Göra sig ett gott år

Vissa filosofer, som G.E. Moore, har hävdat att värdet hos en helhet inte alltid kan beräknas genom enkel summering av värdet hos dess delar. Ett vanligt exempel på detta är det som på svenska kallats ”sparandets princip”, att det är bra om de bättre bitarna kommer mot slutet. Om t.ex. två helheter med tidslig utsträckning, X och Y, innehåller delar vars summerade värde är lika stort, är X bättre än Y om de bättre delarna kommer nära det tidsliga slutet av X, medan de kommer i början av Y. Vilken sorts helheter är det meningen att denna princip skall tillämpas på? Ofta har väl filosofer tänkt sig personers hela liv, eller kanske hela världshistorier.

Men axiologer, filosofer som sysslar med dessa frågor, har alla möjliga idéer om vad som kan anses värdefullt, och det kanske finns någon som förespråkar att principen skall tillämpas på mindre tidsenheter, som år, i en persons liv. I så fall kan skeendet krig nyår få speciell betydelse för hela årets värde. Om någon blev sjuk nyårsafton 2008, och tvingades invänta tolvslaget i ett ömkligt tillstånd, kommer det för alltid att kasta en mörk skugga över hela 2008, vad beträffar den personens liv. Å andra sidan, om sjukdomen varade några dagar in på 2009, betyder det ju också att personen har haft ovanligt goda förutsättningar för att få ett bra 2009. Men om personen själv accepterar värderingen och reflekterar över detta, kan det ju hända att det förbättrar välbefinnandet under sjukdomsdagarna och därigenom, om vi accepterar att detta välbefinnande är något värdefullt, förta något av den nämnda positiva effekten.

Piller

På dagens DN Debatt hävdar medicinaren Carolina Kockum Lybeck att ökningen av svenska kvinnors medellivslängd ”plötsligt bromsats upp till en takt som är lägre än någon gång under det senaste halvseklet”, och att det kan förklaras av att de slutat ta hormonersättning efter den ”hastigt hopskrivna larmrapporten” från den amerikanska WHI-studien som kom 2002, om ökad risk för bröstcancer och cirkulationssjukdomar bland hormonbehandlade(1). Den uppbromsade livslängdsökningen har tillskrivits ökad rökning, men det är en ”väldigt tunn förklaring”, enligt Kockum Lybeck.

Ja, finns det för det första någon plötslig uppbromsning att förklara? Sedan 80-talet har det varit så att medellivslängden bland män ökat snabbare än bland kvinnor och kvinnornas livslängd ökat något långsammare, jämfört med tidigare under efterkrigstiden. Men det har inte skett någon speciellt ökad uppbromsning efter 2002, som skulle kunna förklaras av minskad hormonanvändning under denna tid: perioden 2004–08 förväntades kvinnor ha 34,07 år kvar vid 50 och 20,68 år vid 65, 1999–2003 33,38/20,08 år och 1994–98 33,05/19,82 år, enligt vår officiella statistik (2).

Kockum Lybeck hänvisar till en senare rapport från WHI, där den totala dödligheten var 30 procent lägre bland de hormonbehandlade för kvinnor som gått in i studien i åldern 50–59 år, men inte bland äldre. Men övre gräns för 95-procentigt osäkerhetsintervall låg på en 4-procentig minskning, och när det gäller deras mått för total vägning av olika hälsorisker sågs ingen signifikant skillnad(3). Kockum Lybeck skriver också om en metaanalys som visar på en 39-procentig minskning av dödligheten bland kvinnor under 60 som tar hormoner. Av hennes beskrivning verkar det röra sig om en amerikansk studie från 2004(4). I just den analysen rapporteras också att studier där kvinnorna i genomsnitt varit över 60 vid studiernas början inte visar på någon minskad total dödlighet.

WHI och alla studier i metaanalysen var randomiserade studier, vilket eliminerar bakomliggande systematiska skillnader mellan de som tar behandlingen och övriga, som att de förra kan ha en allmänt mer hälsosam livsstil, vilket kan snedvrida utfallet av andra typer av studier. Men de flesta av studierna i metaanalysen var inte gjorda för att mäta effekter på dödlighet i en normalpopulation. En studie som tillmättes stor vikt vid beräkningen av dödligheten bland yngre kvinnor, då en stor del av dödsfallen i denna grupp inträffade där, var t.ex. gjord på kvinnor som hade cancer i äggstockarna. Tog de bort den hamnade övre gräns för osäkerhetsintervallet på en 1-procentig minskning, och då var även flera av de övriga studierna gjorda på sjuka kvinnor.

