I (o)sundhetens tecken

Svenska medier rapporterar om en, vad jag förstår, ännu opublicerad studie från Karolinska Institutet, vars resultat de presenterar som att folk kan halvera risken för cancer genom att iaktta fem livsstilsrelaterade faktorer, som har att göra med kost, rökning, alkohol, fysisk aktivitet och BMI(1). Tydligen har forskarna bakom studien följt 25 000 kvinnor över 50 år under en tioårsperiod, och studerat antalet cancerfall i relation till dessa faktorer. Är det rimligt att rapportera studiens resultat på detta sätt, bortsett från frågor om vad som är genuina orsakssamband och vilka grupper resultaten kan överföras till? Hade det handlat om total dödlighet, hade det varit uppenbart för alla att ”halverad total dödlighet” måste syfta på något annat än risken att någonsin dö – rimligen snarare på dödsrisken under en tidsperiod eller relativt en tidsenhet. Men i ett sådant här fall kan nog många som ser rubrikerna vara benägna att det tolka det som att det faktiskt handlar om livstidsrisken för cancer, men några sådana slutsatser kan ju inte dras utifrån detta. Det verkar inte helt orimligt att de som är hälsosamma vad gäller alla de fem faktorerna har en ökad sannolikhet att någon gång drabbas eller dö av cancer. Det framgår nämligen att de fem faktorerna även innebär en 78-procentig minskning av risken för hjärtinfarkt. Det kan innebära att färre i de mindre hälsosamma grupperna hinner utveckla eller dö av cancer innan de dör av andra orsaker.

Ofta verkar det vara så att cancersjukdomar får ett relativt övertag när det gäller dödligheten i hälsomässigt allmänt gynnade grupper. I förra årets folkhälsorapport diskuteras skillnader i dödlighet mellan olika utbildningsgrupper(2). Liksom annan dödlighet minskar cancerdödligheten med ökande utbildning; till en del har det kanske att göra med att högutbildade tenderar att ligga bättre till när det gäller de fem nämnda faktorerna. Men bland t.ex. högskoleutbildade kvinnor i åldern 30–74 år var dödligheten i cancer mer än tre gånger så stor som dödligheten i sjukdomar i cirkulationsorganen. Bland grundskoleutbildade kvinnor var den knappt dubbelt så stor (åldersjusterade tal).

Det går att se en liknande utveckling över tid i Sverige och andra västländer under de senaste decennierna, allteftersom den allmänna överlevnaden förbättrats. År 1981, mitt födelseår, var t.ex. antalet dödsfall per 100 000 svenska kvinnor i åldern 75–79 år i kranskärlssjukdom plus slaganfall/tumörer 2230/910. I den senaste statistiken, för 2008, hade förhållandena ändrats till 722/896. Riggs analyser, som jag skrev om här 8 februari, beskriver också en motsvarande utveckling för USA under efterkrigstiden. I en SCB-rapport från 1981(Hs 1981:10) av dödligheten per civilstånd i Sverige på 70-talet hade ogifta generellt högre dödlighet, som väntat, men tumördödligheten var lägre för ogifta män än för gifta i åldersgrupperna över 55 år, om det nu kan bero på differentiell överlevnad eller annat.

Dödsorsaksstatistik tillgänglig via Socialstyrelsen från 1997 och SCB 1969–96

(1) SVT 2010-05-31, http://svt.se/2.108068/1.2022812/fem_faktorer_halverar_risken_for_cancer

(2) Folkhälsorapport 2009, Socialstyrelsen, http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2009/2009-126-71