B-lagets revansch

Enligt Smittskyddsinstitutets senaste rapport har 1148 laboratoriefall av influensa konstaterats denna säsong. Så många fler lär det inte bli. De har årsrapporter tillbaka till 2000, och jämför man med tidigare säsonger tycks denna ha varit ganska genomsnittlig, även om den varit rätt segdragen. Det har varit en dubbeltypsäsong: först dominerade A/H1, och sedan tog B överhanden. När två typer cirkulerar bör det innebära att samma person kan drabbas två gånger, eftersom de olika typerna inte ger någon korsvis immunitet. De som testas är ofta de som blir svårt sjuka, och både H1 och B anses ge lindrigare symptom och drabba äldre mer sällan än A/H3, som ensam dominerat de flesta säsonger. Om man utifrån labbsiffrorna söker skaffa sig en uppfattning om antalet fall, lätta eller svåra, i år jämfört med t.ex. 2003/04, 2004/05 eller 2006/07 (H3-vintrar), kanske denna säsong framstår som oproportionerligt lindrig. Förra H1+B-säsongen tycks ha varit 2000/01, och då rapporterades bara 686 fall. Det har inte rapporterats så många B-fall som t.o.m. vecka 16 i år (707) någon annan säsong under perioden rapporterna täcker. Det faktum att årets vaccin inte matchat den cirkulerande B-stammen har kanske bidragit.

Jag minns veckorna före sportlovet 1993: det var någon enstaka elev sjuk i min klass en dag, och nästa dag var plötsligt halva sexan borta. Under de kommande veckorna rapporterade VLT om klassrum i Västerås som gapade tomma, och situationen tycks ha varit likartad på flera håll i landet. Detta var också ett utbrott orsakat av B-virus. Några separata siffror för A- och B-fall från 90-talet har jag inte hittat (diagram i rapporter från 2000-talet visar det totala antalet labbfall tillbaka till 1993/94, och kurvorna är generellt lägre för 90-talet, vilket kanske tyder på lägre rapportering), men det här kanske har varit den värsta B-säsongen på 15 år.

(O)praktisk filosofi

För några dagar sedan var det en KTH-doktorand i filosofi, Dan Munter, som publicerade en artikel i DN, där han hävdade att filosoferna borde undersöka frågor av praktisk natur, som om det vore rätt att lagstifta om cykelhjälm och alkolås, i stället för att sitta instängda i seminarierum och ägna sig åt språkliga paradoxer och modifikationer av andras teorier. Mitt första intryck av artikeln är att den bild som målas upp av dagens akademiska filosofi (underförstått att det i första hand rör Sverige) är något snedvriden. När han t.ex. hävdar att filosofer skyr sådant som är ”normativt och därmed svårt att belägga”, verkar det passa bättre som beskrivning av läget omkring 1950, när många filosofer, i Hägerströms och den logiska positivismens anda, inte ansåg det möjligt att diskutera normativa frågor på ett vetenskapligt sätt, och det producerades mycket litet akademisk filosofi inom dessa områden i Sverige. Idag ägnar sig däremot åtskilliga svenska filosofer, både på KTH och andra ställen, åt tillämpad etik och politisk filosofi av det slag han efterlyser. All filosofi som produceras är givetvis inte praktiskt orienterad, men så har det knappast varit någonstans under någon period i den västerländska filosofihistorien.

En anledning till att filosofer inte i större utsträckning än de gör diskuterar mer konkreta praktiska frågor, som lagstiftning om cykelhjälmar, kan vara att det ofta är svårt att hitta något av filosofiskt intresse som relaterar specifikt till dessa frågor. Enligt olika normativa uppfattningar, t.ex. olika varianter av konsekventialistism (man bör alltid utföra någon handling som har de bästa möjliga konsekvenserna) och deontologi (att det finns vissa plikter, t.ex. att inte ljuga, som åtminstone i viss mån gäller oberoende av om det skulle ha de universellt bästa konsekvenserna att ljuga), skulle olika typer av argument vara relevanta för cykelhjälmsfrågan. Men dessa kopplingar mellan teorierna och de konkreta frågorna är, som folk jag pratat med påpekat, ofta ganska triviala i sig (”enligt någon variant radikal liberalism får man absolut inte tvinga vuxna att bära cykelhjälm”). När det sedan gäller att göra komplicerade utredningar om t.ex. vilka beslut som faktiskt har de bästa konsekvenserna, om det är relevant, är filosofer ofta inte bättre lämpade än några andra. Därför är det nog ofta bättre om filosofer ägnar sig åt att diskutera problem förknippade med de olika normativa uppfattningarna på ett mer abstrakt plan.

Traditionsvecka

Det har varit en vecka full med föreläsningar. Filosofen Simon Blackburn har gästat Uppsala i egenskap av årets Hägerströmföreläsare och har hållit föreläsningar varje dag måndag till fredag. Hans föreläsningar handlade om ”representationalistisk” kontra ”pragmatisk” filosofi. Ett ”representationalistiskt” synsätt inom t.ex. värdeteorin skulle innebära att man ytterst försöker förklara t.ex. moraliska värderingar genom att hänvisa till att det finns vissa objektiva moraliska fakta (som kan ”representeras” i vår begreppsvärld). En ”pragmatisk” syn innebär det motsatta: man försöker förklara moralen utifrån dess ”funktion” utan att använda moraliska termer. Inom filosofin har man förknippat begreppet ”pragmatism” med olika idéer om att företeelser skall förstås utifrån dess användbarhet: att det som är sant är det som är nyttigt att tro på och liknande. Blackburn räknar alltså in även expressivism inom värdeteorin här: idén att moraliska utsagor uttrycker något slags attityder eller föreskrifter och inte handlar om objektiva fakta. Det är väl än något vidare användning än man normalt brukar jag, och jag blev inledningsvis litet förvirrad över det. Blackburn ansluter sig själv till någon form av expressivism, och i så måtto är han väl en föreläsare i Hägerströms anda.

Alla tre Hägerströmföreläsarna under den tid jag doktorerat, Blackburd, Allan Gibbard och Ian Hacking, har varit män i 65–70-årsåldern med någon form av anknytning till språkfilosofi i sina föreläsningar. Gibbard och Blackburn är dessutom båda kända som försvarare av expressivism i värdeteorin, även om Gibbard pratade om andra saker.

I dag är det också hundra år sedan en av Uppsalas mest allmänt kända filosofer, Ingemar Hedenius, föddes. Föreningen Humanisterna höll ett symposium om honom med föredrag, och jag besökte de två föredrag som låg på eftermiddagen. Det första handlade om hans moralfilosofi; det andra om hans rättsfilosofi, alltså filosofi som sysslar med olika problem relaterade till juridisk rätt. Båda föredragen var intressanta. Själv fick jag kanske veta mest nytt i det om rättsfilosofi, eftersom jag inte direkt sysslat med detta själv. För övrigt kanske Hedenius på senare år på många sätt låg relativt nära Blackburn i sin värdeteori. Först var Hedenius anhängare till Hägerström, som ansåg att det inte alls var filosofers uppgift att resonera kring moralfrågor, på grundval av en expressivism av ovannämnda typ, som säger att moralen bara är känslouttryck. Senare mjukade han upp sin ståndpunkt och hävdade att man som filosof kunde diskutera olika krav på rimliga moraliska värderingar, utan att han övergav expressivismen. På den punkten tycks Blackburn förespråka ett liknande synsätt, så man kan prata om en filosofisk kontinuitet mellan veckans föreläsningar.