Praktiska problem

Jag såg en insändare i Expressen, skriven av en person som hade läst om en professor i praktisk filosofi och undrade vad praktisk filosofi var för något. Är en praktisk filosof betjänt av att kunna snickeri, undrade skribenten. Tidningen hade publicerat en bild av en hammare invid insändaren. Jag vet inte om det var Expressens avsikt, men jag kom att tänka på Nietzsches paroll, att ”filosofera med hammaren”. Det anses att det var avsett som en metafor för att skilja idéer som har någon substans från sådana som är ihåliga.

Vid de flesta svenska högskolor är filosofiämnet uppdelat i praktisk och teoretisk filosofi. Det är inte lätt att förklara vad filosofi är, och inte heller helt lätt att förklara vad som är skillnaden mellan praktisk och teoretisk filosofi. Men den praktiska filosofin täcker in områden som är kopplade till normer eller värderingar, som moralfilosofi, samhällsfilosofi och estetik. Inom teoretisk filosofi studerar man t.ex. förutsättningarna för kunskap, språk och vetenskap. Såväl ”praktisk” som ”filosofi” i ”praktisk filosofi” har ett visst samband med hur dessa uttryck kan användas till vardags, samtidigt som man inte utifrån någon rent vardaglig förståelse kan bilda sig någon rimlig uppfattning av vad praktisk filosofi är. Båda uttrycken är väl dessutom mångtydiga redan i vardagsspråket.

Inom den praktiska filosofin kan man ägna sig åt frågor som är av direkt praktisk relevans, som när man försöker tillämpa olika teorier om hur vi bör handla på kontroversiella sakfrågor, som abort, dödshjälp eller liknande. Å andra sidan kan man ägna sig åt att studera förutsättningarna för resonemang kring sådana frågor, t.ex. när man frågar sig om det existerar några fakta om vad som är moraliskt riktigt, som är oberoende av våra åsikter, och om och hur vi i så fall kan få kunskap om dem. Eller man kan, som jag, studera logiska relationer mellan moralnormer. En utomstående som kom in på något av mina seminarier skulle kunna fråga sig vad det är som är praktiskt med den här filosofin. Tja, man kan säga att det är filosofi som handlar om normer, även om jag inte förespråkar eller kritiserar några speciella normer.

Språkfilosofiska frågor brukar inte räknas till den praktiska filosofin. Men vissa filosofer anser t.ex. att frågor om språklig mening, som hör till det centrala inom språkfilosofin, är normativa: när vi säger att någon menar något med ett visst uttryck, tar vi ställning till vad individen borde säga. Om man anser det, håller det väl inte att säga att den praktiska filosofin inrymmer de filosofiska frågor som är kopplade till normer och värderingar; möjligen att den inrymmer de frågor som traditionellt ansetts kopplade till normer och värderingar. Hur man skall karakterisera filosofi beror väl i sig till en del på vad man har filosofisk uppfattning, och detsamma gäller skillnaden mellan praktisk och teoretisk filosofi.

Den gamla dåliga tiden

DN hade idag en krönika på temat att folk har ett ansvar att sluta propsa på antibiotika för harmlösa infektioner. Det är det enda man som privatperson kan göra för att motverka uppkomsten av resistenta bakterier. Jag håller med om tesen som drivs i krönikan. Resistenta bakterier är ett allvarligt problem. När det gäller virusinfektioner är antibiotika verkningslösa, och även om det rör sig om en bakteriell infektion som skulle kunna förkortas något med hjälp av antibiotika, är det tveksamt om det ens alltid ligger i patientens kortsiktiga egenintresse att få antibiotika: en antibiotikakur innebär ju i sig ett obehag och risk för biverkningar.

Det jag reagerar mot är ingressen i krönikan. ”De resistenta bakterierna kan förflytta även oss i rika länder tillbaka till en tid när människor ofta dog av vanliga infektioner, när barnadödligheten var mycket högre och den genomsnittliga livslängden femton år kortare.” Ja, om all antibiotika blir verkningslös kan vi när det gäller möjligheten att behandla bakterieinfektioner förflyttas tillbaka till en tid (30-talet) då ovanstående förhållanden när det gäller medellivslängd och annat gällde. Men ingressen implicerar också att just de förhållandena kan bli verklighet genom antibiotikaresistensen: ingen skulle säga att resistenta bakterier kan förflytta oss tillbaka till en tid när Gustaf V var kung och Selma Lagerlöf var i livet.

