Förkrångligande

Dialektmysterieprogrammet i går handlade om dal- och bergslagsmål. De besökte Lima och kom in på fenomenet med språkliga domänförluster: att det inom ett visst språk inte längre finns ord som täcker ett visst ämnesområde. När det gäller Limadialekten, som troligen är svårare att förstå för de flesta svenskar än t.ex. norska, är det svårt för gamla Limabor att hålla sig till den när de pratar politik. Vissa vetenskapsområden är svåra att diskutera på svenska över huvudtaget.

Jag kan märka en sådan utveckling inom filosofin. På mer avancerade nivåer finns ofta ingen svensk terminologi, och i undervisning och uppsatser på svenska kör filosofer med olika hemsnickrade översättningar. Även när det finns en svensk terminologi tenderar den att bli alltmer anglofierad, tycker jag mig märka. Hedenius talade ofta om ”nyttomoral”, och även något yngre filosofer, som Lars Bergström, publicerade på 1970-talet uppsatser med titlar som ”Vad är nyttomoral?”. Men jag vet inte om jag hört någon använda detta uttryck sedan jag började studera filosofi 2001. I stället används ”utilitarism”, som är en direktöversättning av ”utilitarianism”. Kanske har det att göra med att ”nyttomoral” i vissa kretsar blivit en nedsättande term. Det finns fler exempel av liknande typ. ”Värdenihilism” tenderar att ersättas med ”emotivism” och ”värdeteori” med ”axiologi”. I de fallen kan det motiveras med att det undanröjer tvetydigheter i de mer försvenskade termerna. Men i andra fall, som när ”kunskapsteori” ersätts med ”epistemologi”, vet jag inte om det finns någon sådan motivering.

Allmänt kan det vara en fördel att använda termer som liknar de engelska då största delen av den filosofiska litteraturen idag är på engelska: om man känner till uttryckens betydelse på det ena språket blir de självförklarande på det andra. En nackdel, speciellt om man skall försöka göra någon populär framställning, kan ju vara att filosofin ter sig späckad med krångelspråk och därför otillgänglig. Å andra sidan kan det också vara en belastning att använda termer som har motsvarigheter i vanligt språkbruk, eller är sammansatta av ord som förekommer i detta: som jag diskuterade i mitt julaftonsinlägg här finns det då risk att folk tror sig begripa precis vad termerna står för, fast de i själva verket har missat viktiga betydelseskillnader mellan deras filosofiska och vardagliga användningar.

Mer oprat

Jag fick en kommentar från Sven på mitt inlägg om negerade verb häromdagen. Jag ifrågasatte i sista stycket två saker, som jag kanske inte höll isär på ett tydligt sätt: för det första ifrågasatte jag om det i rikssvenska finns verb som bara uttrycker negationen av andra verb, och för det andra om vi bildar verb med o-prefixet på samma sätt som vi bildar t.ex. adjektiv. Dessa båda ifrågasättanden är oberoende av varandra: även när det gäller adjektiv är det ofta så att o-prefixet uttrycker något mer än bara negation, som i exemplen med ”olycklig” och ”odöd”.

När det gäller frågan om o-prefixet måste jag nog medge att det ibland används för att bilda verb som betecknar motsats. Sven hade exemplet med ”oroa”, men där verkar det rimligt att hävda att det är bildat av ”oro” snarare än direkt av verbet ”roa”. Men ”ogilla” är också ett vanligt verb i rikssvenska, och det verkar inte vara bildat av något substantiv eller adjektiv. ”Ogillande” kan användas substantivistiskt eller adjektivistiskt, men det är ju verbets egen presens participform. ”Ogilla” tycks vara bildat som ett motsatsord till ”gilla”.

I negationsfrågan står jag fast: jag har inte sett något rikssvenskt verb som bara uttrycker detsamma som något annat verb kombinerat med ”inte”. ”Ogillar” är starkare än ”gillar inte”/”inte gillar”, även om det kan se ut som om det inte vore så, utan de betydde samma sak. Om jag säger ”Jag gillar inte Magnus Uggla”, kommer nog folk att dra slutsatsen att jag ogillar Uggla. Men det verkar vara en s.k. konversationell implikatur, som har att göra med vad som är underförstått i yttrandet, snarare än vad det betyder. Jag kan upphäva den genom att säga något i stil med: ”Jag gillar inte Magnus Uggla, men jag ogillar honom inte heller, utan jag förhåller mig kallsinnig”. När det gäller t.ex. adjektiv verkar det å andra sidan vara så att o-prefixet ibland bildar rena negationer. ”Det är omöjligt att alla klarar tentan” tycks inte betyda något annat än ”Det är inte möjligt att alla klarar tentan”. Det verkar inte finns något neutralt mittemellan för möjlighet, som för lycka eller gillande.

I Svenska akademiens grammatik nämns också kort fenomenet med norrländska negerade verb som ”oätit”. De påpekar att det mest är supinumformer som bildas på det viset, som i Lindströms exempel med ”okommit” och ”ovunnit”. ”Jag okommer på något” eller ”Sju elever okom till lektionen” skulle då troligen inte ens gå hem i Blattnicksele. Man kan ju alltid undra om det finns någon förklaring till begränsning i negerandet; kanske är det bara en språkhistorisk tillfällighet.

