stockholm måste jag dra slutsatsen att busen, om jag åker, säkert är på väg dit, och att det då vore bättre om jag åkte till Uppsala, men om jag då bestämmer mig för att åka till Uppsala, måste jag dra slutsatsen att om jag fullföljer min avsikt, är busen säkert på väg dit i stället. Jag kan alltså aldrig komma fram till något beslut som det är klokt att hålla fast vid.

Min reaktion på detta är att jag inte gör någonting sämre genom att åka till ett visst mål: om jag t.ex. åker till Stockholm, gäller att om jag hade åkt till Uppsala hade busen förutspått detta och åkt dit i stället. Därför kan det vara klokt att hålla fast vid ett beslut att åka till Stockholm. Det verkar då som om det i vissa fall är rimligt att säga att om något skulle inträffa, hade det förflutna varit annorlunda, även om vi kanske normalt håller det för fast i sådana resonemang.

Det är kanske så alla som skulle ta bara en låda med pengar i det ursprungliga Newcombexemplet (vaccinera sig i mitt häxexempel) resonerar: jag missar inget genom att ta en låda/vaccinera mig, ty om jag hade valt det andra alternativet, hade häxan förutspått detta och låtit bli att lägga pengar i lådan/straffat mig. Filosofen Terence Horgan skrev om detta sätt att tänka i dessa fall i en artikel, ”Counterfactuals and Newcombs problem”, 1981. Jag tror mig själv vara en sådan människa, medan Sobel hävdar att det är förnuftigt att ta två lådor, och också låter sig försättas i ett dilemma av stalkern. I båda fallen bygger det på att man behandlar det förflutna som fast när man jämför vad som skulle hända om man fattade ett visst beslut: eftersom miljonen redan antingen finns eller inte finns där, skulle jag förlora om jag bara tog en låda, och eftersom stalkern förutspått mitt faktiska resmål, måste varje beslut innebära något negativt för mig jämfört med om jag skulle besluta mig för det andra målet.

B-lagets revansch

Enligt Smittskyddsinstitutets senaste rapport har 1148 laboratoriefall av influensa konstaterats denna säsong. Så många fler lär det inte bli. De har årsrapporter tillbaka till 2000, och jämför man med tidigare säsonger tycks denna ha varit ganska genomsnittlig, även om den varit rätt segdragen. Det har varit en dubbeltypsäsong: först dominerade A/H1, och sedan tog B överhanden. När två typer cirkulerar bör det innebära att samma person kan drabbas två gånger, eftersom de olika typerna inte ger någon korsvis immunitet. De som testas är ofta de som blir svårt sjuka, och både H1 och B anses ge lindrigare symptom och drabba äldre mer sällan än A/H3, som ensam dominerat de flesta säsonger. Om man utifrån labbsiffrorna söker skaffa sig en uppfattning om antalet fall, lätta eller svåra, i år jämfört med t.ex. 2003/04, 2004/05 eller 2006/07 (H3-vintrar), kanske denna säsong framstår som oproportionerligt lindrig. Förra H1+B-säsongen tycks ha varit 2000/01, och då rapporterades bara 686 fall. Det har inte rapporterats så många B-fall som t.o.m. vecka 16 i år (707) någon annan säsong under perioden rapporterna täcker. Det faktum att årets vaccin inte matchat den cirkulerande B-stammen har kanske bidragit.

Jag minns veckorna före sportlovet 1993: det var någon enstaka elev sjuk i min klass en dag, och nästa dag var plötsligt halva sexan borta. Under de kommande veckorna rapporterade VLT om klassrum i Västerås som gapade tomma, och situationen tycks ha varit likartad på flera håll i landet. Detta var också ett utbrott orsakat av B-virus. Några separata siffror för A- och B-fall från 90-talet har jag inte hittat (diagram i rapporter från 2000-talet visar det totala antalet labbfall tillbaka till 1993/94, och kurvorna är generellt lägre för 90-talet, vilket kanske tyder på lägre rapportering), men det här kanske har varit den värsta B-säsongen på 15 år.

