Välja mellan pest och medicin

Nu har skador inom vården kommit på tapeten. Det rapporteras att det uppskattas att ca 100 000 personer skadas och 3000 dör årligen av olyckor eller felbehandlingar, fast bara 1,5 procent av skadorna och hälften av dödsfallen anmäls till Socialstyrelsen. Beräkningarna kommer från en studie från Socialstyrelsen. En fråga är när det är rimligt att säga att ett dödsfall orsakats av fel inom vården. I rapporten för dödligheten 2007 är det över 2000 personer som har någon form av komplikation till behandling eller ogynnsam läkemedelseffekt nämnd som dödsorsak. Exakt hur många går inte att säga utifrån rapporten eftersom siffrorna är indelade i olika grupper som inte är additiva för personer, då flera orsaker kan vara nämnda för samma person.

Ser man till statistiken för underliggande dödsorsak, som det rapporteras exakt en av per person, och som är det som normalt avses när det i medier talas om hur många som dör av det ena eller det andra, finns det inte mer än 151 dödsfall i dessa kategorier. Huvudanledningen är förmodligen att om den sjukdom eller skada som är anledning till behandlingen också rapporteras, blir den angiven som underliggande orsak. Betyder det att dödsfall till följd av åtgärder inom vården hamnar i skymundan i statistiken?

Dödsfall som orsakas av ogynnsamma effekter av behandlingar behöver inte bero på inkompetens eller bristande rutiner. Man tillgriper medvetet riskabla behandlingar i fall där alternativet hade varit att personen med största säkerhet snart dött av sjukdom. Om idén med statistiken är att försöka förhindra förtida dödsfall, kan det väl då också vara vettigt att hänföra dödsfallet till sjukdomen snarare än behandlingen. I WHO:s regler sägs att om behandlingen ges för ett ”trivialt” tillstånd, som i sig knappast är livshotande (t.ex. förkylning, skallighet eller vissa psykiska tillstånd), skall behandlingen väljas som underliggande orsak. I sådana fall är det rimligare att sätta eventuella farliga behandlingar i fokus.

Men det är väl inte alltid så enkelt var gränsen skall dras. I senaste Folkhälsorapporten visas på att läkemedelsanvändningen bland svenskar över 80 år ökat från 1995 till 2005. Bl.a. är det mångdubbelt fler som tar olika typer av medel mot högt blodtryck. Här är det kontroversiellt när man skall sätta in behandling, och trenden är att man blivit alltmer frikostig med att medicinera.

Om vi går tillbaka till dödlighetsstatistiken har antalet dödsfall där läkemedelsreaktioner är nämnda också ökat från 1997 (då senaste klassifikationen infördes) till 2007, speciellt bland gamla – från 33 till 86 kvinnor och från 16 till 62 män över 85. Dessutom har dödligheten i högt blodtryck (hypertonisjukdom) som underliggande orsak ökat bland äldre under perioden: den har nästan fördubblats bland personer över 85. Eftersom hypertonisjukdom inte räknas som trivialt, kan det räknas som underliggande orsak i fall där det rapporteras att någon dött av biverkningar av blodtrycksbehandling, även om det i det enskilda fallet var frågan om en lindrig form där personen troligen kunnat leva länge utan medicinsk behandling. Hur många sådana fall det finns går inte att utläsa av de officiella rapporterna.

Kanske beror ökningen till största delen på annat, som att folk med högt blodtryck oftare får det rapporterat som underliggande orsak, därför att de alltmer sällan drabbas av andra kärlsjukdomar, där dödligheten har minskat. Ökningen är för stor i absoluta tal för att kunna täckas av rapporterade läkemedelsreaktioner. Men i princip skulle vi kunna få en situation där beslutsfattare sitter och drar slutsatser av statistiken, som: ”Vi har fått ökad dödlighet i högt blodtryck; vi måste satsa på att medicinera flera” – när det i själva verket är onödig medicinering som är huvudorsak till den ökade dödligheten.