Att hitta det man söker

I förra inlägget skrev jag om det som kommit att kallas confirmation bias: en benägenhet att lägga otillbörlig vikt vid sådant som bekräftar ens hypoteser och ignorera sådant som talar mot dem. Resultaten av försök med det s.k. Wasons selection task har upppfattats som stöd för att detta spelar en viktig roll i människans tänkande, men den tolkningen kan, som jag diskuterade, starkt ifrågasättas. Däremot fick jag nyligen se vad jag tycker ser ut som ett annat exempel på confirmation bias.

Den 20 maj i år skrev jag här om hur ohälsotemat behandlats i Hans-Eric Hellbergs Mariaböcker (nu tillgängliga som samlingsvolym (Hellberg 2010)). Jag har sedan studera en del gamla recensioner för att studera vilket mottagande de fick när de kom och vilka aspekter recensenterna fokuserade på (det finns en uppsats om böckerna från 1983, som bl.a. innehåller en högst användbar källförteckning (Tjernström 1983)). De tre första böckerna, som utkom 1969–71, fick generellt ett positivt mottagande. År 1971 fick Hellberg Nils Holgersson-plaketten, Svensk Biblioteksförenings barn- och ungdomslitteraturpris. Under 1970-talet utgav han sedan flera böcker (några tillsammans med Elvira Birgitta Holm) som väckte stor uppmärksamhet på grund av deras skildring av sexualitet för en ung publik, något som avhandlas i en bok av Tony Elgenstierna från förra året (Elgenstierna 2012). Hellberg fick en hel del positiv kritik och uppskattande brev från unga läsare, men också en del negativa reaktioner. Han utsattes för svavelosande hat från anonyma brevskrivare, men även vissa recensenter i tidningar var kritiska, speciellt mot slutet av 70-talet.

Om vi tittar på recensionerna av de två sista Mariaböckerna, från 1974 och 1982, är de generellt ganska kritiska. Jag kan hålla med om att de kanske inte är lika framstående litteratur som de tre första, men det är ändå intressant att se vilka aspekter en del av kritikerna fokuserat på. Den sista boken, Maria kär, karakteriseras t.ex. i Arbetet som att protagonisten (som i bokens huvudhandling är 23 år) huvudsakligen ägnar sig åt ”olika erotiska aktiviteter”, och att det efter att hon hunnit få ihop det med sin pojkvän blir ”ett enda utdraget pippande som för tankarna till en gotländsk kaninfarm” (Nilsson 1982), och recensenten sågar boken på grund av vad han betecknar som bristande trovärdighet. Är hans beskrivning av boken rättvisande? Vad jag kan se förekommer det skildringar av samlag på 5/184 sidor, och det ägnas större utrymme åt att beskriva t.ex. när Maria är förkyld än åt att beskriva när hon har sex (och snittet mellan dessa båda teman är tomt). Jag grips av misstanken att recensionen är ett utslag av confirmation bias: i ljuset av den uppmärksamhet fokuseringen på sex i Hellbergs 70-talsböcker fått åren närmast innan Maria kär utkom väntade sig recensenten att hitta en bok som var fixerad vid sexualitet och hittade därför också en bok fixerad vid sexualitet.

Det skall dock sägas att några andra recensioner, som inte heller är speciellt positiva till boken, fokuserar på andra aspekter. Arbetarens recensent är kritisk mot att det dricks alkohol ”i alla möjliga sammanhang som en naturlig del av den sociala samvaron” och antyder inflytande från anglosaxiska TV-serier (Blom 1982). En kritiker i Göteborgs-Posten ondgör sig också över att Maria ”konsumerar ansenliga mängder alkohol och röker som en skorsten” och oroar sig för att hon skulle kunna bli förebild för yngre flickor; hon talar också om en ”tendens till effektsökeri” i vissa scener med nakenhet, vilket ligger mer i linje med kritiken i Arbetet (Nettervik 1982). I mitt tycke är emellertid de båda sistnämnda framställningarna av Maria kär som helhet betydligt mer rättvisande än den i Arbetet: personerna i boken konsumerar alkohol vid nästan alla tillfällen där de träffas, annat än i direkt anslutning till arbete, men å andra sidan kanske Marias och andra figurers relativt dåliga fysiska hälsa, som jag fokuserade på i 20 maj-inlägget (men som inte berörs i någon av de nämnda recensionerna), gjorde att de snarast fungerade som avskräckande exempel.

Referenser

Blom, Margot. 1982. “Tonårsböcker. Ytligt och insiktsfullt.” Arbetaren 61 (47).

Elgenstierna, Tony. 2012. Hellbergs Kram. Gidlunds.

Hellberg, Hans-Eric. 2010. Maria, Maria, Maria. Dejavu.

Nettervik, Ingrid. 1982. “Så olika kan ungdomsböcker vara.” Göteborgs-Posten (24 november).

Nilsson, Jan. 1982. “Läsvärt för ungdom – och mindre läsvärt.” Arbetet (13 december).

Tjernström, Maria. 1983. Hellbergs Maria – en flickboksflicka?. Litteraturvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.