Pensionärsanpassat

När jag skrev i förra veckans inlägg, att vi inte kunde vara säkra på att det inte skulle bli någon influensapandemi i år hade jag faktiskt ingen aning om händelseutvecklingen i Mexico och USA de senaste veckorna. Men nu verkar det väl ganska sannolikt att förutsägelsen att den gångna influensasäsongen kommer att vara en av decenniets värsta kommer att falsifieras senare i år.

Kan vi vara säkra på att en pandemi med det nya viruset, om det nu blir en sådan, kommer att få mer negativa än positiva konsekvenser? Nästan vilken händelse som helst kan ju medföra positiva konsekvenser genom något sammanträffande: den kan hindra att två människor träffas, som skulle ha fått ett barn som skulle ha ställt till med någon katastrof. Men mer specifikt gäller att det potentiella pandemiviruset är A/H1N1. Det var den dominerande typen av influensa A-virus 1918–57. Typen har cirkulerat igen sedan slutet av 70-talet, tillsammans med A/H3, och de flesta har kanske varit utsatta för den någon gång, även om den nya typen kan vara för olik de existerande för att det skall skydda mot sjukdom. De flesta yngre har nog också varit mer utsatta för H3.

Nu finns det en teori att man har bäst skydd mot den första influensatyp man drabbats av. Om det nya H1-viruset sopar undan H3-viruset, på motsvarande sätt som ägt rum vid tidigare pandemier, kommer H1 att bli den dominerande A-varianten i kanske decennier framöver. De dominerande virusen kommer de att få större likhet med de virus folk födda före mitten av 50-talet infekterades av som barn. Det kanske då medför minskad dödlighet i samband med influensasäsongerna bland äldre personer, som är den grupp som då brukar vara klart mest utsatt. När det gått några årtionden och de aktuella generationerna dött ut, samtidigt som folk födda på 60-talet och framöver blir allt äldre och skörare, kunde det vara optimalt om H3 kom tillbaka.

Det dyker ju upp konspirationsteorier här och var. Snart kanske någon kommer och säger att det är någon pensionärsförening som spritt viruset i syfte att uppnå den ovannämnda effekten.

På ny kula

Jag skrev tidigare om mina farhågor rörande upprepning av olika händelseförlopp från hösten 1988. (Är det så säkert att ”farhågor” är rätt ord? En republikansk seger i USA, speciellt med det aktuella president/vicepresidentparet, hade varit icke önskvärt sett utifrån mina värdepremisser och ett decennierekord vad gäller influensa skulle kunna vara något dåligt. Å andra sidan behöver det inte vara det, om alternativet vore att det bryter ut en pandemi i år.)

Nåväl, hur gick det på den sista punkten? När det gäller rekord före slutet av 2008 är det, som jag skrev, definitivt falsifierat: När det gäller säsongen som helhet kan vi inte säga att det ännu är verifierat: vi kan ju som sagt inte vara säkra på att det inte kommer att bli pandemi senare i år. Är det falsifierat att den här säsongen slår decennierekord? Det går att mäta styrkan hos en influensasäsong på olika sätt. Sett till antalet labbfall under toppveckan ligger den här säsongen på nära 300 fall, vilket är ungefär samma som 2003/04. Diagrammen i SMI:s årsrapporter tillsammans med data i en rapport om analys av influensadata visar att ingen säsong sedan1999/00, då toppen var 355 fall, kommit över 300 någon vecka. Sett till det totala antalet labbfall under säsongen är den här uppe i 1997 hittills, enligt senaste nyhetsbrevet, och det blir nog inte många fler nu. I det avseendet hör denna säsong, tillsammans med 1999/00 och 2004/05 till de värsta sedan 1998/99, som är de äldsta labbsiffrorna i rapporten. 2004/05 hade en lägre topp än säsongen innan, men höll sig på en relativt hög nivå under längre tid.

