Förhastad optimism?

I förra inlägget här skrev jag om vissa problem när det gäller att förutse framtida trender för livslängd. Jag visade på användning av födelsekohorttrender för dödstal i de grupper av åldersrelaterade sjukdomar (sjukdom i cirkulationsorgan och tumörer) som tillskrivs majoriteten av dödligheten bland medelålders och äldre, och jag skrev att sjunkande åldersspecifika dödstal i yngre kohorter kan vara en indikation på att dödstalen i dessa sjukdomar bland medelålders och äldre i Sverige inte kommer att öka under de närmaste decennierna, vilket skulle tala emot misstankar om sjunkande livslängd i den nära framtiden, p.g.a. ökad utsatthet inom yngre kohorter för faktorer som påverkar dessa sjukdomsgrupper, t.ex. fetma och skadliga ämnen i miljön.

En sak den utvecklingspessimistiskt orienterade kunde tänkas invända är att det finns en stor diversitet inom de nämnda sjukdomsgrupperna – de rymmer många olika tillstånd med delvis olika orsaksbakgrund, och de olika tillståndens fördelning som dödsorsaker kan variera kraftigt beroende på ålder, och en invändning mot att extrapolera kohorttrender för total dödlighet upp i åldrarna jag tog upp i förra inlägget skulle alltså återkomma i mindre skala. När det gäller sjukdomar i cirkulationsorganen kan det t.ex. vara så att de flesta dödsfall bland yngre vuxna är relaterade till en grupp (a) slaganfall orsakade av pulsåderbråck eller missbildningar, medfödda hjärtfel, kardiomyopatier eller myokarditer, samtidigt som en annan grupp (b) aterosklerotiska och hypertensiva sjukdomar dominerar bland äldre. Det vore då tänkbart att dödstalen i grupp (a) bland yngre minskat till följd av t.ex. bättre diagnostik och behandling, eller kanske ökat hörsammande av varningar för att idrotta med feber (se mitt inlägg här den 17 juli 2011), samtidigt som de yngre kohorterna ändå är mer utsatta för (b) jämfört med tidigare generationer, till följd av t.ex. sämre psykosociala förhållanden eller faktorer relaterade till fetma, och att den totala cirkulationsdödligheten i högre åldersgrupper ändå kommer att öka några decennier framöver.

Ett sätt att bedöma detta kan vara att också titta på utvecklingen av undergrupper bland sjukdomar i cirkulationsorganen som är starkare relaterade till aterosklerossjukdom än kategorin som helhet, t.ex. kranskärlssjukdom. I en studie från Nederländerna publicerad förra året visades att dödstalen i kranskärlssjukdom (liksom cirkulationssjukdom i stort och slaganfall) fortsatt att minska även bland yngre i åldersgruppen 35–44 år också under 2000-talet, i strid med vissa rapporter från USA och Storbritannien som refereras där (1).

Nedanstående diagram, konstruerade på samma sätt som diagrammen i förra inlägget, visar kohorttrender för denna sjukdomsgrupp i Sverige. För män ses i stort sett samma mönster som för cirkulationssjukdomar som helhet; först en periodeffekt som inträdde ca 1980 och innebar att dödstalen började minska i nästan alla åldersgrupper ungefär samtidigt och sedan fortsatt minskning i yngre kohorter för i stor sett alla åldersgrupper som kunnat studeras. För kvinnor är det svårare att se någon sjunkande trend i de yngsta åldersgrupperna (även om den yngsta inkluderade kohorten, kvinnor födda kring 1971, ligger lägre än äldre kohorter), men det tycks inte indikera någon allmänt ökad utsatthet i de yngre kohorterna, eftersom de har lägre dödstal litet högre upp i åldrarna, om vi t.ex. jämför kvinnor födda kring 1951 eller 1961 med kvinnor födda kring 1931. Det ser inte heller ut som bara någon periodeffekt, då 1931-kvinnorna hade lägre dödstal än äldre kohorter redan i de åldersgrupper där de befann sig på 1980-talet; dock är minskningarna före 1980 mindre tydliga för kranskärlssjukdom även för kvinnor, till skillnad från mönstret för cirkulationssjukdom i stort. Tillfälliga variationer p.g.a. lågt antal dödsfall kan spela in, även om jag använt femårsmedelvärden för att motverka detta.

Men de avvikande trenderna kan också indikera diversitet när det gäller orsaksbakgrunden även inom kranskärlsgruppen, och att de relativt få dödsfall som inträffar bland unga kvinnor har atypiska orsaksmekanismer (t.ex. genetiskt betingande ämnesomsättningsrubbningar eller autoimmuna sjukdomar), som inte förbättrats över tid på samma sätt som olika faktorer som ligger bakom dödsfall högre åldrar, vilket jag också var inne på i mitt inlägg här den 6 januari 2011, där jag visade på periodtrender för åldersspecifika dödstal i kranskärlssjukdom i Sverige. Man kan också jämföra med de observationer jag presenterade här den 25 mars i år, att dödstalen i sjukdomar i cirkulationsorgan i åldersgrupper under 80 år generellt inte är speciellt träffsäkra när det gäller att förutsäga vilka länder som har högre dödstal vid mycket hög ålder. Men sammanfattningsvis verkar det alltså inte gå att se några tydligt ogynnsamma trender i yngre kohorter i Sverige när det gäller kranskärlssjukdom.

Diagrammen (klicka för förstoring) visar ln-transformerade dödstal i kranskärlssjukdom (ICD-7: 420–422 (”aterosklerotisk och degenerativ hjärtsjukdom”); ICD-8/9: 410–414, ICD-10: I20–I25 (”ischemisk hjärtsjukdom”)) bland kvinnor och män i Sverige för födelsekohorter centrerade kring åren 1881–1971, med 10-åriga intervall (se text i förra inlägget för närmare förklaring). Rådata tillgängliga via WHO.

(1) Peeters, A. m.fl., Age-specific trends in cardiovascular mortality rates in the Netherlands between 1980 and 2009, Eur J Epidemiol. 2011, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21298468