Men påståendet att ens total avsaknad av antibiotikabehandling skulle förkorta medellivslängden med femton år är inte heller speciellt rimligt. Om vi jämför 30-talet med 50-talet, då vi hade allmän tillgång till antibiotika under hela årtiondet, ser vi en ökning av medellivslängden med sju år. Den återstående medellivslängden från 50 års ålder hade bara ökat med 2,3 år bland kvinnor och 1,5 år bland män. Fram till 2007 skulle den öka med ytterligare 6,7/5,2 år. Under efterkrigstiden är det framför allt minskad dödlighet i sjukdomar i cirkulationsorganen som har bidragit till ökningen av medellivslängden. Från 50-talet till 80-talet ökade medellivslängden från 50 mycket litet bland män, på grund av ökningen av kranskärlssjukdom. Bland kvinnor tog dödlighetsminskningen fart tidigare. Enligt vår officiella statistik dog t.ex. årligen över 6/1000 kvinnor i 60-årsåldern av hjärtsjukdomar eller slaganfall under de första åren på 50-talet, vilket är mer än fem gånger så mycket som de senaste åren, och det har skett en kontinuerlig minskning under hela perioden.

Andra saker än antibiotika bidrog nog till ökningen av medellivslängden även under 30- och 40-talen, som ändrade sociala förhållanden och bättre hygien. Bara för att antibiotika bidragit till en förbättring kan man inte heller dra slutsatsen att den förbättringen skulle omintetgöras om all antibiotika försvann: antibiotikabehandling kan ha bidragit till att tbc försvann som folksjukdom i Sverige, men det är inte säkert att den skulle komma tillbaka om den inte längre gick att behandla.

Den tredje punkten

Mönstret från 1988, som jag skrev om 5 december, bröts när det gäller presidentvalet, och även när det gäller influensafallen blev det inget decennierekord före utgången av 2008. Det är mycket möjligt att det blir decennierekord senare under säsongen. Nu rapporterade SMI 134 labbfall under vecka 1. Diagrammen i rapporten för de senaste säsongerna plus data för tidigare säsonger i rapporten med deras prediktionsmodell visar att säsongen kulminerat max 4 veckor efter att antalet labbfall varit i den storleksordningen, de säsonger då det alls varit så många fall någon vecka.

Det var till stor del min upplevelse av säsongen 1988/89 som gjorde mig av intresserad av influensa. Den säsongen kan ha varit den värsta i Sverige under min livstid hittills. Det finns ingen statistik över labbfall så långt tillbaka, men jag hittade t.ex. en artikel i DN från 14 december 1988 där de pratar om rekordmånga anmälningar hos Försäkringskassan i Stockholm, om hur Sjukvårdsupplysningen blivit överbelastad med samtal, varav hälften tycktes komma från influensadrabbade, och skolorna fått problem eftersom hälften av vikarierna var sjuka eller hemma med sjukt barn. Medellivslängden gick också ned något1988 efter att ha ökat de närmast föregående åren, för att sedan göra ett rejält hopp uppåt 1989.

En anledning till att det blev så häftigt 1988 kan vara växlingen mellan de olika typerna av influensavirus A/H1, A/H3 och B, som inte ger någon korsvis immunitet. 1988 dominerade, precis som i år, ett H3-virus (Sichuan), och det hade varit mycket H1-virus, sedan det kom i slutat av 70-talet, vilket kan ha gjort att immuniteten i befolkningen mot H3-virus var dålig 1988. H3 hade kommit i slutet av 60-talet och sedan bara fått vara den dominerande A-typen i mindre än ett decennium. I DN-artikeln stod det om hur folk i 30–40-årsåldern, som ”aldrig tidigare drabbats av influensa” verkade vara hårt utsatta. Ja, det kanske var människor som lyckats klara sig undan alla H3-angrepp sedan 60-talet och därmed inte hade någon immunitet alls när de väl åkte dit. För dem blev effekten i praktiken som vid en pandemi, när det kommer en H-subtyp av A som är helt ny, eller åtminstone varit borta länge. Det är knappast lika illa i år, men förra vintern var det H1 och B som dominerade i Sverige, vilket säkert lett till att folk har relativt dålig immunitet mot de senaste H3-varianterna.