När jag läser de ovannämnda rapporterna, lägger jag märke till hur det senaste årtiondets säsonger kan delas in i två femårscykler: 1998/99 och 1999/00 var det två relativt intensiva säsonger dominerade av den aggressivaste virustypen A/H3. 2000/01 och 2002/03 var det relativt lugna säsonger, där åtminstone den ena präglades av de mildare typerna A/H1 och B. 2001/02 var en halvintensiv H3-säsong. Så kom alltså två intensivare H3-säsonger, 2003/04 och 2004/05. Därefter två lågintensiva säsonger (2005/06 och 2007/08, där den förra var B/H3 och den senare B/H1) med en halvintensiv H3-säsong (2006/07) mellan. I rapporterna finns också äldre diagram tillbaka till 1993/94. Labbsiffrorna före slutet av 90-talet verkar inte vara jämförbara med senare år, men man kan dra slutsatser utifrån överdödligheten under säsongerna. Det tycks som om 1993/94 var intensiv och följdes av ytterligare en intensiv efter två år, med en mild emellan. 1996/97 och 1997/98 verkar ha varit halvintensiva. Den här vintern har vi fått en kraftig H3-säsong igen. Om det markerar början på en cykel av samma slag som 1998–2002 och 2003–07, blir också den kommande vinterns säsong en av de tuffare. När det kommer en ny H3-variant kanske den tar två säsonger på sig att härja runt i landet, men vi kan ju alltid hoppas att denna säsong förblir en av decenniets värsta, bara det inte medför att det blir ännu värre senare.

Ljuva ungdom

En sak som tycks ha varit bättre förr, i alla fall sett några decennier tillbaka, är välbefinnandet bland unga i Sverige. I senaste Folkhälsorapporten, som presenterades för några veckor sedan, framgick att andelen 16–24-åringar som rapporterar besvär med oro och ängslan ökat från 9/4 procent bland kvinnor/män 1988/89 till 30/14 procent 2005. I viss mån kan det kanske bero på ökad benägenhet att rapportera den typen av problem, men även andelen vårdade för psykiska problem, speciellt depressioner och ångestsyndrom, och självmordsförsök i åldersgruppen har ökat påtagligt under perioden. De ovannämnda ohälsofaktorerna är alla vanligare bland kvinnor, och skillnaderna verkar vara större i denna åldersgrupp än bland äldre och yngre, samtidigt som män oftare missbrukar alkohol och narkotika eller begår självmord. Socialstyrelsen diskuterar flera faktorer som kan förklara ökningen, men de framhåller ökade svårigheter för unga att etablera sig på arbetsmarknaden.

Det är säkert en viktig förklaring. De självrapporterade besvären har visserligen inte bara ökat bland unga arbetslösa, men de som arbetar kan, i större utsträckning än förr, oroa sig över att inte få behålla arbetet, och de som studerar kan känna sig tvingade att göra det för att alls ha en chans att få arbete, samtidigt som de ändå inte kan vara säkra på att få det inom rimlig tid. Ökningen av psykisk ohälsa verkar också vara specifik för unga. Andelen vårdade för psykiska problem eller självmordsförsök har inte ökat bland äldre vuxna. Bland barn går det att se en viss ökning av självrapporterad brist på trivsel, nedstämdhet och nervositet bland niondeklassare, men bland femteklassare tycks dessa faktorer snarare ha minskat. I nionde klass börjar kanske våndan för framtiden sätta in. Dålig skolmat och daghem, som jag sett diskuteras, kan knappast förklara ett så specifikt åldersmönster. Vid 20 års ålder har folk också i regel slutat äta i skolmatsalar. Det finns ett samband mellan fysisk inaktivitet och psykisk ohälsa, men den fysiska aktiviteten bland unga verkar ha ökat. Siffrorna rapporten bygger på har också ett par år på nacken. Jag skulle inte tro att de senaste årens utveckling har förbättrat välbefinnandet.

