Otäckingars otäckhet

När jag satt och pratade med några kollegor för några dagar sedan kom vi in på detta att folk tenderar att lägga mycket större vikt vid katastrofer som är koncentrerade till ett ställe vid en tidpunkt jämfört med sådana som kräver offer på ett mer rumtidsligt utspritt sätt. Strax efteråt kunde jag se detta exemplifierat när jag såg vilken världsnyhet det blev av den finska skolmassakern. Den blev inte bara huvudnyhet i svenska tidningar och tv-program: den fanns också med bland toppnyheterna på internationella Yahoo. Men här är det klart att kombinationen av många offer på ett ställe vid en tidpunkt med att det finns en illvillig bakomliggande avsikt spelar stor roll. Parallellen till den tidigare massakern kan också spela in, men även denna blev ju huvudnyhet åtminstone i svenska medier. Om samma antal ungdomar omkommit i en bussolycka hade det inte fått internationell uppmärksamhet, även om det nog ändå blivit riksnyhet.

När jag slog på Rapport klockan sex idag handlade det inte om någon skolmassaker: i stället pratade de om rättegångar eller utredningar kring två olika barnamördare. Vi tenderar nog att uppleva detta att det finns folk som förverkligar sina mordiska avsikter som ett påtagligt hot mot vår trygghet (eventuellt indirekt, genom att våra närmaste hotas) på ett annat sätt än andra risker. Jag har nyligen undervisat i en kurs med seminarier på bl.a. filosofen John Harris text ”The survival lottery”. Han diskuterar argument för och emot att ha ett system där folk lottas ut och dödas för att man skulle kunna fördela deras organ bland andra i behov av nya organ och på så vis minimera antalet människor som dör i förtid. Den s.k. utilitarismen, idén att det riktiga handlandet är det som maximerar den generella välfärden, tycks kunna medföra att ett sådant system förordas, vilket enligt många visar att denna lära är oacceptabel. En närliggande invändning mot lotteriet, som vore öppen för en utilitarist, är att det skulle leda till en sådan otrygghet i samhället att det inte skulle maximera välfärden. Det ligger något paradoxalt i detta, eftersom lotteriet ju, om det fungerade, skulle innebära en generellt minskad risk för medborgarna att dö i förtid. Men kanske är det ändå en djupt rotad psykologisk benägenhet hos de flesta av oss människor, som har att göra just med att myndigheter, om lotteriet infördes, systematiskt skulle utföra handlingar med avsikt att döda medborgare. (De som är för dödsstraff skulle kunna hänvisa till att det i detta fall skulle handla om människor som inte dömts skyldiga till något brott.)

Vår tendens att frukta andras illvilja mer än ”naturliga” risker kanske är någon sorts nedärvt, primitivt reaktionsmönster, men den kanske ändå inte är alldeles tokig om vi lever i ett modernt samhälle och vill maximera våra chanser att överleva och ha det bra. Om staten skulle utföra handlingar riktade mot medborgarna på det sätt som skissas upp i Harris text, kanske det skulle leda till en upptrappad terror genom att vissa spärrar brutits ned.