(O)praktisk filosofi

För några dagar sedan var det en KTH-doktorand i filosofi, Dan Munter, som publicerade en artikel i DN, där han hävdade att filosoferna borde undersöka frågor av praktisk natur, som om det vore rätt att lagstifta om cykelhjälm och alkolås, i stället för att sitta instängda i seminarierum och ägna sig åt språkliga paradoxer och modifikationer av andras teorier. Mitt första intryck av artikeln är att den bild som målas upp av dagens akademiska filosofi (underförstått att det i första hand rör Sverige) är något snedvriden. När han t.ex. hävdar att filosofer skyr sådant som är ”normativt och därmed svårt att belägga”, verkar det passa bättre som beskrivning av läget omkring 1950, när många filosofer, i Hägerströms och den logiska positivismens anda, inte ansåg det möjligt att diskutera normativa frågor på ett vetenskapligt sätt, och det producerades mycket litet akademisk filosofi inom dessa områden i Sverige. Idag ägnar sig däremot åtskilliga svenska filosofer, både på KTH och andra ställen, åt tillämpad etik och politisk filosofi av det slag han efterlyser. All filosofi som produceras är givetvis inte praktiskt orienterad, men så har det knappast varit någonstans under någon period i den västerländska filosofihistorien.

En anledning till att filosofer inte i större utsträckning än de gör diskuterar mer konkreta praktiska frågor, som lagstiftning om cykelhjälmar, kan vara att det ofta är svårt att hitta något av filosofiskt intresse som relaterar specifikt till dessa frågor. Enligt olika normativa uppfattningar, t.ex. olika varianter av konsekventialistism (man bör alltid utföra någon handling som har de bästa möjliga konsekvenserna) och deontologi (att det finns vissa plikter, t.ex. att inte ljuga, som åtminstone i viss mån gäller oberoende av om det skulle ha de universellt bästa konsekvenserna att ljuga), skulle olika typer av argument vara relevanta för cykelhjälmsfrågan. Men dessa kopplingar mellan teorierna och de konkreta frågorna är, som folk jag pratat med påpekat, ofta ganska triviala i sig (”enligt någon variant radikal liberalism får man absolut inte tvinga vuxna att bära cykelhjälm”). När det sedan gäller att göra komplicerade utredningar om t.ex. vilka beslut som faktiskt har de bästa konsekvenserna, om det är relevant, är filosofer ofta inte bättre lämpade än några andra. Därför är det nog ofta bättre om filosofer ägnar sig åt att diskutera problem förknippade med de olika normativa uppfattningarna på ett mer abstrakt plan.

Traditionsvecka

Det har varit en vecka full med föreläsningar. Filosofen Simon Blackburn har gästat Uppsala i egenskap av årets Hägerströmföreläsare och har hållit föreläsningar varje dag måndag till fredag. Hans föreläsningar handlade om ”representationalistisk” kontra ”pragmatisk” filosofi. Ett ”representationalistiskt” synsätt inom t.ex. värdeteorin skulle innebära att man ytterst försöker förklara t.ex. moraliska värderingar genom att hänvisa till att det finns vissa objektiva moraliska fakta (som kan ”representeras” i vår begreppsvärld). En ”pragmatisk” syn innebär det motsatta: man försöker förklara moralen utifrån dess ”funktion” utan att använda moraliska termer. Inom filosofin har man förknippat begreppet ”pragmatism” med olika idéer om att företeelser skall förstås utifrån dess användbarhet: att det som är sant är det som är nyttigt att tro på och liknande. Blackburn räknar alltså in även expressivism inom värdeteorin här: idén att moraliska utsagor uttrycker något slags attityder eller föreskrifter och inte handlar om objektiva fakta. Det är väl än något vidare användning än man normalt brukar jag, och jag blev inledningsvis litet förvirrad över det. Blackburn ansluter sig själv till någon form av expressivism, och i så måtto är han väl en föreläsare i Hägerströms anda.

Alla tre Hägerströmföreläsarna under den tid jag doktorerat, Blackburd, Allan Gibbard och Ian Hacking, har varit män i 65–70-årsåldern med någon form av anknytning till språkfilosofi i sina föreläsningar. Gibbard och Blackburn är dessutom båda kända som försvarare av expressivism i värdeteorin, även om Gibbard pratade om andra saker.