Det medicineras också ganska ordentligt redan i unga år, men här går det inte att följa utvecklingen över lång tid. Det finns även här en könsklyfta bland unga: ca 40 procent av männen och 60 procent av kvinnorna i 20–30-årsåldern tog ut läkemedel (bortsett från p-piller) på recept under 2007. Under barndomsåren föreligger inga tydliga könsskillnader, och med stigande ålder jämnas de ut: vid 80 års ålder är det bara några få procent, oavsett kön, som inte tagit ut läkemedel. Beror skillnaderna i unga år på skillnader i psykisk ohälsa? Antidepressiva och lugnande medel är visserligen vanligare bland kvinnor, men de är relativt ovanliga före 30-årsåldern. Antibiotika spelar större roll för klyftan: de togs ut av ca 15 procent av männen men uppåt 30 procent av kvinnorna i 20–30-årsåldern. Mönstret för läkemedelsanvändningen som helhet går igen här: bland barn finns inga större skillnader, och bland äldre jämnas de gradvis ut. Det kanske är så att läkemedelsanvändningen, eller orsakerna till denna, förklarar könsskillnaderna i välbefinnande i större utsträckning än dessa förklarar skillnaderna i läkemedelsanvändning.

Leka detektiv

Engelska Wikipedia talar i artikeln om Sherlock Holmes om dennes förmåga att med hjälp av ”deductive reasoning” sluta sig till alla möjliga fakta om folk utifrån, som det tycks, rudimentära observationer. Den svenska versionen beskriver också Holmes metod som att han ”får fram fakta ur bevis” genom ”deduktion”.

Jag besökte nu under kvällen ett föredrag där talaren påpekade att Holmes i själva verket inte alls gör några deduktivt giltiga slutledningar. En deduktivt giltig slutledning – vilket är vad filosofer normalt menar när de pratar om att en slutledning är ”logiskt giltig” – är en där det är självmotsägande att anta premisserna och förkasta slutsatsen, t.ex. från ”Alla fiskar lever i vatten” och ”Alla sillar är fiskar” till ”Alla sillar lever i vatten”. Men när det gäller de förklaringar Sherlock Holmes ger till sina observationer skulle vi alltid kunna förkasta dessa till förmån för alternativa förklaringar.

Holmes tycks ägna sig åt en annan slutledningsform, s.k. abduktion, där man sluter sig från en observation och en regel som säger att det observerade fenomenet inträffar under vissa omständigheter till att de omständigheterna råder; de är den bästa förklaringen av observationen. Vi gör sådana slutledningar till vardags, och i vardagsspråket kallar vi dem nog ofta ”logiska resonemang”. Det är ett exempel på subtila betydelseglidningar mellan filosofi och vardagsspråk av den typ jag beskrev här i mitt julaftonsinlägg.

Vardagliga exempel på abduktiva resonemang skulle kunna vara att jag sluter mig från att någon skriver på någon social nätverkssida att det är 20 grader kallt utanför fönstret till att personen har en utomhustermometer i sitt hem, och från att han sedan skriver att han skulle vilja ha läst Sagan om ringen till att han inte har den i sin ägo men gärna skulle vilja. Jag hade tänkt köpa honom en utomhustermometer i present, men i stället köper jag Sagan om ringen. Jag berättar det för hans fru, som svarar att de har Sagan om ringen, och att han flera gånger försökt ta sig igenom den men aldrig orkat, men att de däremot inte har någon utomhustermometer: de var på besök hos en släkting när han skrev att det var 20 grader kallt utanför fönstret.

Att Holmes slutledningar inte är giltiga deduktioner var väl knappast överraskande för någon som läst litet logik. Men talaren menade att det skapas en illusion av att Holmes ägnar sig åt deduktion bl.a. genom att hans slutledningar aldrig tillåts slå fel, till skillnad från de abduktiva slutledningarna i exemplet ovan. Detta, plus det faktum att abduktion och deduktion båda täcker in vad som till vardags kallas ”logiska resonemang” kan kanske förklara den förväxling de gör på Wikipedia.