Livräddning värd namnet?

I boken Jeg velger sannheten framför den norsk-kanadensiske filosofen Herman Tønnessen åsikten att det är något galet när t.ex. kirurger skryter om att de ”räddar livet” på folk. Allt vi kan göra idag är ju att uppskjuta döden. ”Alla människor är dödliga”, som brukar figurerar i inledningsexemplet i logikböcker, är också för svagt. Det minst missvisande, enligt Tønnessen, är att säga att alla människor redan är döende. Jag vill inte följa honom fullt ut i detta avseende, men jag håller med om att det finns skäl att se upp med missbruk av uttrycket ”rädda liv”, eftersom det nog skapar associationer till att man ger folk om inte evigt liv, så i varje fall dramatisk förlängning av livet.

När man talar om att olika medicinska eller samhälleliga åtgärder räddar eller skulle rädda ett visst antal liv, kan det vara på sin plats att fråga sig vad detta betyder i fråga om vunna levnadsår för de räddade individerna. I Folkhälsorapport 2001 har Socialstyrelsen inkluderat beräkningar av hur mycket medellivslängden skulle öka om dödligheten i vissa orsaker för 90 års ålder kunde elimineras. Detta säger emellertid inte i sig något om vad en eliminering tenderar att innebära för dem som annars skulle ha dött.

Amerikanska NCHS har en rapport med mer omfattande beräkningar av effekterna av total eliminering av olika orsaker (för perioden 1989­–91). De har dels beräkningar av hur mycket medellivslängden skulle öka i hela befolkningen och olika grupper om en viss orsak totalt eliminerades (som dödsorsak), dels beräkningar av hur mycket den skulle öka för dem som givet dagens dödlighet skulle dö av den aktuella orsaken. Om ingen dog av sjukdomar i cirkulationsorganen skulle t.ex. medellivslängden i USA öka med 6,16 år för män och 6,76 år för kvinnor från födseln. Men männen som skulle ha dött av dessa sjukdomar skulle få en något större ökning av sin förväntade livslängd (14,23 år) än kvinnorna (13,64 år). De utgör en något mindre andel av männen än kvinnorna, men tenderar att dö tidigare. Eliminering av cancer i könsorganen skulle öka medellivslängden för männen med 0,28 år och kvinnorna med 0,33 år, men de annars döda männen hade vunnit 8,43 år, och kvinnorna 16,06 år. Det är en effekt av olika åldersfördelning bland dem som dör i prostatacancer jämfört med t.ex. livmodercancer, kontra den andel av den manliga/kvinnliga populationen de utgör. Blev inga dödade av skjutvapen skulle medellivslängden öka med 0,4 år i hela befolkningen, men med 36,37 år för dem som annars blivit ihjälskjutna. Men dessa beräkningar tar ju inte hänsyn till om de personerna i stället hade tenderat att t.ex. falla offer för andra tillhyggen.

I Socialstyrelsens rapport redovisas också amerikanska beräkningar av hur mycket olika medicinska åtgärder påverkar medellivslängden. Livmoderhalsscreening beräknas t.ex. medföra att medellivslängden ökar två veckor. För den övervägande majoriteten av de kvinnor som deltar förlänger ju inte detta kontrollerande livet ett dugg, och för vissa kan det kanske ge upphov till stress som förkortar livet, vilket dock knappast tagits med i beräkningarna. Men de som får sina liv förlängda tack vare screeningen får nog i genomsnitt en ganska rejäl ökning.