I dag är det också hundra år sedan en av Uppsalas mest allmänt kända filosofer, Ingemar Hedenius, föddes. Föreningen Humanisterna höll ett symposium om honom med föredrag, och jag besökte de två föredrag som låg på eftermiddagen. Det första handlade om hans moralfilosofi; det andra om hans rättsfilosofi, alltså filosofi som sysslar med olika problem relaterade till juridisk rätt. Båda föredragen var intressanta. Själv fick jag kanske veta mest nytt i det om rättsfilosofi, eftersom jag inte direkt sysslat med detta själv. För övrigt kanske Hedenius på senare år på många sätt låg relativt nära Blackburn i sin värdeteori. Först var Hedenius anhängare till Hägerström, som ansåg att det inte alls var filosofers uppgift att resonera kring moralfrågor, på grundval av en expressivism av ovannämnda typ, som säger att moralen bara är känslouttryck. Senare mjukade han upp sin ståndpunkt och hävdade att man som filosof kunde diskutera olika krav på rimliga moraliska värderingar, utan att han övergav expressivismen. På den punkten tycks Blackburn förespråka ett liknande synsätt, så man kan prata om en filosofisk kontinuitet mellan veckans föreläsningar.

Dåligt skäl

Jag besökte i dag ett seminarium med forskaren Stephen Finlay som var filosofihistoriskt, på så sätt att det handlade om att tolka vad en död filosof egentligen menade och argumentera för att andras tolkningar varit felaktiga, även om det i detta fall var en filosof som bara varit död i fem år: engelsmannen Bernard Williams. Williams förespråkade bl.a. en teori om skäl (”reasons”) för handlande, som gick ut på att alla egentliga skäl för någon är s.k. interna skäl, d.v.s. de har någon anknytning till individens önskningar, värderingar etc. Motsatsen skulle vara externa skäl, t.ex. om man skulle hävda att alla har skäl att följa någon moralprincip, oavsett om de kan motiveras att göra det eller ej, och Williams hävdade att sådana skäl bara är struntprat. Seminarieuppsatsen (som finns tillgänglig här) handlade om hur hans argument för detta exakt skall tolkas.

Jag kom att tänka på en dialog jag minns mellan några personer på gymansiet, som kan illustrera Finlays tolkning av vad Williams menar med ”skäl”.

A: Varför var du inte i skolan dagen efter festen?
B: Vet inte. Jag kanske var trött.
A: Var du full?
B: Nej. Jag var helt nykter.
A: Dåligt skäl....

Vad betyder ”dåligt skäl” här? Betyder det att B egentligen var motiverad av något annat än att hon var trött? Eller betyder det att hon motiverades av att hon var trött, fast hon egentligen hade skäl att gå till skolan i alla fall? Det senare verkar kanske troligast.

Inom modern filosofi brukar man ofta skilja mellan motiverande och normativa skäl. Ett motiverande skäl förklarar det man faktiskt gör, medan ett normativt skäl handlar om vad man i någon mening borde göra. Man kunde då hävda att B hade ett motiverande skäl att stanna hemma, samtidigt som det fanns ett normativt skäl för henne att gå till skolan. Ett ”dåligt skäl” skulle kunna vara ett motiverande skäl som inte överensstämmer med ens normativa skäl. Enligt seminariehållarens tolkning skulle Williams ha skiljt mellan ”skäl varför” och ”skäl för”. Att B var trött var kanske ett skäl varför hon inte gick till skolan. Men det fanns i varje fall inget överordnat skäl för henne att inte gå till skolan, om det var så att om hon tänkt igenom saken ordentligt och förstått vad de inneburit att stanna hemma, hade hon släpat sig till skolan i alla fall. Om hon inte haft någon som helst benägenhet att ta hänsyn till det faktum att skolan inte godtagit trötthet som giltig orsak till frånvaro, skulle det inte kunna vara ett skäl för henne, ty det vore i så fall ett externt skäl av det slag Williams inte vill veta av.

Mitt farliga födelseår

SCB kom nyligen med befolkningsstatistik för 2007. När jag läser deras historiska sammandrag kan jag jämföra med mitt födelseår, 1981, på några punkter. Vi är t.ex. nära en miljon fler; andelen personer under 18 har blivit något färre, medan andelen över 65 har blivit något fler; andelen utrikes födda har ökat från 7,6 till 13,4 procent. Jag levde inte samma trygga, ombonade liv som dagens nyfödda: spädbarnsdödligheten var nästan tre gånger högre 1981 än 2007. Överhuvudtaget har medellivslängden från födseln ökat med ungefär sex år för män och fyra år för kvinnor. I denna rapport från 2001 presenterade Socialstyrelsen beräkningar för hur mycket medellivslängden skulle öka om all dödlighet i vissa orsaker före 90 års ålder eliminerades: eliminering av bröstcancer skulle t.ex. leda till en ökning (för perioden 1993–97) med 6 månader för kvinnor och prostatacancer 5 månader för män; kranskärlssjukdom 19 månader för kvinnor och 34 månader för män. Ja, bara sedan 2003 har det alltså skett en förbättring av svenskornas livslängd som mer än väl motsvarar en utrotning av bröstcancerdödligheten före 90, även om man kan fundera på i vilken omfattning ökningen skett genom att man räddar ett mindre antal personer som har livet framför sig eller genom att man ger ett större antal personer ytterligare några skröpliga månader.

Hurra för klantiga, olovliga experiment?

I Hongkong lät de nu i går bomma igen alla förskolor och småskolor i två veckor, efter att några barn som haft symptom på influensa dött. När jag först läste det blev jag litet betänksam. I denna artikel från 2006 av forskaren Edwin Kilbourne beskrivs hur de två senaste riktiga influensapandemierna, 1957 och 1968, både uppmärksammades i väst genom tidningsartiklar om utbrott i Hongkong. Som påpekas hade man dock på den tiden inte alls den övervakning och den kommunikation mellan Kina och väst som finns idag. I senaste rapporten uppger också Hongkong att de inte kunnat hitta några nya, hotfulla virus hos barnen, utan det har rört sig om kända A/H1- och A/H3-varianter som cirkulerat runt om i världen i månader. Hongkong har SARS 2003 i färskt minne, och vissa pratar om att det var en panikåtgärd att stänga skolorna så pass abrupt.

I Sverige har det varit ganska lugnt denna vinter, utan speciellt mycket A/H3, som brukar vara den besvärligaste varianten, men i t.ex. USA har de haft mycket besvär med H3 under de senaste veckorna. Kanske kommer det hit till nästa vinter, även om vi då har uppdaterat vaccin.

Många ser ju A/H5 som det stora pandeimhotet idag. Kilbourne påpekar att av 16 kända H-subtyper har bara H1, H2 och H3 orsakat kända, mänskliga pandemier, och han spekulerar i om de kan vara ”the default human subtypes”. Ja, om det skulle vara så att de är de enda typer som är kapabla att orsaka mänskliga pandemier, och en H-subtyp mot vilken det saknas immunitet är nödvändig för att det skall bli pandemi, är det väl egentligen bara H2, som dominerade 1957–68, som är ett allvarligt hot idag. H3 kom 1968, och H1 dominerade före 1957 och återkom i en lindrig variant 1977. Om H2 kom tillbaka skulle det kunna vara ett hot mot folk födda efter slutet av 60-talet. Det finns spekulationer om att det milda H1-viruset kom ut i samband med något hemligt experiment 1977, men kan det i så fall vara det skumma experimenterandet vi har att tacka för att det inte blivit någon allvarlig pandemi på fyrtio år, genom att yngre generationer fått grundläggande H1-immunitet på ett förhållandevis smärtfritt sätt?

Gå på intuition

Jag har ägnat denna vecka åt en kurs som, grovt sett, behandlade frågan under vilka omständigheter, om några, man har rätt att tro på något för att man har en intuition som säger att det är så. En intuition definieras ofta som en tro man har ”omedelbart”, som inte är grundat på något resonemang eller någon teori och rör något som inte går att konstatera med sinnena (t.ex., kan man hävda, åsikter om vad som är moraliskt rätt eller olika filosofiska påståenden). Det är vanligt att filosofer försöker testa teorier genom att skissera upp mer eller mindre fantasifulla scenarion och sedan frågar om intuitionen ger ett svar som överensstämmer med den teori man vill testa. Ofta kan man ha intuitioner som direkt strider mot varandra, eller inte bildar något sammanhang, och man kan då söka uppnå det berömda jämviktstillståndet, reflektivt ekvilibrium, där man kan offra vissa intuitioner, för att få bättre överensstämmelse med någon generell teori. Samtidigt kan olika personer ha olika intuitioner, och faran är då att de att kan komma att försvara motstridiga teorier som sammanfattar deras intuitiva tyckanden bättre, och det är kanske inte så bra om man ser det som en väg till objektiv kunskap.

