Döden i gymnastiksalen

Jag minns vagt ett avsnitt om hälsosam fysisk aktivitet i någon skrift, kanske någon lärobok jag hade under min högstadietid. Där fanns en textruta med dödskalle, som innehöll en varning för att träna med förkylning och feber. Att detta är en livsfarlig kombination är ett påstående som jag sedan ofta sett upprepas på olika håll. Ämnet fick förnyad aktualitet nyligen. Jag brukar inte följa med speciellt noga när det gäller fotboll, men nu i veckan såg jag att det tillkommit ett extra moment av nervositet inför semifinalmatchen i VM för damer i onsdags: en spelare som ansågs kunna ha avgörande betydelse för Sveriges chanser, Lotta Schelin, hade råkat bli litet förkyld, och det var osäkert om hon skulle kunna delta. Alla svenska nyhetssajter jag tittat på uppdaterades flera gånger om dagen under tisdagen och onsdagen med nya spekulationer om hennes snuva.

I en intervju på TV4:s sajt sade den svenske förbundskaptenen, att ”[v]iktigast [är] att man inte får feber, någon sådan tendens har inte funnits”, varefter han betonade att en doktor måste avgöra ifall det är lämpligt att hon spelar, ”[v]i chansar inte med någons hälsa” (1). Jag har nog aldrig sett ordet ”tendens” användas i ett sådant sammanhang tidigare; det för tankarna till en reporter i en krigszon som pratar om oroväckande tendenser till upptrappning av våldet, eller liknande. Men som det nu gick deltog Schelin ändå, både i onsdags, då det gick illa för Sverige, och vid bronsmatchen i lördags, då det gick bra, om någon undgått det. Under helgen innan hade också en annan spelare, Therese Sjögran, befunnit sig i en situation liknande Schelin, fast det inte fick riktigt samma uppmärksamhet, då det kanske inte ansågs som ett lika kritiskt läge. I ett TT-meddelande uttryckte sig en läkare i lugnande ordalag: ”[d]et är bara en sommarförkylning, hon har ingen feber och jag tror hon kan spela på söndag” (2).

Det är klart att feber inte kan vara nödvändigt för att någon med luftvägssymptom skall avrådas från idrottsutövning eller liknande: om någon mår allmänt väldigt dåligt eller har tydliga symptom från hjärtat, är det olämpligt att idrotta, även om personen inte har feber, tror jag att alla skulle gå med på. Det verkar dock som om feber allmänt betraktas som tillräckligt för att avråda från idrott (givet att man inte alltid skall avråda personer med förkylningssymptom). Det är ett enkelt kriterium som vem som helst kan kontrollera, för att fälla avgörande i tveksamma fall. Men vad är evidensen? Jag tittade på en översiktsartikel från 2000, som handlade om infektioner och träning bland atleter på elitnivå (3). Författarna säger att fysisk ansträngning under feber innebär ökad belastning på hjärtat, och i värsta fall kan utlösa dödlig arytmi hos personer med – kanske tidigare okänd – underliggande hjärtsjukdom. De diskuterar dock inte om detta har någon betydelse för den långsiktiga prognosen hos personer med kroniska hjärtåkommor: det kan ju vara så att alla möjliga påfrestningar i vardagen kan utlösa allvarlig sjukdom hos dessa personer, om de inte får behandling.

En sak som det ofta varnas för är att det vid infektioner med förkylningssymptom kan uppträda akut myokardit, inflammation i hjärtmuskeln, som kan få fatala följder vid fysisk ansträngning. Författarna tar också upp djurförsök, som visat att fysisk ansträngning kan vara skadlig vid myokardit. I linje med vad som sagts ovan skulle de kanske också säga att den dubbla belastningen av feber och fysisk ansträngning är farlig hos personer med myokardit: myokardit+feber+ansträngning skulle då vara mer riskabelt än myokardit+icke-feber+ansträngning.

Har feber något värde när det gäller att förutsäga förekomsten av myokardit hos personer med förkylningssymptom? Författarna säger att vissa virus, som coxsackeivirus, är mer benägna att orsaka myokardit, men säger samtidigt att det är svårt att identifiera infektioner med dessa virus på bas av symptomen. Ja, tänk om det är så att personer med förkylningssymptom och myokardit är mindre benägna att ha feber än personer med förkylningssymptom utan myokardit, t.ex. p.g.a. egenskaper hos de olika virustyperna, eller därför att myokardit tenderar att uppträda efter att febern klingat av? Utifrån artikeln ser jag inte hur det skulle kunna avfärdas som osannolikt. I så fall är det kanske inte ens rimligt att utifrån någon försiktighetsprincip avråda från fysisk träning vid feber med hänvisning till risken för myokardit och komplikationer av detta, om vi som sagt inte är beredda att avråda från fysisk träning vid förkylningssymptom överhuvudtaget.

I slutet av artikeln säger de att vila alltid skall rekommenderas personer med feber, men att folk med okomplicerade förkylningssymptom skall ta det försiktigt de första dagarna, men sedan kan återuppta träning, om inte symptomen förvärras. Det är väl i linje med vad som blivit ”common sense” i sammanhanget, men utifrån den evidens de presenterar är det inte glasklart varför just feber skulle vara så användbart när det gäller att förutsäga risker med fysisk träning hos personer med symptom på förkylning. Men det kanske kommer någon översikt från Cochrane, eller i alla fall SBU, som kan bringa klarhet i frågan.

(1) Lundh, O., EXTRA: Sverige kan starta utan Schelin: "Chansar inte", Fotbollskanalen (TV4) 2011-07-12, http://www.fotbollskanalen.se/1.2204171

(2) Fem spelare stod över träning - Sjögran sjuk: "Bara en sommarförkylning", TT 2011-07-08, läst hos Fotbollskanalen (TV4), http://www.fotbollskanalen.se/1.2200608

(3) Friman, G. och Wesslén, L., Infections and exercise in high-performance athletes, Immunology and cell biology 2000, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/11050534