(1) Hormoner räddar kvinnor från sjukdom och tidig död, DN 2009-12-27, http://www.dn.se/opinion/debatt/hormoner-raddar-kvinnor-fran-sjukdom-och-tidig-dod-1.1019578

(2) SCB:s statistikdatabaser 2009-12-27, http://www.ssd.scb.se/databaser/makro/Produkt.asp?produktid=BE0101

(3) Postmenopausal hormone therapy and risk of cardiovascular disease by age and years since menopause, JAMA 2007, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17405972

(4) Mortality associated with hormone replacement therapy in younger and older women: a meta-analysis, J Gen Intern Med 2004, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15209595

Vem behöver utbildas?

Om jag så här till jul skall peka på en utsatt grupp i dagens Sverige, så är det välkänt att lågutbildade ligger sämre till hälsomässigt än högutbildade. För någon månad sedan gick Hjärt-Lungfonden ut med ett pressmeddelande där de diskuterar de lågutbildades överdödlighet i sjukdomar i cirkulationsorganen(1). I en rapport som bifogas pressmeddelandet tar de upp tre faktorer: rökning, högt intag av frukt/grönt och daglig fysisk aktivitet, och de konstaterar att de lågutbildade (lägre än högskola) ligger sämre till när det gäller samtliga faktorer. Men skillnaderna var små i flera fall: det var t.ex. fem procent av de högutbildade och fyra procent av de lågutbildade männen som åt frukt fem gånger om dagen: en sådan skillnad kan knappast ha speciellt stor betydelse för att förklara en nästan dubbelt så hög dödlighet bland de grundskoleutbildade jämfört med de högskoleutbildade. Jag undrar varför de inte ens diskuterar psykosociala faktorer, som stress relaterad till upplevd brist av kontroll på arbetet, arbetslöshet etc. De rekommenderar bl.a. att man satsar på ”kost, rörelse och tobaksprevention” i grundskolan. Jag frågar mig om de, samtidigt som de pratar högljutt om att åtgärda orättvisa skillnader, drar sig för att ta upp faktorer som kan ge stöd för mer kontroversiella politiska åtgärder, t.ex. när det gäller att jämna ut ekonomiska klyftor i samhället. Jag tvivlar på att så mycket kommer att förbättras av att skolbarn i större utsträckning än idag får höra att äpplen är nyttigare än cigaretter.

Siffrorna på överdödlighet kommer från Socialstyrelsens Folkhälsorapport från i våras(2), där de redogör för dödligheten i olika orsaker bland kvinnor och män i åldern 30–74 år med minst grundskole-, gymnasie- och eftergymnasial utbildning, för åren 2001–05. Den ökade dödligheten bland lågutbildade gäller inte enbart cirkulationssjukdomar, utan även alla de övriga grupper som redovisas: cancer, skador och övriga orsaker, och det visar väl på en allmänt mer utsatt situation bland de lågutbildade. Det finns t.ex. en kraftig överdödlighet i restgruppen, som inkluderar t.ex. lungsjukdomar, infektioner, neurologiska sjukdomar, och alkohol- och narkotikadiagnoser. Högskoleutbildade kvinnor har lägst dödlighet i cancer av alla sex köns- och utbildningsgrupper, samtidigt som det är de som oftast dör i cancer om de dör: för grundskoleutbildade män är det tvärtom. Socialstyrelsen redovisar också skillnader i totaldödlighet mellan utbildningsnivåer inom åldersgrupperna från 30–34 till 80–84 år, och de grundskoleutbildades relativa överdödlighet är störst i de yngre åldrarna. Den relativa betydelsen av olika miljöfaktorer för dödlighet avtar ofta med stigande ålder, men det speglar kanske också delvis att det ”normala” i allt större utsträckning blir att skaffa sig hög utbildning, så att de som inte gjort det utgör en mer marginaliserad grupp bland de yngre än bland de äldre: bland svenskar i 30-årsåldern som inte ens har gymnasieutbildning är det nog ganska många som har allvarliga bakomliggande problem.