Låt mig bara visa på en typ av scenario som kan användas för att visa på olika människors motstidiga intuitioner är s.k. Newcombproblem, som presenterades i filosofiska sammanhang av Robert Nozick 1969. Följande är ett egenhändigt formulerat exempel på ett sådant.

En häxa tänker skicka en svår sjukdom på mig om jag inte vaccinerar mig mot sjukdomen, men låta mig slippa sjukdomen om jag vaccinerar mig mot den. Men hon måste göra valet en gång för alla och är rädd att inte själv leva tillräckligt länge för att det skall vara avgjort om jag vaccinerar mig eller inte. Därför använder hon sin spådomsförmåga, som är mycket god, men inte alldeles ofelbar, när det gäller att förutsäga mänskligt handlande, och låter mig drabbas om hon förutsäger att jag struntar i vaccinet, eller förbli frisk om hon förutsäger att jag vaccinerar mig. Vaccinering medför ett obehag och är inget jag gör för skojs skull, men det är ett betydligt bättre alternativ än att drabbas av sjukdomen. När jag får reda på att förtrollningen ägt rum, har jag då mest att vinna på att ta vaccinet eller på att låta bli?

Man kan resonera så här: hur jag än blivit förtrollad är det bäst att jag inte vaccinerar mig. Om häxan förtrollat mig så att jag blir sjuk gör det ingen nytta, och om hon förtrollat mig så att jag slipper sjukdomen gör det heller ingen nytta. Så det är klokt att strunta i vaccinet. Men å andra sidan har hon troligen gjort en korrekt förutsägelse av mitt val, så om jag inte vaccinerar mig har hon troligen förutspått det, och då kommer jag troligen att drabbas av sjukdomen. Om jag å andra sidan vaccinerar mig, har hon troligen förutspått det, och då kommer jag troligen att slippa. Så det är klokt att ta vaccinet.

Vissa människor verkar ha en stark intuition att det i fall som detta är klokt att gå på den första linjen, medan andra verkar ha en lika stark intuition att det är klokt att gå på den andra linjen. Går det avgöra vilken, om någon, part som har rätt?

Konsten att skylla på något

Jag har varit till Stockholm idag för att diskutera ett avhandlingsavsnitt jag skrivit. Det handlade bl.a. om vilka logiska regler som kan användas för att beskriva situationer där allting vi kan göra är förbjudet, om det nu finns några sådana situationer. Vissa filosofer har hävdat att det kan uppstå situationer där vi både måste göra något och låta bli, t.ex. om vi varit dumma nog att lova en person att gå på en tillställning och en annan person, som inte vill se oss där, att inte gå dit.

Jag har ungefär halva min beräknade doktorandtid kvar, medan andra är lyckliga nog att vara klara. I går var jag och lyssnade på disputationen för den avhandling om fel i dödsorsaksintyg jag nämnde i förra inlägget. Det var också en intressant diskussion att lyssna på.

Jag tycker att prat om orsaker i allmänhet tenderar att bli förvirrande. När vi säger att en händelse A är orsak till en annan händelse, B, uttrycker vi kanske för det första att A på något sätt är ett led i en kedja av nödvändiga betingelser för B. Men det är inte godtyckligt vilka betingelser vi nämner som orsaker: vi säger normalt inte, för att ta ett standardexempel, att orsaken till en brand var att det fanns syre i luften. Om några känner sig tunga i huvudet dagen efter en disputation kan de hävda att de inte varit det om inte disputationen ägt rum, men det kan vara missvisande att säga att det är disputationen som är orsaken. Det vi pratar om som ”orsak” är något som är intressant ur något perspektiv: t.ex. något som det är realistiskt att söka förhindra i framtida liknande fall. Ibland blir det som en sorts övertalningsdefintion, där man försöker pådyvla sin syn på vad som är viktigt att fokusera på.

