Säga vad jag vill ha sagt

Nu har jag väl kommit igång med denna termin på allvar. Häromdagen inledde vi vår seminarieverksamhet med en utländsk forskare som ägnade sig åt tolkningar av Kants moralfilosofi och hade en teori om hur Kant försökte argumentera för principen att människonaturen bör behandlas som mål och inte som enbart medel. Själv höll jag ett seminarium på KTH för två veckor sedan och skall hålla ytterligare seminarier i Stockholm och Uppsala och troligen också föredrag under Filosofidagarna i Lund senare under våren.
I mitt avhandlingsprojekt utgår jag från reflektion över det vi uttrycker med ord som ”bör”, ”får” och ”måste”, som jag har fått med mig under min uppväxt. Samtidigt är jag i princip tvungen att skriva på engelska. Nästan all filosofisk debatt inom mitt område, logiska relationer mellan normer, förs på engelska, precis som inom de flesta andra filosofiska områden (även om det faktiskt ägt rum en liten diskussion om vissa normlogiska problem i de senaste numren av Filosofisk tidskrift).

När jag skriver är det som att jag hela tiden är tvungen att översätta mina resonemang kring de begrepp jag kopplat samman med svenska ord till närmast motsvarande engelskspråkiga terminologi: ”ought to”, ”can”, ”must” o.s.v. Närmast motsvarande är ordet: jag kan inte utgå från att det existerar någon exakt motsvarande terminologi. En forskare i Uppsala har hävdat att vissa av de mest diskuterade problemen inom området är skenproblem som uppkommit genom att man med den moderna engelskans ”ought to” inte kan göra den åtskillnad man gör med ”bör” och ”borde” i svenskan. Jag vet inte om jag håller med honom där, men det är litet störande att behöva skriva på engelska: jag kan aldrig säga riktigt vad jag vill ha sagt.