Sjuk muskel

Forskargruppen från Göteborg som levererade nyheten om ökning av hjärninfarkter bland unga vuxna, som jag diskuterade i förra och förrförra inlägget här, har lanserat ännu en nyhet om en negativ hälsotrend bland yngre svenskar: i detta fall är det insjuknande i hjärtsvikt som ökat (Hansson 2013). Precis som hjärninfarkterna har detta tillstånd minskat sedan slutet av 90-talet bland svenskar över 45 år, men i åldersgruppen 18–34 år har det skett en 50-procentig ökning, och i åldersgruppen 35–44 år en 43-procentig ökning, för perioden 2002–06 jämfört med 1987–91. En rapport finns publicerad i European Heart Journal (Barasa och andra 2013). Hjärtsvikt är en funktionell diagnos, där de bakomliggande orsakerna kan variera, och det ser ut som ökningen bland yngre framför allt kan tillskrivas kardiomyopati (hjärtmuskelsjukdom: termen reserveras i dessa sammanhang för fall som inte beror på andra hjärtsjukdomar, t.ex. kranskärlssjukdom). Av (Barasa och andra 2013) framgår att det skett en ökning av kardiomyopatirelaterad hjärtsvikt även bland äldre, men att det totala insjuknandet ändå minskat. Det beror på att hjärtsvikt beroende på vissa andra orsaker, t.ex. kranskärlssjukdom, som står för en betydligt större andel av fallen bland äldre (i åldersgruppen 18–34 år stod kardiomyopati/kranskärlssjukdom för 108/25 fall av hjärtsvikt perioden 2002–06, jämfört med 2305/41675 fall i åldersgruppen 55–84 år), minskat – både bland yngre och äldre, bortsett från en ökning perioden 1992–96. Ur det perspektivet kan det te sig mindre troligt att det kommer att bli någon kraftig ökning av hjärtsvikt i befolkningen i stort i framtiden, när de födelsekohorter där ökningen observerats kommer upp i åldrarna.

Dessa observationer om heterogenitet i de bakomliggande orsakerna kan för övrigt äga sin giltighet även när det gäller hjärninfarkter. Studier av etiologin bakom hjärninfarkter i olika åldersgrupper visar på att ateroskleros och förmaksflimmer, som är dominerande orsaker till hjärninfarkter bland äldre personer, är förhållandevis ovanliga bland patienter yngre än 50 år (Fromm och andra 2011). Exempel på vanliga orsaker bland yngre är i stället dissektion av halsartärer (sprickor i artärernas innerväggar) och blodproppar från hjärtat av andra orsaker än förmaksflimmer, t.ex. skiljeväggsdefekter, som gör att blodproppar kan passera från vensystemet till artärsystemet. Även om ökningen av hjärninfarkter före 45 års ålder vore robust, vilket jag ifrågasatte i förra inlägget, kanske man därför bör vara försiktig när det gäller att extrapolera till framtida ökningar i högre åldersgrupper. Samtidigt skall det dock erkännas att studier som (Fromm och andra 2011) indikerar att det verkar finnas gemensamma riskfaktorer för hjärninfarkt bland yngre och äldre, t.ex. tobaksrökning.

Uppgifterna om ökning av hjärtsvikt baseras på data över slutenvårdade under perioden 1987–2006. Det övre av diagrammen nedan visar trender för slutenvårdade yngre svenskar perioden 1998–2011 (det tidsintervall som finns tillgängligt via (Socialstyrelsen)) med diagnosen ICD-10 I50 (samma definition av hjärtsvikt som i (Barasa och andra 2013): jag vill dock varna för att de data som är tillgängliga via webbdatabaserna gäller huvuddiagnoser, medan Göteborgsstudien även inkluderade hjärtsvikt som bidiagnos). Vi ser en tendens till fortsatt ökning under 2000-talet bland kvinnor och män i åldersgruppen 20–34 år, men i åldersgruppen 35–44 år syns ingen tydlig sådan trend. I (Hansson 2013) påpekas att det finns risk att hjärtsvikt bland yngre personer felaktigt tolkas som t.ex. ”astma eller luftrörskatarr”, eftersom man inte förväntar sig att en ung person är hjärtsjuk. En förklaring till ökningen skulle då kunna vara att personer som tidigare fått diagnoser av den typen numera diagnostiseras med hjärtsvikt.

Det nedre av diagrammen visar trender för slutenvård för kroniska sjukdomar i luftvägarna, som astma, kronisk luftrörskatarr och KOL (ICD-10: J40–J47) perioden 1998–2011. Här har trenderna generellt varit nedåtgående, i synnerhet under de första åren i perioden. Dessa diagnoser är betydligt vanligare än hjärtsvikt bland svenskar under 45 år, och det är svårt att säga om delar av minskningen beror på att fler i stället diagnostiserats med hjärtsvikt. En stor del av minskningen är sannolikt relaterad till minskad rökning. Det är kanske också hur som helst mindre troligt att sådana förskjutningar i diagnostiken kan förklara ökningen av kardiomyopatirelaterad hjärtsvikt i alla åldersgrupper, därför att hjärtsvikt torde vara en mer närliggande diagnos bland de äldre. Kanske är den rimligaste tolkningen av studiens resultat ändå att det verkligen skett en ökning av hjärtsvikt orsakad av kardiomyopati i alla åldersgrupper. Men frågan är om inte en lämpligare rubrik på pressmeddelandet (Hansson 2013) då vore ”Hjärtsvikt orsakad av kardiomyopati ökar” i stället för ”Risken för hjärtsvikt ökar bland yngre”, eftersom det skulle innebära en ökad fokus på de bakomliggande orsakerna till hälsoproblemen.

Diagrammen (klicka för förstoring) visar genomsnittligt antal slutenvårdade i 5-åriga åldersintervall i åldersgrupperna 20–34 och 35–44 år i relation för folkmängden för hjärtsvikt och kronisk luftvägssjukdom i Sverige 1998–2011 (se huvudtext för källhänvisning och förklaring).

Referenser

Barasa, Anders, och andra. 2013. ”Heart failure in young adults: 20-year trends in hospitalization, aetiology, and case fatality in Sweden”. European Heart Journal (Advance Access). http://dx.doi.org/10.1093/eurheartj/eht278.

Fromm, Annette, och andra. 2011. ”Comparison between Ischemic Stroke Patients <50 Years and ≥50 Years Admitted to a Single Centre: The Bergen Stroke Study”. Stroke Research and Treatment (Advance Access). http://dx.doi.org/10.4061/2011/183256.

Hansson, Ann-Charlotte. 2013. ”Risken för hjärtsvikt ökar bland yngre”. Göteborgs universitet (14 augusti). http://www.sahlgrenska.gu.se/aktuellt/nyheter/Nyheter+Detalj/risken-for-hjartsvikt-okar-bland-yngre.cid1178474.

Socialstyrelsen. ”Statistikdatabas för diagnoser i sluten vård”. http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/diagnoserislutenvard.