Statistiken över dödsorsaker är, såvitt jag vet, ett ganska speciellt fenomen på så sätt att man systematiskt, för var och en av över 90 000 händelser om året i Sverige, väljer ut en ”officiell” viktigaste orsak. Det som väljs ut är den s.k. underliggande orsaken, som i WHO:s manual sägs vara den sjukdom eller skada, eller de omständigheter (olyckor, självmord), som inledde förloppet som ledde till döden. Vi har en, om än något vagt definierad, idé med statistiken, nämligen att hindra förtida dödsfall, och det är då bäst att fokusera på roten till det onda, åtminstone i den mån denna realistiskt kan påverkas. Demens blir mer och mer accepterat som dödsorsak i takt med att folk, t.ex. en forskargrupp i det hus där disputationen ägde rum, arbetar för att söka förhindra det.

Men hur långt tillbaka skall man gå; hur avgränsar man ”förloppet” från olika faktorer i bakgrunden? Olika riskfaktorer för hjärtinfarkt, som ”skadligt tobaksbruk” och ”högt blodtryck”, finns med i ICD-10 och kan rapporteras som underliggande orsaker, men hjärtinfarkt ges prioritet över dem. Förklaringen är kanske att dessa faktorer tenderar att samverka med andra påverkbara faktorer, och att deras användning skulle göra talet om en orsak ännu mer godtyckligt.

I praktiken är det inte så lätt att dra gränsen. I avhandlingen diskuteras sådana exempel: vissa forskare säger att det är fel att man ibland rapporterar diabetes som orsak till sjukdomar i cirkulationsorganen; andra säger att det är fel att man inte alltid gör det.

Lurande fel

För två veckor sedan skrev jag här om statistikförvirring i tv-trailers och allmänt om det knepiga med tolkning av dödlighetsstatistik. Nästa vecka är det faktiskt en forskare i Uppsala, L.A. Johansson, som disputerar på en avhandling, Targeting non-obvious errors in death certificates, som behandlar just förekomsten av svårupptäckta fel i sådan statistik. Han har jämfört en mängd poster från dödsorsaksregistret med sjukjournaler och kommit fram till att den s.k. underliggande orsaken (den huvudorsak som normalt syns i statistiken) i registret var fel på BTL-nivå (relativt detaljerad nivå: med kategorier som ”akut hjärtinfarkt”, ”magsäckscancer”, ”malaria” etc.) i 23 procent av fallen. Men felen tenderade att ta ut varandra för olika orsaksgrupper, så det verkade inte som om de påverkade de slutliga siffrorna så mycket, åtminstone inte på en grövre nivå.

Men även om statistiken inte allvarligt strider mot hur den skulle ha sett ut om man alltid utgått från bästa tillgängliga information och följt reglerna, kvarstår problemet att systemet med en enda underliggande orsak kanske inte alltid ger så mycket intressant information i ett samhälle som vårt, där de flesta som dör är gamla och ofta har flera olika krämpor och förslitningar. Sjukdomar i cirkulationsorganen, speciellt bland kvinnor, vilket trasslet jag tog upp handlade om, hör också till de kategorier där detta är mest relevant. (Om en ung svenska, som är rädd att dö tidigt, får höra av en klärvoajant att hon kommer att tillhöra de där procenten som blir rapporterade döda i en sjukdom i cirkulationsorganen, borde hon då inte bli glad, med tanke på att ca 80 procent av dessa svenskor (under 2005) åtminstone blev 80 år?)

Straffet

Jag har ägnat veckan åt att läsa i James Forresters bok Being good and being logical. Boken går ut på att diskutera och ställa upp system som visar den logiska strukturen hos normbegrepp, som ”bör”, ”får” och liknande. Detta har varit ett livligt debatterat ämne inom filosofin sedan 50-talet, och mitt eget avhandlingsprojekt går också ut på att hitta något slags klarhet i det.

Ibland pratar man om att det bör vara på ett visst sätt, t.ex. ”batterierna i datorn bör vara laddade”; ibland pratar man om att någon bör göra något, t.ex. ”du bör sätta datorn på laddning”. Hur skall relationen mellan dessa begrepp förstås? Det vanligaste bland filosofer som sysslar med frågan har nog varit att analysera det senare direkt i termer av det förra: ”du bör sätta datorn på laddning” betyder t.ex. ”det bör vara så att du sätter datorn på laddning”. På så sätt får man ett ”bör” som opererar på påståenden, t.ex. ”du sätter datorn på laddning”, vilket förenklar den filosofiska analysen: man kan t.ex. använda vanliga semantiska modeller som utarbetas för att analysera begrepp som ”det är nödvändigtvis så och så”.

