Ursäkter för ursäktande

Jag hittade ett klipp med gruppen Baskery, som inspirerade mig till mina funderingar över uttryck med ”eller”, som jag publicerade på nyårsafton. De pratar bl.a. om svårigheten att ta till sig positiva kommentarer. De får en massa beröm av folk efter varje konsert, samtidigt som de själva sällan är riktigt nöjda. Ibland kan de nästan tro att folk driver med dem, fast de säger sig inse att människor inte är så utstuderat elaka. Man skall inte dra alltför långtgående paralleller mellan filosofiska evenemang och musikaliska, men jag känner igen misstänksamheten mot beröm. På svenska filosofiinstitutioner brukar folk, så långt min erfarenhet sträcker sig, inte ge varandra så mycket sådant på föredrag eller seminarier. Om man gör det, kan det ibland uppfattas som att man tycker att personen är en smula ömklig.

Baskerymedlemmarna säger också att man inte bör hålla på och ursäkta sig, t.ex. säga att man är sjuk, även om de medger att det kan vara svårt att låta bli. Jag har också hört det när det gäller kurser i filosofi. Man kan tycka att det verkar rimligt att tro att det bidrar till att forma en negativ uppfattning av det man gör. Men nu har jag suttit och läst recensioner av konserter från Peace & Love, som fått mig att tvivla litet på den hypotesen. Både Frida Hyvönen och Miss Li hade tydligen brutit mot normen att inte kungöra sin sviktande hälsa. Men Dalarnas Tidningar gav Hyvönen fem hästar, medan Li fick fyra hästar, och båda recensionerna är hållna i påtagligt entusiastiska ordalag. Men man kanske som sagt inte bör vara för generaliserande och tro att det inte spelar någon roll om man inleder en filosofisk seminarieserie med att säga att ens argument är illa genomtänkta, att man inte kan någonting om ämnet och att man inte haft tid att förbereda sig. Förhoppningsvis finns det vissa skillnader mellan hur folk tar till sig filosofi jämför med hur de tar till sig musik.