Okommer på något

Jag såg andra delen av Lindströms dialektresa, som handlade om norrländska dialekter. Ett tema i programmet var den norrländska ordekonomin. En sak han tog upp var hur de flitigt använder sig av det nekande prefixet ”o” för att kunna uttrycka sig kortare, och han hade exempel som ”okommit” (inte kommit), ”ovunnit” och ”oi” (inte i, om t.ex. en knapp).

Jo, i rikssvenska är det väl ofta så att ett ord bildat o-prefixet uttrycker något starkare än ursprungsordet i kombination med negation som ”inte”.Ett exempel som jag minns att vi körde när jag började läsa filosofi, och vi skulle göra satslogiska formaliseringar: ”olycklig” är starkare än ”inte lycklig”. Här finns det ett mer neutralt mellanområde som täcks in av ”inte lycklig”, medan ”olycklig” står för den absoluta motsatsen till ”lycklig”. Ibland lever ordet med o-prefix kvar, fast det ursprungliga ordet utan prefix är antikverat i den relevanta betydelsen, som ”orolig”, som kommer av ”rolig” i betydelsen lugn. Ett ord som ”odöd” (som används som beteckning på spöken, vampyrer och liknande) fungerar på motsatt sätt jämfört med ”olycklig” i exemplet ovan. ”Odöd” är inte motsatsen till ”död”: en odöd individ står närmare de döda än en som bara inte är död. Men det är ju ett ord som införts i språket på ett sent stadium, när ”inte död” i princip blivit synonymt med ”levande”.

Om vi återgår till Lindströms exempel är väl ”okommit” och ”ovunnit” också språkliga anomalier. Jag kan inte komma på något ord i rikssvenska där o-prefixet används före verb: det används före adjektiv och adverb. Det fungerar väl på samma sätt med ett engelskt prefix som ”un”. Är det överhuvudtaget vanligt med verb som bara betecknar detsamma som ett annat verb kombinerat med ”inte” (även om det givetvis finns massor med verb som betecknar sådant som är oförenligt eller på något sätt motsatt andra verb)? Det verkar som om verb generellt betecknar bestämda tillstånd, handlingar etc., och inte blotta frånvaron av sådana.

Dialekternas attraktion

Fredrik Lindströms programserie Svenska dialektmysterier visas nu i repris i SVT. Den var intressant när den sändes första gången 2006, och jag följer den nu på nytt. I första avsnittet diskuterades bl.a. vad åtskillnaden mellan dialekter kan ha haft för funktion i mänsklighetens utveckling. Hos vissa djurarter tycks olikheter i läten, som kan ses som analoga med olika dialekter hos människan, ha som funktion att förhindra inavel genom att göra det möjligt för djuren att identifiera individer som är nära släkt med dem själva. De spekulerade i om det kan ha varit en evolutionär fördel även för människor att attraheras till personer med annan dialekt.

De påpekade att 75 procent av alla svenska äktenskap ingås mellan parter som talar olika dialekt. De uppgav inte någon källa, och jag vet inte om det finns en massa forskning kring detta, men när en sådan siffra ges isolerat är det väl tveksamt om den säger så mycket. Har de någon nollhypotes, som att olikhet i dialekt inte i sig spelar någon roll för val av äktenskapspartner, som de försökt vederlägga? Man skulle kanske t.ex. kunna titta på hur stor andel av alla ungefär jämnåriga personer folk mött (mer än helt flyktigt) under den period då de träffat sin blivande äktenskapspartner (vilket ofta sammanfaller med militärtjänst, universitetsstudier etc.) som talat samma dialekt som de själva, och sedan testa om folk oftare än man utifrån detta kunde förvänta sig gift sig med någon med annan dialekt. Detta skulle väl i praktiken vara omöjligt att avgöra exakt: man skulle tvingas utgå från uppskattningar baserade på data om de miljöer där personerna rört sig o.s.v. (Det finns förstås enklare tester man skulle kunna göra när det gäller folks benägenhet att finna olika dialekter attraktiva, men om man skall använda just data över val av äktenskapspartner på ett i sammanhanget intressant sätt, verkar det kräva ganska komplicerade undersökningar.)

Lindström pratade också om hur man kan använda dialekt för att framhäva sin identitet vid vissa tillfällen. I går kväll var jag in till Kulturfestivalen i Stockholm och såg en hyllningskonsert till Ted och Kenneth Gärdestad, med Janne Schaffer som värd, där flera svenska artister framförde brödernas musik. Bl.a. medverkade Marit Bergman och Miss Li, som båda kommer från Dalarna. Idag sommarpratade Frida Hyvönen på tydlig västerbottniska. Det har sagts att många framgångsrika svenska artister kommer från relativt små, undanskymda orter, och som förklaring har jag har hört anföras att ungdomar där skulle vara benägna att starta band, då det inte finns mycket annat att göra. En annan hypotes vore att personer som har en dialekt som de delar med relativt få svenskar, som kan vara överrepresenterade bland dem som inte kommer från större städer, skulle ha en fördel när det gäller att väcka uppmärksamhet och bli ihågkomna av folk, men det är kanske väl långsökt, speciellt när det gäller artister som i regel sjunger på engelska.