Men hur mår folk då?

Nu i dagarna har SLV presenterat en rapport med resultat från den enkätbaserade undersökningen Riksmaten, som handlar om svenskarnas matvanor de senaste åren [1]. Undersökningar av denna typ fungerar som ett komplement till födotillgångsdata som presenteras av organisationer som FAO och SJV, som ofta citeras t.ex. när det gäller internationella eller tidsmässiga jämförelser av befolkningars matvanor. En viktig fördel med enkätbaserade undersökningar är att vi i dessa, till skillnad från när det gäller födotillgångsdata, skilja på matvanor mellan olika grupper i samhället, t.ex. kvinnor och män i olika åldersgrupper. En annan skillnad är att de absoluta mängderna av olika födoämnen blir betydligt lägre i Riksmaten än i SJV- eller FAO-statistik. Uppskattningar av vad folk äter som baseras på den senare typen av data överskattar den faktiska konsumtionen, då dessa data inte tar hänsyn till mat som slängs i hemmen. Enkätundersökningar leder å andra sidan till en underrapportering, som visar sig t.ex. i orimligt låg rapporterad energitillförsel. Men den relativa fördelningen av makronutrienter, t.ex. andelen fett i maten, hos den svenska befolkningen som helhet stämmer tämligen väl mellan de olika källorna.

Generaldirektören för SLV publicerade i torsdags, med anledning av rapporten, en DN Debatt-artikel, vars budskap skulle kunna sammanfattas som att den svenska folkhälsan hotas av att de flesta svenskar inte äter som bönder på Kreta på 1950-talet [2]. Det kan tyckas anmärkningsvärt att det i artikeln inte sägs mycket om faktiska hälsoutfall bland svenskarna, förutom att andelen överviktiga är hög (över 50 procent bland vuxna män) och tenderar att öka – däremot påpekas att det finns stor samstämmighet bland experterna om att man skulle kunna minska risken för ”hjärt-kärlsjukdom” och ”cancer” genom matvanor i överensstämmelse med näringsrekommendationerna, som inspirerats av observerade matvanor hos den nämnda gruppen.

Den historiska bakgrunden till denna teoribildning är att man efter andra världskriget tyckte sig observera en dramatisk ökning av dödliga hjärtattacker bland i synnerhet medelålders män i västvärlden. Internationella jämförelser visade då på stora skillnader i rapporterade åldersjusterade dödstal mellan olika befolkningar. USA och Finland hörde till de befolkningar som hade högst dödstal, många områden kring Medelhavet hade låga dödstal, och Japan hade också låga dödstal i kranskärlssjukdom, men höga dödstal i slaganfall. Detta sattes i samband med skillnader i matvanor, och det kom vissa experimentella studier som kunde anses backa upp det. Det kostmönster som kunde observeras i vissa befolkningar i Medelhavsregionen har därmed fått stor betydelse för den allmänt vedertagna synen på vad som utgör ett hälsosamt kosthåll.

Det kan vara av intresse att sätta faktiskt dödlighetsmönster i 1950-talets och nutidens Sverige i relation till några av de föredömliga och fördärvliga befolkningarna i dåtidens värld, och även jämföra med dessa befolkningar idag. Diagrammen nedan visar dödstal i sjukdomar i cirkulationsorgan (inklusive slaganfall) i Sverige 1957, jämfört med lågdödlighetslandet Grekland och högdödlighetslandet USA detta år, och Sverige 2011 samt Grekland och USA för senast tillgängliga år i de WHO-filer som publicerades på webben i november 2011 (normalt förändrades dödstalen inte mycket på några få år). År 1957 hade Grekland lägst dödstal från medelåldern, medan USA låg högst och Sverige låg mitt emellan (USA och Sverige konvergerar dock i de högsta åldersgrupperna). I dagens värld ligger Sverige lägre än Grekland såväl i nutiden som 1957. Dödstalen i USA har också minskat och överlappar ganska väl dagens Grekland bland män. Dödstalen i Grekland har inte förändrats mycket bland män, men minskat bland kvinnor, utom i åldersgrupperna över 80 år (där en mycket hög andel av dödsfallen 1957 tillskrevs ospecifika orsaker).

Säkert är det många faktorer, utöver kostmönstret, som varit avgörande för skillnader i rapporterade dödstal mellan Grekland, Sverige och USA under olika tidsperioder, som tillgång till sjukvård, rökvanor, kroniska infektioner, effekter av tidiga livsvillkor inom olika kohorter och artificiella trender när det gäller rapportering av dödsorsaker. Det är mycket möjligt att dödstalen i Sverige skulle förskjutas längre ned om det typiska kostmönstret bland dagens svenskar kunde fås att närma sig det bland 1950-talets greker. Men utifrån dessa svårigheter i jämförelsen är det inte svårt att begripa DN-artikelns frånvaro av internationella och tidsmässiga jämförelser när det gäller faktisk sjuklighet eller dödlighet.

DN-artikeln tar också upp problem som knappast har så mycket direkta effekter på dödstal eller frekvens av livshotande sjukdomstillstånd, som täcks av den officiella statistiken. En sådan sak är att speciellt unga kvinnor får i sig för litet ”vitamin D, folat och järn”. De faller knappast ned döda till följd av det. Men leder t.ex. bristen på D-vitamin till att de i större utsträckning än de skulle behöva drabbas av influensa (och dessutom riskerar att bidra till spridningen inom grupper som löper större risk för allvarliga komplikationer, som jag skrev om här den 26 februari 2011)? Officiell statistik ger inte ens något svar på hur frekvent denna typ av sjuklighet är i olika köns- och åldersgrupper.

Diagrammen (klicka för förstoring) visar ln-transformerade dödstal i sjukdomar i cirkulationsorgan (ICD-6/7: 330–334, 400–468; ICD-10: I00-I99) bland kvinnor och män i olika åldersgrupper i Sverige, Grekland och USA 1957 och motsvarande länder omkring 2010. Rådata tillgängliga via Socialstyrelsen (Sverige 2011) och WHO.

[1] Riksmaten 2010–11, SLV 2012, http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Matvanor---undersokningar/

[2] Andersson, I., Dåliga matvanor hotar den svenska folkhälsan, DN 2012-09-13, http://www.dn.se/debatt/daliga-matvanor-hotar-den-svenska-folkhalsan