Forrester godtar inte denna typ av analys rakt av, men han har en sorts vidareutveckling: han hävdar att ”du bör sätta datorn på laddning” kan förstås som ”det bör vara så att du antingen sätter datorn på laddning eller får ditt rättmätiga straff” (”appropriate penalty”). ”Bör göra” är alltså kopplat inte bara till en agent, någon som kan handla på ett bestämt sätt, utan också till föreställningen om ett rättmätigt straff. Det verkar en smula hårt. Jag tycker nog ofta att folk bör göra på det ena eller det andra sättet, utan att jag för den skull också anser att de bör lida något som kan beskrivas som ett straff, eller negativ följd, om de inte gör det. Men då handlar det väl, skulle Forrester säga, egentligen bara om det lamare ”bör vara”. Ibland kan jag undra om det att jag sitter här och försöker få reda i de här frågorna i sig är ett straff för något.

Epidemiologiskt siffertrassel

Jag har lagt märke till ett återkommande fel som begås när det diskuteras folkhälsa i medier: att man rör ihop sjukdomar i hjärtat eller något av kroppens kärl med sjukdomar i hjärtats kärl. Jag undrar om det är själva ordet ”hjärt-kärlsjukdom” som inbjuder till missförstånd (och använder därför själv hellre något i stil med ”sjukdom i cirkulationsorganen” istället). I SVT har vi nu fått se annonser med svart text mot röd bakgrund: ”HJÄRT-KÄRLSJUKDOM ÄR IDAG DEN VANLIGASTE DÖDSORSAKEN. 47% AV ALLA KVINNOR DRABBAS.” I första avsnittet av programmet de annonserar förekommer det en scen där Solveig Ternströms hjärtläkarfigur säger till sin make, spelad av Loa Falkman: ”Visste du förresten att hälften av alla kvinnor får hjärtinfarkt?” ”Hälften?!” ”Ja.” ”Det var fan…” ”Ja. Fast det talar man ju aldrig om.” Om siffran i annonsen stämmer måste det ju vara ett exempel på den förväxling jag talar om. Har manusförfattarna lagt märke till att förväxlingen förekommer, och vill ge exempel på den genom Ternströms figur, eller gör de sig själva skyldiga till den? Jag anar det senare.

Varifrån kommer för övrigt de 47 procenten? Det finns inget register över alla som har, eller får, någon form av problem med hjärta eller kärl. Det kan vara en några år gammal uppgift om andelen kvinnor döda i sjukdom i cirkulationsorganen. (När jag söker hittar jag t.ex. formuleringen i en artikel i Forskning och framsteg från 2004, som anknyter till ämnet.) Denna andel sjunker gradvis, och i senaste rapporten, för 2005, var den nere på 42 procent (17 procent för infarkt eller annan kranskärlssjukdom). Det finns också anledning att vara försiktig med tolkningen av sådana siffror. Speciellt många gamla människor har flera olika sjukdomar när de dör, men en måste enligt reglerna väljas ut som huvudorsak för statistiken. 2005 dog 7 procent av alla kvinnor, oftast gamla, i det som WHO kallar ”garbage codes” bland cirkulationssjukdomarna: diagnoser som ”hjärtstopp” eller ”hjärtsvikt” utan angiven orsak. Det kan ofta dölja specificerade hjärtsjukdomar som infarkt, men man vet aldrig. Men man kan också argumentera för att 42 procent är missvisande lågt. I t.ex. 8 procent av samtliga fall rapporteras demens eller alzheimers, vilket i många fall åtminstone delvis kan bero på förändringar i kärlen.

Det är bra att de tar upp problem som att det inte forskas tillräckligt på kvinnor, och att otillräcklig kunskap kan göra att både kvinnliga hjärtinfarktpatienter och deras läkare tror att de bara fått influensa eller liknande, men sådan här förvrängning av statistik, som redan från början är vidhäftad med osäkerhet, kan bidra till att det motverkar sitt syfte.