(1) Pressmeddelande Hjärt-Lungfonden 2009-11-19, http://www.hjart-lungfonden.se/sv/HLF/Pressrum/Pressmeddelanden/Risken-for-hjartinfarkt-en-klassfraga/

(2) Folkhälsorapport 2009, Socialstyrelsen, http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2009/2009-126-71

Stövelstroppande

På engelska finns uttrycket ”pull oneself by one’s bootstraps”, vilket betydelsemässigt ungefär motsvarar det svenska uttrycket ”lyfta sig i håret”. Inom modern filosofi finns det en grupp kunskapsteoretiska problem som kommit att kallas ”bootstrapping”-problem. I går var jag i Stockholm och lyssnade på en amerikansk filosof, Stewart Cohen, som är ett av de stora namnen inom detta område. Ett känt bootstrapping-problem, som dock inte var precis det han tog upp igår, berör s.k. reliablilstiska teorier om vad kunskap är, vad som skiljer kunskap från t.ex. tursamma gissningar, som grovt går ut på att en sann övertygelse är kunskap om man kommit fram till den på ett tillförlitligt sätt, ett sätt som har en bra statistik när det gäller att träffa rätt(1). Om X har en termometer och tror sig kunna lita på den bara därför att någon bluffmakare sagt att den är tillförlitlig, vet X det då kanske inte, även om den verkligen fungerar bra. Men när X sedan läser av temperaturen, kan reliablisten ändå säga att X då får kunskap om hur varmt det är i rummet, eftersom X har använt sig en tillförlitlig metod, d.v.s. en välfungerande termometer, för att komma fram till den aktuella övertygelsen. Om X har gedigen kunskap om att termometern visat rätt vid ett stort antal tillfällen, ser det ut som X kan använda det för att dra slutsatsen att termometern är att lita på, och att det då också är kunskap, eftersom det bygger på giltigt resonemang från annan kunskap. Men om den kunskapen inte förelåg ursprungligen, utan bara en ogrundad föreställning, ser det ut som X lyft sig i stövelstroppen och skapat kunskap från ingenting.

Utan att vara så inläst i den här debatten, frågar jag mig om det här inte visar på att de krav vi ställer på att räkna något som kunskap varierar beroende på vad vi är intresserade av att diskutera i ett visst sammanhang. Om vi har oberoende stöd för att termometern är tillförlitlig, kan vi betrakta X avläsningar som en källa till en kunskap om rumstemperaturen, och då säga att X vet hur varmt det är, samtidigt som X övertygelse om termometerns funktion då är ointressant, så att vi normalt inte skulle fundera så mycket på om den utgör kunskap eller ej. Om vi å andra sidan ifrågasätter termometerns tillförlitlighet, kan vi inte använda X omdöme för att få reda på detta, och vi skulle då inte heller säga att X har någon kunskap om rumstemperaturen. Problemet kanske framstår som allvarligare än det är för att man tenderar att blanda samman dessa olika typer av situationer.

(1) Reliablism, SEP-artikel, http://plato.stanford.edu/entries/reliabilism/

För många apparater

Jag hörde nu i kväll ett föredrag som handlade om matematikfilosofiska frågor, om logikern och filosofen Gödels idéer om på vilket sätt matematiska objekt, som tal, existerar och hur vi kan få kunskap om dem, och hur de idéerna inspirerats av filosofen Husserl. Sambandet mellan dem är tydligen något som uppmärksammats först på senare år. Jag hade inte hört talas om det innan, och jag hade aldrig direkt förknippat de filosoferna med varandra, men jag är å andra sidan inte heller matematikfilosof. Andra ämnen för filosofiska föredrag och seminarier jag bevistat de senaste veckorna är: förklaringar till varför förtryckta inte gör revolt, vad som kan räknas som giltiga skäl för olika politiska beslut, hur olika moraluppfattningar kan vara relevanta för vad som bör göras åt klimatförändringarna, vad det innebär att vålla skada och modeller för att hantera ojämförbarhet i värdesammanhang.

I min rapport från Filosofidagarna i somras tog jag upp fler exempel på denna mångfald inom filosofin. Trots att det inte är lätt att karakterisera vad filosofi är, brukar det i konkreta fall ofta inte vara så svårt att nå rätt bra enighet bland filosofer om vilka problem som skall räknas som filosofiska, även om det finns olika filosofiska riktningar med delvis olika uppfattning av ämnet. I viss mån kan man säga att filosofin ägnar sig åt sådant som inte ”knoppats av” och bildat egna specialvetenskaper. Å andra sidan finns det många frågeställningar som behandlas både inom filosofin och andra vetenskaper, t.ex. rättsvetenskap, lingvistik och datalogi. Vad är det som gör att de inte försvunnit från det filosofiska fältet? Kanske är det ofta så att det går att fortsätta ägna sig åt ett ämnesområde inom filosofin så länge det inte utvecklats så att det kräver alltför mycket laboratorieresurser eller andra kostsamma medel som är specifika för just det ämnesområdet. För något år sedan hörde jag en historia om vilken vetenskap det blir billigast för universitet att satsa på: en fysiker behöver ett helt laboratorium, en matematiker behöver bara en papperskorg och ett skrivbord och en filosof behöver inte ens en papperskorg.