Anledningarna till att vi får influensautbrott just under vintern är inte klarlagda. Hypoteser som diskuterats handlar om ökad trängsel, kall, torr luft och låga D-vitaminnivåer, orsakade av brist på solljus. Den sista hypotesen tilldrar sig intresse, då det skulle vara relativt lätt att åtgärda och D-vitaminbrist dessutom satts i samband med en rad andra sjukdomar. I en artikel från 2006, ställer sig författarna frågan om influensa är ett tecken på D-vitaminbrist, lika mycket som lunginflammation orsakad av svampen Pneumocystis är ett tecken på AIDS(2). De frågar sig också om begreppet flockimmunitet skall vidgas till att omfatta ”ospecifik” flockimmunitet, alltså folks förmåga att motstå infektion p.g.a. starkt ospecifikt immunförsvar, vilket antas främjas av tillräckliga D-vitaminnivåer.
Idén med flockimmunitet är att en befolkning skall ha tillräckligt god immunitet för att förhindra att ett utbrott sprids. En smittsam sjukdom tänks ha ett visst Rp-värde, som definieras som det genomsnittliga antalet smittade per sjukdomsfall i en befolkning med en viss immunitetsnivå, p. Ett specialfall, som ofta figurerar i diskussionen, är R0-värdet, alltså det antal en sjuk smittar i en helt mottaglig population. Om Rp<1 dör utbrottet ut av sig självt. Detta kan uppnås genom vaccinering av en viss andel av befolkningen, även om vaccinet inte ger fullständigt skydd på individnivå. I praktiken uppstår en del komplikationer när detta tillämpas på stora populationer, där folk mestadels har kontakter inom begränsade nätverk. I en artikel från 2008 sökte författarna uppskatta Rp för säsongsinfluensa i början av influensasäsongerna, utifrån data från USA, Frankrike och Australien(3). Uppskattat genomsnittsvärde var 1,3; enstaka säsonger kunde det uppgå till 2,1. Problemet med influensa är virusets föränderliga natur, som gör att de vacciner som finns idag bara ger smalt skydd. Att vaccinera en mycket stor del av befolkningen varje år är kanske inte realistiskt eller önskvärt. I förra inlägget skrev jag om forskning på mer brett verkande influensavacciner, och det återstår att se vart det leder.
I dagsläget finns ingen stark evidens för nyttan att tillföra höga doser av D-vitamin mot influensa. Men anta att hypotesen, att tillskott av höga doser D-vitamin minskar sannolikheten att en person infekteras och blir smittsam vid exponering för influensavirus, stämmer. Säg att vi också kunde få en relativt stor del av svenskarna att ta D-vitamintillskott, så att fördelningskurvan för D-vitaminnivåer i befolkningen under vintern försköts en bit åt höger och mottagligheten för influensa hos en genomsnittlig svensk minskade med ca 25 procent. Det skulle innebära att en influensastam där Rp annars legat på 1,3 i början av säsongen inte kunde ge upphov till något utbrott, enligt flockimmunitetsteorin ovan. En komplikation, som också nämns i förbigående i(3), är att om vi t.ex. lyckas bryta cirkulationen av influensa i Sverige flera säsonger och den ändå fortsätter cirkulera (och förändras genom drift) globalt, vilket ter sig realistiskt, kommer svenskarnas antikroppsförsvar mot cirkulerande influensa att försämras, och Rp kommer åter att stiga och närma sig pandemisk influensa, där bakomliggande specifik immunitet saknas. I så fall kommer starkare skyddseffekter att krävas för att undvika nya utbrott.
(1) Influensarapport 6/2011, SMI 2011-02-17, http://www.smittskyddsinstitutet.se/publikationer/smis-nyhetsbrev/influensarapporter/sasongen-20102011/influensarapport-vecka-6-2011/
(2) Cannell, J.J. m.fl., Epidemic influenza and vitamin D, Epidemiol. Infect. 2006, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16959053
(3) Chowell, G. m.fl., Seasonal influenza in the United States, France, and Australia: transmission and prospects for control, Epidemiol. Infect. 2008, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17634159
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar