På längden och tvären

”Body mass index” (BMI), vilket definieras som kvoten kg/m² mellan en individs vikt och längd, hör till de mest omdiskuterade måtten i folkhälsosammanhang. En typ av användning, som allmänt betraktas som olämplig, är när det nyttjas för att på individnivå diagnosticera personer som t.ex. ”överviktiga”. När BMI introducerades i epidemiologiska sammanhang på 1970-talet, var idén att det skulle användas för jämförelser av befolkningsnivå, och här har det också blivit ganska allmänt accepterat. Talet om en ”fetmaepidemi” i olika länder, kanske främst USA, men även t.ex. Sverige, de senaste decennierna, bygger till stor del på observationer av ökningar över tid av genomsnittligt BMI och andelen personer med BMI över vissa WHO-definierade gränser (25 för ”övervikt” och 30 för ”fetma”).

En sak man kan fråga sig är vad det är som rättfärdigar exponenten 2 i BMI-måttet. Om vi vill mäta ”överflödskilon” på kroppar med konstanta normala proportioner oavsett längd, är det riktiga måttet det som kallas för ”ponderal index” (PI), alltså kg/m³. Rättfärdigandet för användning av BMI, snarare än PI, är att längre personer tenderar att ha smalare kroppsbyggnad, så att ett normalt PI-värde för korta personer skulle indikera övervikt hos långa personer – exponenten måste därför sänkas för att den vikt som motsvarar ett visst indexvärde inte skall öka så snabbt med längden. En 1,50 m lång person skulle t.ex. ha ett BMI på 25 vid en vikt på 56 1/4 kg. Samma vikt och längd ger PI på 16 2/3. Men om vi definierar gränsen för ”övervikt” i termer av dessa indexvärden får vi kraftigt divergerande värden för andra längder. En längd på 1,80 m ger t.ex. BMI på 25 vid en vikt på 81 kg, men PI på 16 2/3 först vid en vikt på ca 97 kg.

Utifrån detta kan PI te sig klart olämpligt för jämförelser på befolkningsnivå.Men hur ser sambandet mellan längd och kroppsbyggnad ut? Ökningen av BMI i t.ex. Sverige sedan 1980-talet har åtföljts av en ökning av medellängden bland vuxna kvinnor och män i befolkningen [1]. Detta kan vara relaterat till miljöfaktorer, som bättre näringsförhållanden under uppväxten i yngre kohorter. Innebär en sådan miljöbetingad ökning av längden också en ökning av andelen personer med smalare byggnad? Om så inte är fallet, och korrelationen mellan längd och kroppsbyggnad är rent genetisk, är det PI och inte BMI som är det lämpliga måttet för jämförelser av tidstrender i en befolkning där längden ökar till följd av miljöfaktorer. Användningen av BMI medför i ett sådant fall en överskattning av ökningen av överviktsprevalensen.

Om ökningen av BMI över tid inom t.ex. Sverige till stor del är relaterad till längdökning, kan det vara en attraktiv förklaring till varför den inte medfört någon ökning av aterosklerotiska kärlsjukdomar, fast dessa är positivt korrelerade med BMI vid jämförelser inom befolkningar (den vanliga förklaringsmodellen är ju att de ogynnsamma effekterna av ökad fetma uppvägs av förbättrad sjukvård och gynnsamma trender när det gäller andra riskfaktorer). När det gäller hälsoeffekter över längdtrender har ökad längd, i studier på individnivå, kopplats till lägre total mortalitet och lägre mortalitet i kranskärlssjukdom, slaganfall, sjukdomar i andningsorgan och magsäckscancer [2], men också ökad mortalitet eller incidens i en del vanliga cancerformer [2,3], vilket stämmer ganska bra överens med hälsotrender de senaste decennierna i olika västerländska befolkningar, bl.a. den svenska.

[1] Längd, vikt och BMI, SCB:s ULF-undersökningar, http://www.scb.se/Statistik/LE/LE0101/1980I11/Medelvarden-av-langd,-vikt-och-BMI.xls

[2] Smith, G.D. m.fl., Height and risk of death among men and women: aetiological implications of associations with cardiorespiratory disease and cancer mortality, J Epidemiol Community Health. 2000, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/10715741

[3] Green, J. m.fl., Height and cancer incidence in the Million Women Study: prospective cohort, and meta-analysis of prospective studies of height and total cancer risk, Lancet Oncol. 2011, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21782509